Idag

Idag ska min dotters hund få somna in. En liten skrutt som varit en del av familjen i femton långa år. Att så mycket glädje och kärlek kan få plats i en sån liten kropp är ett av livets mysterier.

Sov gott vår lilla fluff ❤️

Höna

Om höns skulle jag kunna skriva en hel del, men idag är inte en sån dag.

Kröning

Kröning är med för att det rimmar på löning. Vilken poet jag är!

Den senaste kröningen som ägt rum på min TV är den som poppar upp i huvudet; den där prins Charles blev kung Charles. Det som fladdrar förbi är bilder där några män klädde på honom en tung guldkappa innan han fick hjälp att sätta sig på en tron. På tronen satt han sedan och strök på guldkappan, som för att rätta till något. Ängsligt. Hakan ned mot bröstet för att se alla eventuella noppor, eller vad han letade efter. Man tänker att en kung i den situationen ska sitta rak i ryggen, ha hakan något uppåt snarare än nedåt och blicka stadigt rakt fram. 

Inte den här kungen.

Men jag känner igen mig. Jag kan också bli överdrivet medveten om hur jag tar mig ut när jag är bland folk. Alla skrynklor på kläderna blir uppförstorade, och huga om jag upptäcker en fläck på min blus. Eller att jag luktar svett, det är mitt värsta. Och ibland ser jag ut som en mossbevuxen stubbe i håret och måste platta till det igen och igen.

Kung Charles och jag, således, har en del gemensamt. 

Löning

Ordet löning var logiskt ändå. För idag ramlar lönen in på kontot. 

Ännu en fördel med att arbeta.

Cool

Cool?

Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.

Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring. 

Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.

DET ÄR SLUT PÅ DET NU!

Kjol

Kjol?

Min fantasi var på minus när jag skrev min ordlista. 

Sol

Midsommarafton avklarad. Den var svettig. Dagen idag går i chillandets tecken. Skåne och jag behöver träna på att ta det lugnt. Inte för att vi är dåliga på det; om man tänker efter är nog återhämtning vår starkaste gren. Men varför inte bli ännu bättre?

Vad gör vi då när vi chillar? Bloggar (tydligen), följer dramatiken i nyheterna, bakar bröd (Skåne), surfar på mobilen (jag), fikar (inom kort) och diskar för hand, eftersom diskmaskinen bråkar. Alltihopa inomhus, så här långt.

Vi är sålunda urusla på att njuta av sommaren när den är som ljuvligast.

Igår kväll, däremot, gjorde vi det som anstår en midsommarafton. Vi cyklade ner till Hjälmaren och tog ett dopp i kvällssolen. Om man bortser från det något dyiga vattnet (och det syns ju inte på bilderna vi tog) så var det mysigt som fan. Sketamysigt, om man ska inkludera själva dyn.

Klart slut från Närkeslätten!

Kaprifol

Dagen idag:

Upp som en sol,

ner som en kaprifol 

Viol

Vill bara berätta att jag inte har någon fiol, för alla som ivrigt undrar. Gårdagens inlägg kanske gav intrycket att jag är en violinist av rang, vilket gör mig nödgad att stämma i bäcken.

Fiol

Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.

Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?

Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.

Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.

'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'

'Om du moppar salongen så tar jag köket.'

'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'

Salong

Som jag nämnt tidigare blir jag lycklig av arbete. Igår, efter den nedstämda morgonen, började vi städa. Dammsugning, moppning av golv och fönsterputs stod på dagordningen, och redan när vi diskuterade vem som skulle göra vad, kände jag humöret stiga. Höjdpunkten inföll inföll någon timme senare när jag svepte fram med moppen på parketten i salongen. Radion skvalade och Skåne var uppe på loftet och gnuggade fönstren rena från konstiga fläckar. Med jämna mellanrum gick jag in i tvättstugan och sköljde moppen ren för att sen fortsätta moppa och hej vad det gick. Lycka, lycka.

Kalsong

Vaknade vid åttasnåret i morse och kände mig vilsen. Detta stora hus - är det mitt och varför? Det ekar i det, eftersom mattor, gardiner och många möbler fortfarande saknas. Det ska inte eka i ett hem.

