Grannarna

 De grannar som än så länge kommenterat har sagt: Vad fiiint det blir! För vad ska de säga? Man ser på leendena att de inte menar det de säger. Och i deras ögon ser man att de tycker att vi är exhibitionister. Alternativt storhetsvansinniga.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Som igår när jag mötte ett par i affären. De såg mig inte först. Såg mig inte, ni vet. I det läget går jag alltid rakt på sak. 'God fortsättning!' sa jag och då var de tvungna att svara och det dröjde inte länge förrän: 'Vad fiiint det blir.'

Men vi ska inte döma dem, för vad hade vi själva sagt? Inte sanningen i alla fall. 

Vidare är mitt nyårslöfte att blogga varje dag under 2023. Det kommer säkerligen sluta som det brukar; med haveri. Men ändå ett roligt nyårslöfte. Gott Nytt År!

Det blir aldrig som man tänkt sig

 Frågade Benny och Britta häromdagen hur det går med utbyggnaden. Möttes av två oförstående nunor som inte fattade någonting. Båda två: Vilken utbyggnad?

Jag svarade vad man kan förvänta sig: Ha, försök inte med mig! Det är på tiden att vi får veta hur det går. Det är ju ganska spännande, och så vidare, med två halvgamla personer som ger sig i kast med en utbyggnad.

Möttes av en rad suckar, stön och stånk. Och sen: Men det är ju NI som bygger ut, för i helvete! 

Och det har de ju rätt i. Man tror inte att två påhittade figurer ska ha sån koll, men det har de. Speciellt tror man inte att Benny ska ha koll, eller hur? En sån förvirrad liten man. Men han kan överraska den lille rackaren. Varning utfärdas härmed till alla som har planer på att skaffa sig låtsaskompisar. Man blir aldrig av med dem.

Så, hur går det då med vår utbyggnad? 

Det beror på när man frågar. Den ena dagen eller den andra? Att bygga hus är att åka bergochdalbana och inget jag skulle rekommendera någon med svaga nerver. Så varför bygger då Skåne och jag? Jo, vi visste inte vad vi gav oss in på. Det är det enkla svaret. 

Nu låter det kanske som att vi bygger själva, till viss del åtminstone? Det gör vi inte. Vi tittar på när andra bygger, det är det hela, men det är ändå svinjobbigt. Kanske till och med jobbigare? Speciellt när man väcks klockan sju på morgonen av motorsågar, hammarslag och strålkastare som lyser upp varenda vrå i det lilla befintliga huset (där vi ligger och sussar). Man kan inte ens gå på toa inkognito. Något inte Skåne bryr sig så mycket om, men jag lägger full mundering på nattduksbordet på kvällen så att jag kan klä mig innan jag kliver ur sängen på morgonen. Så får man ordna för sig när man bor i ett akvarium. 

Tidiga mornar och snickare överallt hör ändå till de små problemen i sammanhanget. Det värsta är ÅNGESTEN. Kommer pengarna räcka? Kommer det bli som vi vill ha det? Svaret på båda frågorna är NEJ. Exempelvis trodde vi i vår enfald att huset skulle bli lagom stort. Vi kollade på ritningen, ändrade lite här och där och sa till varandra att det här kommer bli sååå lagom i storlek. Det blev det inte. Nu när stomme, väggar och tak är uppe kan vi konstatera att vår utbyggnad sväller ut över alla bräddar. Korna som normalt går och idisslar vid tomtgränsen kommer skita på sig när de släpps ut i vår. Inte bara för att vårt hus växt med tvåhundra procent, och för att det nu står på armlängds avstånd från deras foderplats, utan för att de kommer se ALLT som försiggår inne i huset, genom de gigantiska fönstren. Och det kommer också grannar och slikt göra när de passerar på grusvägen fem meter från våra skyltfönster på södra fasaden. Även våra rumpor kommer de se, när vi sitter och äter middag, eftersom fönstren sitter så lågt. 

Nej, vi vet inte hur det gick till, men den 'lilla' utbyggnaden blev kolossal. Inklusive fönstren. Allt såg nätt och fint ut på ritningen, det gjorde det verkligen, men verkligheten är en annan visa. I alla fall varannan dag. Pendeln svänger fram och tillbaka mellan acceptans och ångest. Jag gillar acceptans, men jobbar man för hårt på den så blir det bakslag, det är så det funkar. Lite lagom acceptans blir bäst. Plus distraktion. Just nu leker Skåne Grevinnan och betjänten intill bordet där jag sitter. Det distraherar ganska mycket. En annan strategi vi har är att tänka att det inte spelar någon roll hur stort huset är, att vi är för gamla för att bry oss om såna petitesser. Det funkar ibland. Men här ska man också komma ihåg att ta det med måtta. Om man går all-in i den där 'det är så skönt att bli äldre' - grejen så kommer bakslaget i form av dödsångest som ett litet döskallebrev på posten.

