Ensam

Ensam hemma för första gången sedan vi flyttade till vårt hus. 

En mycket märklig känsla. 

Apropå stordåd

Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår. 

Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?

Möjligtvis.

Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden. 

Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.

När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.

Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.

Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.

Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt. 

Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det. 

Det där var jag.

Sol

Midsommarafton avklarad. Den var svettig. Dagen idag går i chillandets tecken. Skåne och jag behöver träna på att ta det lugnt. Inte för att vi är dåliga på det; om man tänker efter är nog återhämtning vår starkaste gren. Men varför inte bli ännu bättre?

Vad gör vi då när vi chillar? Bloggar (tydligen), följer dramatiken i nyheterna, bakar bröd (Skåne), surfar på mobilen (jag), fikar (inom kort) och diskar för hand, eftersom diskmaskinen bråkar. Alltihopa inomhus, så här långt.

Vi är sålunda urusla på att njuta av sommaren när den är som ljuvligast.

Igår kväll, däremot, gjorde vi det som anstår en midsommarafton. Vi cyklade ner till Hjälmaren och tog ett dopp i kvällssolen. Om man bortser från det något dyiga vattnet (och det syns ju inte på bilderna vi tog) så var det mysigt som fan. Sketamysigt, om man ska inkludera själva dyn.

Klart slut från Närkeslätten!

Konstruktiv eller destruktiv

Det är sommar idag också, och en ny sommarreflektion pockar på i grönskan.

Konstruktiv eller destruktiv?

Själv väljer jag konstruktiv. Jag vill att allt jag tar mig för ska ha känslan av uppåtgående spiral, och inte en nedåtgående.

Problemet är bara alla destruktiva människor som motarbetar ens konstruktivitet. När man som bäst är i en fruktbar uppåtrörelse kan man ge sig fan på att det kommer någon och stoppar upp den konstruktiva primus motorn. Vissa kan stjälpa hela projekt. Romanprojekt, till exempel. Hade jag inte blivit störd hela jävla tiden så skulle jag säkert ha skrivit en roman vid det här laget. Men nu har jag inte det.

Kärleksprojekt är en annan grej. Jag kan konstruera det perfekta kärleksförhållandet, men så snart det är mer än en person i det börjar det alltid kantra betänkligt. Tänk ett överlastat skepp i styv kuling. Med två vitt skilda kompasser att lita till. (Nu tänker jag på Benny och Britta, min och Skånes relation är galet bekymmersfri.)

Kan inte person nummer två bara glida in och uppfylla alla förväntningar som vi konstruktiva personer har?

Nej, verkar svaret vara på det.

Småaktighet och storsinthet

Visst är det intressanta företeelser?

Själv är jag storsint. Har alltid plats i mitt hjärta för alla som vill. Det är bara att knacka på, som jag brukar säga.

Plats för alla förutom idioterna, alltså. De som kanske inte är födda som idioter, men som beter sig som om de vore det. De småaktiga, bornerade jävlarna, ni vet vilka jag menar. De som är dumma i huvudet, helt enkelt. Att jag inte orkar släpa omkring med dem i mitt hjärta är fullt begripligt, tycker jag. Det gör mig inte till en småaktig människa, bara en storsint mänsklig människa. Man vill ju inte vara en lallande fårskalle, eller hur. En som helt okritiskt trycker kreti och pleti till sin barm. Den typen av människor går mig verkligen på nerverna. De är nästan värre än idioterna.

Det var det för idag. En sommarreflektion, nu när man har tid att reflektera.