Låg kvar i sängen och läste några sidor i Vilhelm Mobergs En stund på jorden, vilket inte precis piggade upp. 

'Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som ska föra mig tillbaka (till det eviga kretsloppet)'

Blev så trött av att läsa att jag somnade om och inte vaknade förrän klockan tio. Att vakna klockan tio är deprimerande i sig, för jag tycker inte om att sova bort det liv jag har kvar. Försöker övertyga mig om att jag behöver sova ut efter en vår fylld av utbyggnad, flytt och jobb - och, ja, det låter väl rimligt.

Nu ska jag bara få in ordet kalsong också, hur fan det nu ska gå till. Förmodligen hade Vilhelm Moberg kalsonger på sig när han skrev sin deprimerade elegi.

Det kan man på god grund anta.

Balkong

Jag: Vad associerar du till när jag säger balkong?

Skåne: Att de ska komma hit och sätta upp balkongräcket.

Jag: Något mer?

Skåne: Det är många fönster att putsa här.

Jag: Det har väl inte med balkong att göra!

Skåne: Nej.

Jag: Så?

Skåne: Jag minns när farsan och jag satt på balkongen. Han gillade att sola. Vi hade en flaska med kapsyl man kunde öppna och stänga. Såna som fanns på mjölkflaskorna.

Jag: Vad var det i flaskan?

Skåne: Sockerdricka.

Jag: Hur gammal var du då?

Skåne: Fyra eller fem, kanske. Det är lurigt med minnen, det kanske bara var en gång som vi satt där och drack sockerdricka, men jag minns det.

Ballong

Om jag haft Skåne på plats hade jag även idag utforskat hans associationsbanor. ’Vad associerar du till när du hör ordet ballong’, hade jag frågat och säkert fått något intressant svar. På skånska, vilket förhöjer vilken association som helst.

Men nu blir det två egna balongminnen knutna till min mamma. Det ena handlar om hennes första ballong. Som liten flicka (under det mörka och ransonerade andra världskriget) fick hon en gång en heliumballong som med en gång seglade till väders när hon tappade taget om snöret. Besvikelsen var enorm.

Det andra minnet rör min mammas ballongmage. Den klagade hon ofta på, när jag själv var liten flicka. Hon spände ut den och sa att hon var i femte månaden. Det var hon inte. Hon klagade också på gaserna, som var jobbiga och omfattande, och med vilka man kan knyta ihop detta inlägg, då gasen också var orsaken till hennes balongtrauma som barn.

God kväll!

Klängig

Jag: Vad associerar du till när du hör ordet klängig?

Skåne: En liten barnunge som drar sin mamma i kjolen.

Jag: Okej?

Skåne: Men det kan ju också vara en kille som klänger på sin tjej.

Jag: Som klänger på sin tjej?

Skåne: Nej, alltså, det kan ju vara vad som helst. Någon som klistrar sig fast.

Jag: Vad sa du? Som klistrar? (Försöker hinna med att skriva.)

Skåne: Nej nej, ta inte med nåt sånt.

Jag: Varför ska jag inte ta med det?

Skåne: Klängig kan ju vara både positivt och negativt, någon man tycker om som klänger på en, det kan ju vara positivt. Men det kan också vara tröttsamt att ha någon som klänger på en hela tiden. Samtidigt kan det vara charmigt, men i längden tror jag det blir lite jobbigt.

Jag: Tack min älskade inspirationskälla.

Skåne: Njae, jag vet inte, jag kan inte det där.

Skåningar är blygsamma, kan vi slå fast efter den här intervjun. Samtidigt extremt gulliga. 

Slängig

När Hans lämnar biblioteket är hans gångstil slängigare än vanligt. Benen sprätter, armarna vevar runt och han kastar med huvudet så att håret far på ända.

Voffor gör han på detta viset?

Är det ofrivilliga muskelryckningar eller försöker han göra intryck på någon?

Därom tvista den lärde, som i det här fallet är Britta.

Hängig

Jämsides med det mjuka fluffiga: En hängig känsla. Dock inte som i krasslig, utan som i upphängd dinglande, och sedan nersläppt med fötterna djupt nerkörda i mjukaste sanden.

Inte lätt att beskriva känslan, men jag tror att ni förstår med tanke på att ni troligtvis varit där själva.