NÅJA. 2023 blir året då vi flyttar ihop i vårt nybyggda hus, och det blir ändå intressant.

Benny och Britta del 20

I Bennys och Brittas relation är det Britta som känner av och sätter ord på skavet. Följaktligen är det Bennys lott att gjuta olja på vågorna.

Britta: Jag är så trött på att vi aldrig gör något roligt ...

Benny: Jaha?

Britta: Titta på oss! Vi har blivit totalt försoffade.

Benny: Försoffade? Men det är vi väl ändå inte?

Britta: Jo, försoffade. Här sitter vi och glor på TV medan vår utmätta tid tickar iväg. Vi är mer döda än levande.

Benny tittar på Britta men säger ingenting, för vad ska han säga? Han tycker om att titta på TV, och upplever inte att han kastar bort sitt liv. 

Britta: Vi köper ett för litet hus och så bygger vi ut det!

Benny: Ska vi flytta härifrån, menar du? 

Britta: Ja, vet du, det menar jag. Vi behöver en spark i arslet, ett projekt att sätta tänderna i. Att köpa ett gammalt och för litet hus på en vacker plats, det skulle kanske vara räddningen för oss.

Benny ser förvirrad ut.

Britta: Livet handlar inte om att ordna det bekvämt för sig, det handlar om att sträva!

Benny: Sträva ...? Hur tänker du då?

Britta: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Benny: Va?

Britta: Karin Boye.

Benny: Vet jag väl ...

Britta: Men se då inte ut som ett frågetecken hela tiden! Om inte du vill köpa ett litet hus så gör jag det själv.

Benny: Men vi kan ju inte bygga?

Britta: Vi kan lära oss, jag läste om en kille som inte kunde men som lärde sig på YouTube. Han byggde ett stort hus helt själv, kollade bara på filmer och snickrade en sak i taget. Men sen kan vi anlita folk också, vi behöver ju inte göra allt själva, det har jag aldrig sagt. 

Benny: Men ändå, vi kan ju ingenting om att bygga?

Britta: Just därför! Jag tycker om att lära mig nya saker. Tänk dig, vi är sextio och bygger oss ett eget hus trots att vi aldrig tidigare sysslat med något liknande!

Benny: Det kan ju gå helt åt skogen ...?

Britta: Ja, det kan det, men i den processen kommer vi åtminstone känna oss levande. 

Benny: Det blir jättemycket jobb ...?

Britta: Nu köper vi ett för litet hus, punkt slut.

Benny säger ingenting men antecknar för husfridens skull ett par datum för visningar kommande helg. Och så kommer det sig att de två plötsligt är ägare till ett pyttelitet modulhus byggt på åttiotalet, lantligt beläget på en höjd med utsikt över ängar, hagar och en motorväg i fjärran. Huset är inte vackert, ser närmast ut som en barack, men en utbyggnad kommer ändra på det, tänker Britta. Benny begriper inte hur det ska gå till, men han hoppas att Britta hädanefter kommer vara glad och harmonisk, nu när hon fått sitt lilla hus att bygga ut. Och tänk, det kanske han har rätt i?

Full rulle

Jag har en nittioettårig kvinna i min bekantskapskrets, hon heter Lena och är mamma till min svåger. Jag har bara träffat henne sporadiskt genom åren, men de senaste månaderna har hon gjort ett jobb åt Skåne och mig, och kontakten har därför varit intensiv.

Nu till full rulle-grejen: Vid ett tillfälle när hon ringde härförleden och frågade hur det var med oss svarade jag som jag brukar när jag får den frågan. Det är full rulle. Det är nämligen alltid full rulle i mitt liv trots att jag hela tiden strävar åt motsatt håll. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv. Ett liv som jag själv styr framåt i sakta mak. Ett liv där jag hinner orientera mig och känna efter vad jag vill. Det är ju så man vill leva, inte sant? Så när jag svarade full rulle så beklagade jag mig, såklart. Som alltid när jag svarar full rulle (eller fullt ös medvetslös som jag brukar variera mig med). Jag lider ju över det faktum att tillvaron är helt hänsynslös mot mig i sin brutala oberäknelighet. Jag suckar och stönar (en lagom aning) och fyller ut med pauser för att alla ska hinna reflektera och förstå hur jävligt jag har det på grund av faktorer jag själv inte kan påverka. Så även denna gång när det var Lena som frågade. Och vad svarade denna till åren komna erfarenhetsrika människa? Hon svarade: Det låter bra!

Jaha?

Har funderat mycket sedan samtalet ägde rum. Är det full rulle som är grejen? Hon borde veta, som är nittioett och fortfarande jobbar. Eller kan det vara olika från person till person? Känner mig vilse, men prövar just nu med att tänka hurra varje gång någon skit ramlar över mig.

Hur gör ni?