Det här blir årets åttonde blogginlägg

Om jag fortsätter i samma takt kommer jag skriva nittiosex totalt, och det är ju inte ens i närheten av de etthundrafemtio jag satt som mål.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Är det bra eller dåligt att inte genomföra de stordåd man föresatt sig? Hur ska man veta? Jag tror egentligen inte på målsättningar överhuvudtaget, jag tror att de i allmänhet fjärmar människor från själva livet. Som man ju har att leva här och nu, och inte då och sen. Ni fattar. Men den känns ju rätt kul ändå. Tanken på att skriva etthundrafemtio inlägg under innevarande år, alltså. Och den lilla kuliga känslan spiller ju över lite här och där, även i nuet. Så jävla irriterande...

Och igår klev jag ur min comfortzon genom att inte kliva ur den, för att fortsätta denna förvirrande odyssé i mitt komplexa inre (eller var fan jag nu befinner mig). Hade bestämt mig för att gå på ett intensivjympapass, hejåhå. Jag var på ett för ett par år sedan och tänkte aldrig mer när jag lämnade det, men nu när jag är äldre och spänstigare, tänkte jag, så är det väl dags att testa igen? Kände inför denna utmaning ett visst obehag under dagen, men jag är numera så van vid obehag (av allt detta skuttande ur min comfortzon), att det inte kändes speciellt obehagligt alls. Förrän jag kom på att jag skulle skita i intensivpasset, DÅ blev det jobbigt. Ett rejält kliv ur min comfortzon, fast söderut, kan man säga. Eller om det var ett aktivt kliv in i zonen, jag tänker att det är en möjlighet. Vad tänker ni? Om zoner i det stora och det lilla?

Stordåd nummer fjorton

Jag måste tyvärr foga ytterligare ett stordåd till min stordådslista. Då blir det fjorton, in alles. Ni får stå ut med det.

Så, mitt fjortonde stordåd att uträtta detta magiska år 2015:

Läsa en tjock bok! Den är på sexhundraåttio sidor.

Jag läser inte tjocka böcker av princip, men nu ska jag alltså göra det, som den principlösa bastard jag är. Det är inte jag som bestämt det, som ni förstår. Det är min bokcirkel. Jag protesterade, och redogjorde för mina svårigheter när det gäller berättelser som (nästan) aldrig tar slut, men blev obarmhärtigt överkörd. Som av en känslokall ångvält. Jag såg ledsen ut, men jag tror fan inte ens de märkte det...

Boken heter Ensam i Berlin, och jag har kommit till sidan femtio. Och bestämt mig för att åka ensam till Berlin när jag läst ut den.

Eller ... det har jag väl inte direkt, det var en idé som poppade upp i detta nu. Men någon glädje ska jag väl ha av det hela? Så jag kanske tar tåget till Berlin. Eller till Paris.

Det är synd om människorna

Nu sitter jag på ett tåg, och eftersom jag har som tradition att ibland skriva blogginlägg när jag åker tåg så gör jag det nu. Har Pugh Rogefeldt i öronen, och han distraherar mig, men hey, jag gillar utmaningar. Och det här visar att jag kan sittdansa och skriva på en och samma gång. Som om han vill ha ett ord med i laget sjunger han just nu att jag 'could have it so much better without' honom 'beeeeejbi'. Men jag är inte hans beeeeejbi så jag bestämmer själv om jag har det bättre utan honom eller inte. Så jävla skönt att jag inte är hans flickvän, faktiskt.

Och apropå frihet ... läste början på en artikel någonstans om en man som utvecklat en massa olika strategier för att slippa följa med sin fru in i varuhus.

Hmmmm...?

Vad hände med NEJ? Som med fördel kan alterneras med JAG VILL INTE.

Så jävla bra ord, om ni frågar mig.

Med tanke på att livet är kort.

Ååååh, jag har fått en följdfråga!

Varför kan man inte det? Binda om kolatomerna alltså?
- så att en bit träkol blir en diamant, när nu båda endast består av en massa kolatomer.

Oh, well.

Vi börjar med antalet kolatomer vi skulle behöva binda om. Säg att vi tar en träkolsbit som väger ett gram. Den vill vi göra en liten diamant av. I ett gram träkol finns 50 000 000 000 000 000 000 000 kolatomer. Och varje atom har fyra bindningar till andra kolatomer. Det kommer ju ta flera veckor att binda om alla dem! Eller närmare bestämt 6 341 958 397 000 000 000 år. Om man fixar en bindning i sekunden.

Mmmm?

Finns ju lite annat man vill hinna med, det är så jag tänker. Innan man dör och blir en liten hög med aska.

Men. Om man vill bli en diamant när man gått hädan kan man skicka sin aska till det lilla företaget Algordanza i Schweiz, som har utvecklat en mer effektiv teknik för 'ombindandet'. Då tar det bara några månader innan man kommer tillbaka till Sverige som en liten slipad diamant. Hängrumpan och de grå håren ett minne blott.