En som jag vet har varit där (eftersom vi varit kompisar sedan sena tonåren) är KAJSA. Idag är hon professor och har en nystartad blogg. I den avhandlas allt möjligt, inte minst hennes nojor. Va, har professorer nojor? Ja, i alla fall min professor. Läs här: 

https://professorkajsa.com/ 

Mjuk

Ja, vaddkänslan är borta, men Brittas kropp är förändrad. 

Den är mjuk och fluffig. 

Som cirrusmoln på drift. 

Ett poem.

Vadd

Plötsligt dyker han upp på biblioteket. Det grå håret ostyrigare än hon minns det, steg som inte riktigt vet vart de ska, två händer djupt nedstuckna i rockfickorna och ögon som rör sig betänkligt utan att huvudet följer med. 

Brittas andning upphör och hennes kropp förvandlas till vadd. En mycket märklig känsla. 

Hans får syn på Britta och går fram till disken. 

’Hej, jobbar du här?’

Britta vet att han vet att hon jobbar där hon jobbar, och att det är därför han är här, men hon svarar bara ’ja’. Ett ynkligt. Inte mer än ett pip.

’Jag är ute efter en bok.’

’Ja?’

’Stenar jag minns, eller något liknande, jag är dålig på att minnas titlar.’

’Stenar jag minns?’ 

'Har du skickat ett sms till mig?' Han viskar, orden är knappt urskiljbara, men hon hör tydligt vartenda ett. 

Känslan av vadd är med ens borta.

'Det vet du, varför har du inte svarat?'

Hans ser besvärad ut. 'Jag kunde inte vara säker på vilken Britta det var.'

Ojsan, uppenbarligen känner han många Britta. Så ovanligt. Jag har ingen aning om hur Britta reagerar på denna omständighet, men jag skulle bli skeptisk till hela Hans-grejen. Finns han ens på riktigt?

Ingen som vet, ingen som vet.

Sladder

Det var ändå bara sladder, hans skitprat om stenar. Mansplaining-sladder. Typiskt självupptagna män att ta med en sten på en middagsbjudning och orera om den i timmar. Hon ska visa honom. När hon gått sin geologikurs och läst på allt om stenar som överhuvudtaget går att läsa på, då jävlar ska hon berätta för honom hur allt hänger ihop.

Summa summarum: Det är fruktansvärt att bli ignorerad, men en genomtänkt plan är en bra livboj. 

Slödder

Ytterligare en dag i svår väntan har passerat. Det hör väl till normal anständighet att svara på sms när man får ett? Britta har inte en brunn av tålamod att ösa ur, och nu har känslan av förödmjukelse övergått i ilska. 

Vad är han för satans slödder?

Vidder

För sitt inre öga har hon sett tåget rusa fram genom tät skog och över öppna vidder. På väg till Norrbotten eller annat öde landskap där inget kan störa dem. Endast gnisslande inbromsningar på små obetydliga norrländska tågstationer ska påminna dem om att det finns en värld utanför deras kupé.

Varför svarar han inte?

Tåg

Jag vill träffa dig, skriver hon. Möt mig vid tåget!

Först när hon skickat iväg detta ödesmättade sms kommer hon på att hon glömt skriva tid. Vilket tåg, kommer han också undra. Med bultande hjärta avvaktar hon, trygg i förvissningen om att han förstår allvaret, och svarar.

Det gör han inte.

Fjärran

I fjärran kan hon se sig själv, Hans och en stensamling. Det är inget mål och det finns ingen plan, men bilden förföljer henne. Vissa möten är ofrånkomliga, tänker hon, och sms:ar Hans.

Nära

Benny: De satt nära varandra hela kvällen. Nära, nära. Tänkte du på det?

Britta: Förutom när Hans gick ut för att röka. Jag fick känslan att han behövde luft. Andrum.

Benny: Tror du? 

Britta: Märkte du inte hur hon klängde på stackaren? Hon är förmodligen rädd att förlora honom.

Benny: Tror du?

Britta: Man såg det på henne, otrygg ambivalens kallas det. Hon kommer kväva deras förhållande, sanna mina ord.

Benny: Det vet jag inte, de verkade passa ihop, tyckte jag.

