November del 10 - avdelningen jobbnöjen

Var till reningsverket på studiebesök med mina elever idag, och solen lyste över den snöbeklädda nejden. SOLEN. Så satans otippat, men fint. Gick en rundvandring utomhus bland slambassängerna och bara NJÖT. Jo, det luktade bajs, men man kan inte få allt. Försökte förklara det för eleverna när de höll på med sina 'uuuäärk'. Tonåringar är så känsliga. Jag vet inte vad de trodde det skulle lukta på reningsverket. Vaniljstång?

Men de kommer nog mogna med tiden. När studiebesöket var över följde jag dem till busshållplatsen och meddelade att jag själv skulle springa tillbaka till skolan. Skrockande över deras tappade hakor drog jag iväg i rask takt och kom fram samtidigt med bussen. En aning omoget kanske men man måste ju visa att man äger, inte sant. Frågan är om inte det är själva kärnan i lärarjobbet? Har i alla fall inte stött på någon annan kärna under mina tjugotvå yrkesverksamma år.

November del 9 - avdelningen kristerapi

Det är fortfarande november.

Helt otroligt, man fattar inte hur det är möjligt. Molntäcket (den grå sörjan i luften) släpar i backen och mörkret firar dagligen nya triumfer. Årets skitmånad alla kategorier, skulle jag utbrista om inte januari vore ännu värre. Januari är verkligen värst. Varför finns ens den månaden? Där kan vi snacka grått och meningslöst.

December är ju inte heller så jävla kul om man ska vara ärlig. Det är förvisso skönt att vara ledig mellan jul och nyår men jag spyr redan nu när jag tänker på alla chokladaskar. Alladin - allvarligt talat! Förstör hela julen för mig.

Februari däremot, det är en trevlig månad. Lite lagom på alla sätt och vis. Julen är utstädad och mörkret lättar. Våren lurar runt hörnet. Maginfluensorna avlöser varandra, vilket ger oss perspektiv på livet. Inget är som ett friskt glas vatten när man legat och spytt i ett dygn, som jag alltid brukar säga. Då förstår man vad som är viktigt i livet.

Känns skönt att avsluta detta inlägg i positiv anda, så nu skriver jag inget mer ikväll.

November del 8 - avdelningen fromma nöjen

Idag har jag varit till tandläkaren och blivit ompysslad. Mina tänder fick godkänt, vilket man får vara tacksam för i min ålder.

Jag tycker om att gå till tandläkaren, en känsla som har hängt med ända sedan jag var sju år och gick dit själv första gången. Tog bussen in till stan, klev av på Drottninggatan och sedan tripp trapp upp till tredje våningen där man fick bokmärken om man var duktig.

Minns från just det här första tillfället att alla vitrockar var alldeles till sig i trasorna över att jag kom själv. När jag dessutom sa att jag inte behövde bedövning när det skulle borras visste deras entusiasm inga gränser. Så fortsatte det under min barndom; jag sa nej till bedövning vid varje lagning (blev ganska många eftersom det fanns för mycket saft och kalaspuffar i mitt barndomshem) och varje gång fick jag höra hur otroligt duktig jag var. Visst gjorde det ont ibland, men det gick ju över snabbt och berömmet efteråt vägde tyngre. Först när jag blev vuxen och insåg att man inte alltid måste vara så jävla duktig tackade jag ja till bedövning.

Hursomhelst! Ett tips för att muntra upp november: Gå till tandläkaren.

November del 7 - avdelningen dunkla nöjen

Kollade igår upp en gammal klasskompis från gymnasietiden. En fördel med facebook är att man kan hitta kreti och pleti. Ni vet hur det är; man vill inte kontakta folk och fä, men veta hur de har fixat sina liv vill man ju. På facebook har alla fixat sina liv, så även den här gamla kompisen. Och hon var sig tamejfan precis lik, hur kan vissa knappt förändras mellan tjugo och femtiosju?

Hon har två söner som ser nästan jämnåriga ut. Ganska unga, så hon måste ha fått dem när hon var en bra bit över fyrtio. De är lika henne, speciellt den ena, så det är ingen tvekan om släktskapet. Någon pappa till barnen såg jag inte röken av, men mitt ex syns inte på min facebooksida heller, bevare mig väl (sa egyptiern och blev balsamerad.) Vidare har hon en katt, och en del vänner. Ingen bil, men hon bor ju i Stockholm där man klarar sig bra utan.

Det som förvånade mig mest var en kommentar av en kille i ett av kommentarsfälten. En som gick i min parallellklass på högstadiet. Han undrade om hon ville följa med och paddla i hans kanot, hoppsan hejsan! Frågan är om de tagit upp bekantskapen nu på äldre dagar? Eller om de har varit kompisar hela tiden, men det verkar lurt.