Vad vill ni mer veta?

Förlåt

Men det här kommer bli ett riktigt odrägligt inlägg...

För jag har redan klarat av fyra av mina stordåd. Det gick av bara farten, vilket jag vet är en knal ursäkt, för vem vill vara kompis med en person som uträttar stordåd på stordåd 'av bara farten'? Fy satan, det måste vara en odräglig person, tänker man ju. Och så är det bara lilla jag.

Nåväl.

Följande stordåd är färdiga:

* Äta (lite) mindre godis
* Söka lärarlegitimation innan jag får sparken
* Börja fredagsfika på jobbet
* Köpa sladd och sänka ner kökslampan till normal nivå

Som plåster på såren (och för att ni ska lära er något) ska ni få ett gäng synonymer idag:

knal: skral, fattig, eländig, usel, erbarmlig, ynklig, snöd, underhaltig, vissen

Och lite kemi:

Både diamant och träkol består av kolatomer allena. Skillnaden mellan de båda är bara bindningarna mellan kolatomerna. Vilket kan leda till missuppfattningen att man kan ta en bit träkol, binda om atomerna i den och få en diamant. Men se det går inte.

Säg till om ni vill veta mer.

Ett hårinlägg med vetenskaplig touch

Det var inte ångestfyllt att gå omkring på stan en timme med tantstajlat hår, så nu funderar jag på om min comfortzon blivit förslappad av alla utmaningar? För jag såg förjävlig ut i håret och jag gick i affärer med speglar. Ändå: lika bekväm och ångestfri som typ Magdalena Ribbing. (Det här tenderar att bli en alltmer intressant studie av comfortzoners egen inre logik, och vid slutet av året kommer jag förmodligen vara expert på området. Hur stor kan en comfortzon bli? Hur påverkar dess utvidgning människorna runt omkring en? Kan man förlora den om man går för hårt fram?)

Tillbaka till mitt hår:

I ett försök att påverka slutresultatet sa jag (i uppmuntrande ton) åt min frisör att försöka hitta 'den hårfina balansen mellan häxfrizz och tantstajlat'. Jag tycker att det var ganska fyndigt sagt. Och informativt. Men det hjälpte inte. Med sju-åtta produkter i mitt nyplattade hår lämnade jag en stund senare salongen, tog min planerade runda på stan, cyklade hem och stoppade huvudet i duschen.
En renande känsla, som tyvärr inte hjälpte upp situationen. Å andra sidan ser jag alltid konstig ut när jag är nyklippt. Som en församlingshemsföreståndare, för att ge er en konkret bild att deponera på era näthinnor. Det är inget fel på församlingshemsföreståndare, så klart, men de har en air av fromhet över sig som inte är så lyckad. Om det är något man (jag) inte vill, så är det att gå omkring och se from ut. Det skulle skicka ut helt fel signaler.

Så nu rycker jag och sliter i mitt stackars hår. Burrar upp det och burrar ner det. Använder jordnötsolja och vispgrädde. Burrar lite till. Klockan halv fem ska jag på ett spinningpass och då ska det vara klart.

Och det går bra med mina kliv ur comfortzonen också

Idag klev jag ur min comfortzon genom att gå ensam på ett nytt träningspass - cirkelfys. Det var inte roligt. Jag kände mig otränad trots att jag är vältränad, och den känslan gillar jag inte.

Och igår läste jag en artikel på dn.se som jag kände ett visst obehag inför. Efteråt kände jag mig märkvärdigt lättad och frigjord.

All in all kan man alltså säga att mitt dagliga klivande ur min comfortzon går bra. Planen för i morgon är att gå på stan direkt efter att jag klippt mig. Vanligtvis cyklar jag (med ångest) raka vägen hem och stoppar huvudet i duschen, men i morgon ska jag gå på stan minst en timme med tantstajlat hår. Det blir ett ordentligt kliv utanför zonen, kan jag tala om, och jag har svårt att tänka mig att jag kommer känna mig frigjord efter det, men man kan inte veta förrän man provat.

High five!

Årets första inlägg

Om jag ska få ihop etthundrafemtio blogginlägg under året, får jag nog lov att sänka den filosofiska nivån och bara köra på.

Tut tut, liksom.

Idag har jag svabbat golvet i min lilla boning. Träffade några bloggvänner i mellandagarna och vi diskuterade just golvsvabbning, därav inspirationen.

Swisch, schloffs, swisch, schloffs.

Sedan åkte jag till mitt Friskis (hjärta hjärta) och jympade. Så fruktansvärt roligt att jag fortfarande är helt hänryckt. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte. Det är det rytmiska skuttandet tillsammans med alla andra i salen, om jag ska försöka sätta ord på det. Alla blir som en stor, varm, lycklig, hoppande familj. Leendena (och vilka leenden sen ... ) haglar och endorfinerna sprutar så att man nästan får ta betäckning. SÅ jävla roligt.

Nu har jag bara hundrafyrtionio inlägg kvar.