Britta: Nej, Hans är en fri själ. Han behöver någon som förstår hans behov av frihet, hans behov av att älska utan tyglar.

Benny: Älska utan tyglar? 

Britta: Det handlar om att äkta kärlek bara överlever om man ger varandra lebensraum. 

Benny: Så som vi gör?

Britta: Nja. Vi skulle kunna vässa oss på den punkten.

Benny: Tycker du att vi klänger för mycket på varandra?

Britta: Nej, men det vore väl bra om vi gjorde lite mer grejer var för sig? 

Benny: Som vadå?

Britta: Du skulle kunna gå en matlagningskurs …

Benny: Okej?

Britta: En grekisk, kanske. 

Benny: Du då?

Britta: Jag vill lära mig något nytt. Skulle kunna tänka mig en kurs i geologi.

Benny: Annars skulle ju du kunna gå en kurs i spansk matlagning, så piggar vi båda upp våra middagar.

Britta: Nej, det vill jag inte. Jag vill förstå vår planet bättre, det är vad jag brinner för. Jag vill lära mig mer om mineraler och sånt. Stenar.

Note: Det behöver inte vara ett intresse för Hans som gör att Britta vill lära sig mer om geologi. Stenar är ju jätteintressanta i sig själva med alla sina olika beståndsdelar och sin miljonåriga historia. 

Under

Vid tresnåret idag kände jag lycka. Jag hade monterat en hylla till badrummet och höll på att ta av emballaget till ett balkongräcke som ska sättas på plats nästa vecka, och där kom den; känslan av djup tillfredställelse. 

Slutsats: Arbete gör oss lyckliga. Åtminstone mig. Under rådande förhållanden känns denna insikt både fin och praktisk. Som två flugor i en underbar smäll. 

Över

’Det är över nu’, tänker Britta. 

Benny i all ära, men i jämförelse med Hans är han en blek skugga. En tråkig blek skugga. När var han rolig sist?

Britta minns inte.

Mitten

I mitten av sin roman är man fri att skriva vad man vill.

Början

Vad kan man göra på temat början? Man kan grotta ner sig i börjor (av romaner).

Här kommer tre:

Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet.

Det enkla är ibland det klockrena.

Den här historien tilldrog sej under den där våren och sommaren som aldrig föregicks av någon riktig vinter.

Gillar vi den också? Ja, det gör vi.

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus.

Gillar man inte den här är mitt råd att läsa hela första stycket, för det är bedårande:

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus. Där stod om man ska vara noga också en kiosk. Linden och huset brukade tala med varandra. Men det var långt mellan orden.

Nåväl. Om man nu vill ha en egen början (till sin egen roman) kan man pröva att kasta om ovanstående börjor. Exempelvis:

Himlen var ljus men skogen var svart och snudd på ogenomtränglig. Läskigt, läskigt.

Den här historien tilldrog sig under den där hösten och vintern som aldrig föregicks av någon riktig sommar. Lite halvläskigt det också?

Mittemot det gamla trähuset stod en lind och pratade för sig själv. Läskigt eller inte läskigt?

Man kan också blanda ihop dem efter eget behag. Exempelvis:

Den här historien tilldrog sej i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan.

En hel roman som utspelar sig i ett enda gathörn blir man ju nyfiken på, inte sant?

Mittemot Kooperativa var snön klarblå i månskenet. Ja? Nej?

OCH SÅ VIDARE. Möjligheterna är oändliga om man vill skriva en första mening på en berättelse. Så oändliga att man kanske inte kommer längre. Men huvudsaken är ju att man har roligt och vem fan vill bli klar med sin roman?

Ovanstående börjor är tagna från:

Tove Janssons Trollvinter

Inger Alfvéns Städpatrullen

Kerstin Ekmans Änglahuset

När orden tar slut

En juni-ordlista:

1 slut

2 början

3 mitten

4 över

5 under

6 nära

7 fjärran

8 tåg

9 vidder

10 slödder 

11 sladder

12 vadd

13 mjuk

14 hängig

15 slängig

16 klängig

17 ballong

18 balkong

19 salong

20 kalsong

21 fiol

22 viol

23 kaprifol

24 sol

25 kjol

26 cool

27 löning

28 kröning

29 höna

30 böna