Halli halla!

Sitter vid receptionens dator pa ett vandrarhem i Uruguay.
Det ar tisdag idag och vi kom till Buenos Aires i lordags vilket kanns helt omojligt eftersom det maste ha gatt minst en vecka med tanke pa allt vi varit med om.

Nar vi kom i lordagsmorse akte vi in till Buenos Aires till det stalle dar aldsta dottern, L, sedan en manad tillbaka bor,pa ett slags studentresidence, som ligger jattefint i en stadsdel som heter Palermo. Efter att ha tranat kindpussar (och gjort bort mig med att stracka fram handen ett par ganger i ren forvirring) pa L´s residencekompisar fran framforallt olika lander i Sydamerika, sa gick vi ut och strosade omkring.

Vi hade en del energi att ta av eftersom vi, trots extremt obekvamt flyg mellan Madrid och Buenos, sovit en hel del. (Helt obegripligt, kan jag saga.)
Ja, sa vi gick omkring och forsokte fatta att vi var i Sydamerika (helt plotsligt), at mat pa en mysig liten restaurang, gick lite i sko-, klad. och vaskaffarer, delvis beroende pa att mina skor, som jag tagit med fran Sverige, fick underkant av L. Nu ar jag stolt agare av ett par Havaianas, dvs sydamerikanska flipflops. Sana gick alla omkring i och da maste ju aven jag ha ett par.

Sasmaningom var det dags for mig och yngsta dottern, E, att aka till hamnen for att ta baten over Rio de la Plata till Uruguay. Vi hade pa forhand tagit reda pa att det skulle ga en bat kl. 19.00 vilket det forstas inte gjorde. Efter lite panik som inte bara berodde pa ovisshet over om vi skulle komma till Uruguay dar min mellandotter, F, satt och vantade pa oss, utan ocksa`pa att jag inte hittade vara pass nar en tjej(som bara pratade spanska) skulle hjalpa oss att fa biljetter till en bat som skulle ga klockan atta. Ingenstans var dom. Passen, alltsa. Jag insag att vi formodligen glomt dom hos L eftersom jag hade tagit upp dom, och en del annat, pa hennes rum och packat om lite sa att allt skulle ligga pa smartare stallen. Jag rev upp halva packningen dar framfor disken i hamnen och funderade febrilt pa var vi skulle spendera natten i Buenos, eftersom man inte kan aka till Uruguay utan sina pass. Da hittade jag dom.

Pa baten over somnade E och jag som sma grisar (eller snarare en liten och en stor) och yrvakna klev vi i land i Uruguay klockan 10 pa kvallen och fick krama var F som vi inte sett sen augusti. Hon sag sa avslappnad och glad ut sa jag forstod direkt att det var sant detta att hon trivs sa bra I Uruguay (dar hon ar utbytesstudent ett ar). En underbar kansla.
Eftersom vi kom sa sent med baten (F hade vantat pa oss i tre timmar) sa fick F prata oss ombord pa en buss som inte egentligen var for sana som oss och jag lyssnade forundrat pa hennes flytande spanska. Hon kunde ingen spanska alls nar hon for fran Sverige i augusti sa detta ar tydligen ett effektivt satt att lara sig ett nytt sprak.

Nar vi kom hem till F´s vardmamma som bor i en liten ort en bit in i landet var klockan runt midnatt och dar vantade vardmamman, mormor och vardbror med hustru med middagen fardig. Det var tur att vi hade sovit pa baten sa vi inte somnade med huvudena pa tallrikarna. Efter middagen, dar konversationen skedde pa en intressant mix av svenska, spanska och engelska, gick vi och la oss.

Dagen darefter vaknade jag halv tva. Lite pinsamt.
Nar vi atit lunch korde brodern och mamman ut oss pa sightseeing i byn med dess omgivningar och darefter till broderns frus foraldrar som bodde (bor fortfarande far man formoda) pa en gard pa landet med grisar, hons, kaniner, gass (som de hade som vaktare!), far (sana som braker) osv. Blev bjudna pa mate vilket ar nationaldrycken i Uruguay. En termos med pip passeras runt och den innehaller ett slags starkt te med hemliga ingredienser...

Igar akte vi vidare till det stalle vid havet dar vi ar nu. L anslot i Montevideo och det var ocksa hon, som jag tidigare skrivit, som fixade boende har i La Paloma. Vi bor pa ett vandrarhem som pa webben beskriver sig som ett "partyhostel". Well, well. Lite party har val ingen 47-aring dott av. Det var halligalli inatt nar jag gick och la mig men jag somnade ovaggad till den uruguayanska rockmusiken kan jag saga.
Igar nar vi kom hit regnade det men nu lyser solen och mina alsklingar sover sott sa jag ska ga ner till havet och se om det ar blatt.

Kram pa er sa lange!

Nu så...

Då var det dags att lätta.
Ska bli intressant att se om tåget tar sig till Arlanda i detta snöoväder...
Känner mig en aning stressad just nu *har jag fått med mig allt?Nej, just ja, jag har ju inte packat klart...*
Men stressad är mitt signum, vilket kan låta lite konstigt med tanke på vilken cool person jag är.
Jättekonstigt..., så jag tror att jag lämnar den tråden.