Nåja. Hon får leva sitt liv så lever jag mitt.

November del 6

Kollar på längdskidåkning och förundras över att de åker så fort. I nedförslöporna är det inte så konstigt, men när de åker på plant underlag! Helt otroligt vad snabbt det går. Ska väl inte jämföra med mig själv, men när jag åker går det farligt mycket långsammare. Även när jag var ung, och faktiskt åkte lite längd då och då, var jag inte i närheten av deras hastighet.

I år ska jag åka några gånger har jag tänkt. Jag har ju bil och kan ratta upp den till Kilsbergen. Behöver bara falla lite snö först. Mitt förkylningshelvete måste också gå över. Vet inte varför just jag drabbats men det är väl någon där uppe som vill att jag ska ha en snorig käftsmäll.

Man får klaga lite när man blir förkyld. Som sagt är jag glad och tacksam, men snor och huvudvärk är fan inte kul. Båda delar tynger ner humöret ganska rejält. Ett humör som redan dignar av ett grått och mörkt november. Och inte blir det bättre av att svt1 visar en massa hurtfriska atleter fara fram i skidspåren.

Man får trösta sig med att de nog inte har det så lätt i sin privata del av livet. En relation med en elitidrottare kanske fungerar på ytan, men under ytan måste det ju vara ren katastrof. Träning, träning, träning, tävling. Svettiga kläder som hänger på tork i hemmets alla vrår. 'Nej, tyvärr kan vi inte åka på en romantisk utflykt den helgen för då är det SM.'

Man har det rätt bra ändå.

November del 5 - grädde på moset

Jag har drabbats av en ordentlig förkylning och sitter här i min soffa och snörvlar. Eländigt kan man tycka, men i sanningens namn är jag GLAD. Att leva är att känna, och även om en redig förkylning trubbar av lukt- och smaksinnena, så känner man att man lever. Snor och huvudvärk har den effekten, vilket gör mig tacksam och oändligt ödmjuk. Inser att chansen är stor att min förkylning kommer gå över och att jag om några månader kommer få uppleva min femtioåttonde vår. Vad mer kan man begära av livet?

Ett och annat kanske, som de bortskämdas skara förmodligen skulle pipa om de fick chansen. För det är ett satans gnäll i det här landet vid den här tiden på året. Det är för grått och för mörkt och för regnigt och för kallt och gud vet allt. Jag har arbetskompisar som tycker de är några slags hjältar bara för att de tar sig till jobbet på mornarna. Med pust och stånk kommer de in i arbetsrummet och utgjuter sig över sakernas tillstånd. De låter som om de precis gått igenom ett lidande av överjordiska mått, de bortskämda små asen.

Jag lovar att när de väl ligger på sina dödsbäddar kommer de med saknad tänka på de där mornarna i november när de släpade sig till jobbet och väl där hade privilegiet att klaga vitt och brett. När vi lider känner vi, och det är det som är så bra. När vi njuter känner vi också, men som alla vid det här laget vet finns ingen glädje utan sorg. Heller ingen njutning utan lidande.

Så TACK för förkylningen.

November del 4 - en filosofisk analys

Vid jämförelse med årets övriga månader är november värst, inte sant. Månaden då man upplever att man fan inte orkar mer och ger upp. Månaden då botten är nådd. Då allt bara kan bli bättre. Månaden man bara ska ta sig igenom, man behöver inte ens göra det på ett stilfullt sätt, bara ta sig igenom med livet i behåll.

Med den vetskapen i ryggen kan man chilla och ta det lite lugnt, och så borde man ju allvarligt talat ha det varje månad. Ta det soft på kvällarna, glo på dekadenta TV-program, läsa en bok om man känner för att höja den kulturella nivån något, äta något lättlagat, eller varför inte mackor. Alternativt något dyrt och extra gott för att sätta lite guldkant på en svår tid. Vidare kan vi sakta ner. Ingen far runt som en tätting i november, det spar vi till december.

Summa summarum - november är inte så illa ändå. Men! Vi måste fortsätta låtsas att det är det annars faller det tillåtande och kravlösa upplägget.

Så fy FAN vad november är jobbigt! Skandal är vad det är!

November del 3

Dagens novembernotering:

Frågade idag mina elever vad man kan göra för att muntra upp sig i november, denna dystra deprimerande månad. Deras svar: träna och vara utomhus. De är så lurade de stackarna.

Jag kontrade med förslaget att klä sig i grått och svart (mina kläder idag) och möttes av förbryllade ansiktsuttryck. Inte ett enda fniss. Tonåringar och humor - en usel kombo.

November del 2

Har bestämt mig för att ägna mig åt cocooning denna november. Det betyder ungefär att gå i ide. Något jag inte kan göra på veckorna, förstås, för jag arbetar måndag till fredag, gubevars. Men helgerna! Har skrivit 'ledig' i kalendern på alla lördagar och söndagar (utom den sista lördagen då jag har specialplaner).

LEDIG.

Så jävla skönt. Ledig betyder i och för sig inte ledig, men det betyder att jag inte har några planer, annat än att slå dank hemma.

Slå dank hemma betyder i och för sig inte direkt slå dank, utan snarare städa, tvätta, fixa tusen grejer (var kommer alla grejer som behöver fixas ifrån?!) och tillgodose Ninjas* behov. Men så underbart att bara göra det!

Året efter min skilsmässa för snart sju år sedan hade jag också mycket egentid, som det så piffigt heter. Så mycket att jag tröttnade och blev social. Nu har jag behov av att gå åt andra hållet, och bli asocial. I alla fall några helger. Det blir roligt!

*

November i mitt hjärta

Var extremt trött igår kväll när jag kom hem från jobbet. Tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Förmodligen beroende på alla steg i veckan.) Orkade knappt engagera mig i Idol. Vaknade med migrän i morse. Två Treo och en sumatriptan senare gick jag ut för att lapa i mig det ytterst lilla ljus som erbjöds idag. Ninja och jag gick till hundlekplatsen där Ninja for omkring med sina lekkompisar i leran. Eftersom jag vill framstå som en hundvänlig person hälsade jag leende på de andra hundarna och var kladdig från topp till tå när vi gick därifrån. Leriga tassavtryck och hunddregel, so not me.

Skönt ändå att komma ut i det grådisiga dagsljuset. Man vet ju hur gott det gör eftersom man har hört det tusen gånger. Det duggregnade, vilket friskar upp, vare sig man vill det eller inte. Att se hundar köra rally i gyttja har också sina fördelar, om man i stunden kan förtränga brottningsmatchen som väntar hemma när man ska tvätta nämnda hund i badkaret. Och förtränga dåtid och framtid kan man ju, för om det är något vi människor värdesätter nuförtiden så är det att vara i nuet, inte sant. Ingen kan ha missat vikten av det, som det tjatats om det senaste två decennierna. Det är 2000-talets stora grej, kan man säga. Nyckeln till ett fint och hållbart liv både fysiskt och psykiskt.

Nu är klockan fem över fyra och det är redan mörkt ute. Men då ska man tänka på att det blir ljust igen imorgon. Inte ljustLJUST, men lite mindre mörkt än nu i alla fall, och det är ju roligt.

Back to freedom

Vad ska man säga om gårdagens inlägg?

Att vi lever i en hysterisk tid? Att något är allvarligt fel?

I alla fall så har jag idag slutat räkna steg. Bestämde mig när jag i morse läste mitt inlägg as of yesterday. Det får ju finnas gränser. Ligger nu still i soffan. Har datorn på bröstet, suger på lakrits och funderar på om jag ska kolla på ett par avsnitt av Första dejten.

Ordningen sålunda återställd. Säga vad man säga vill, men man vill inte bli en del av nutidens sjuka prestations slash effektivitetskultur.

Och hjärtappen har jag förpassat till internets mest avlägsna begravningsplats slash soptipp slash destruktionsanläggning. DÄR DEN HÖR HEMMA.

En snabb sammanfattning av dagen

Upp ur sängen, på med kläder utanpå pyjamasen, ut med hunden. Knatade på ovanligt bra eftersom jag vill ha ihop så många steg som möjligt i min hjärtapp. In och fixade frukost, åt den framför TV'n. Drog fram dammsugaren tjugo i åtta, hann med två rum, hallen och köket. Fem över åtta var jag på jobbet.

Mattelektion, engelsklektion, mattelektion och lunch. Mattekonferens, planering, konferens och mer planering. Cyklade hem och tog ut hunden. Gick ganska många steg. Hemma igen åt jag youghurt och sedan bar det av till ättelägg för att äta riktig mat och titta på Bonde söker fru. Drog hem igen och tog ut hunden på nära tvåtusen steg. Nu sängen.

Ingen tycker om mig

Ingen tycker om mig

Bara för jag äter mask

Nej, jag skojar bara. Jag är otroligt omtyckt, fattar knappt själv vidden av det.

Men jag behövde något att skriva, för det måste man ha när man bloggar, och då dök den där populära gamla dängan upp.

Håll till godo:

Långa och slibbiga,
korta och klibbiga,
ligger dom i min ask.
Schluuurp!