Jag kan för övrigt meddela att det inte går att boka hotel/hostel i Uruguay. Om någon planerar att åka dit så kan det ju vara bra att veta. Jag har försökt men icke sa Nicke. Nu tror ni kanske att det är mig det är fel på, att jag eventuellt inte förstår hur man gör, men, nej; det är Uruguay som inte förstår hur man tar emot hotellbokningar.
Jag har nu satt äldsta dottern på att kontakta Uruguay och förklara för dem att de inte är bokningsbara. Därefter ska hon boka. Vad gjorde jag utan mina dötrrar???

Nu ska jag ta hand om äggen som fastnat i stekpannan. Äggmackor blir det till lunch. Tji får Arlandas dyra näringsställen! *pilutta dom*

Om detta inlägg känns något osammanhängande och virrigt så måste det vara...blogspots fel.
Mig är det iallafall inget fel på.

Varför vara ute i god tid när det är så lattjolajban att vara ute i sista sekunden

Det går inget vidare med att boka in oss på strand i Uruguay. *grrr*
Antingen har jag bokat in oss dubbelt, eller så är vi inte inbokade alls.
Oklart vilket.
Min skolspanska lämnar en del i övrigt att önska och engelska verkar de inte förstå.
Jag skriver en sak i mailet (mailen, det har blivit några) och får svar på något helt annat.

En misstanke har börjat gro om att de medvetet försöker kollra bort mig: "Gör vad som helst bara hon inte kommer hit!", typ.
Till stöd för min tes kan jag nämna att de börjar varje mail med Dear Mr Mrs Nilla. Är inte det lite nervöst så vet jag rakt inte vad som är det.

Men nu kommer vi snart, vare sig Uruguayanerna vill det eller inte.
De får helt enkelt acceptera fakta.

Snart

Det snöar ute.
Jag har inget emot snö och minusgrader, tvärtom, jag tycker om det.
Men just nu kan jag mest bara tänka på att jag och minstingen på fredag natt flyger över Atlanten för att träffa mellan- och äldstingsystern som befinner sig på breddgrader där snön lyser med sin frånvaro.
Bokade igår in tre nätter på hotell i Buenos Aires och jobbar ikväll på att boka in fyra nätter i rum vid strand i Uruguay. Sen är det några nätter till, men det blir så förutsägbart och ospännande om man har allt planerat i förväg. Vi får se var vi hamnar helt enkelt.
(Nu tänker ni kanske att jag är coolaste mamman alla kategorier (och ni har förstås rätt), även om inte mina döttrar skulle hålla med om det. De har ännu inte insett min storhet. Sådant tar tid att förstå. Väääldigt lång tid har jag märkt. Men skam den som ger sig. Jag är inte bara en cool mamma utan också en extremt uthållig. )
Iallafall så ska det bli så roligt att ha dem samlade under mina vingar att jag nästan gråter när jag tänker på det. Jag ska sitta tillbakalutad (på café eller i solstol tänker jag mig) och njuta av att höra deras röster. De hörs väldigt mycket när de är tillsammans. Tack och lov.

Dagens avslöjande

Nilla har haft en politisk karriär!

Förvisso tog den slut nästan innan den hann börja men den kom att innehålla några gyllene höjdpunkter.
En var i valrörelsen 1979 när jag fick förtroendet att sitta i partiets valstuga och svara på frågor när potentiella väljare kom förbi.
Det kunde exempelvis vara två killar från en gymnasieskola som kom in med bandspelare och kamera för att göra ett skolarbete. Först kunde de ta ett fint kort på den söta tjejen med långa flätor (that would be me) för att sedan sätta på bandspelaren och be mig presentera mig och svara på frågan om det inte i slutändan kommer bli kostsamt för löntagarna med löntagarfonder, som var på tapeten detta val.
Ett bestämt nej, kunde jag då svara eftersom jag visste att här gällde det att verka säker på sin sak. "Hur kommer det sig?" kanske killarna då frågade medan bandspelaren snurrade kasettbandet framåt. "Hur det kommer sig...? Eeeeeeh....jag vet inte" kunde det då hända att jag svarade för att sen vara tyst en lång stund. En väldigt lång stund; nämligen ända tills killarna som kunde vara ganska finkänsliga, tackade för intervjun och tog med sig sin kamera och bandspelare ut ur valstugan.

Ovanstående är förstås endast ett rent hypotetiskt exempel på hur det kunde gå till och jag drömde inte mardrömmar i veckor efteråt om killarnas redovisning på sin skola av politikern Nilla. Det gjorde jag inte.
Och för övrigt blev jag säkert så snygg på bilden att de inte kunde koncentrera sig på vad jag sa på kasettbandet. Det är jag helt säker på.

Keywords: Topless, skottdrama, bordell, rumpa och pengar

Har fått en Kreativ-Blogger award av Bakom berget som innebär att man ska berätta sju saker om sig själv. Eftersom jag redan berättat massor om mig själv så tar jag mig friheten att upprepa några fakta på temat resor.

1. Har blivit uppläxad av hotelmanager i London för att jag, tillsammans med min kompis, stod och hängde i hotellfönstret topless. (Vi svarade bara några killar som ropade till oss från andra sidan gatan!)

2. Kom en gång till Caracas busstation kl. 03.00 på natten och hamnade mitt i ett skottdrama.

3. Jag har övernattat på bordell i Malaysia.

4. Jag har legat dösjuk på hotellrum i Rangoon och fått spruta med okänt innehåll i rumpan av okänd man. (Det blir säkert bra, tänkte jag, och jag tillfrisknade ju såsmåningom.)

5. Jag har åkt Transibiriska järnvägen och bilat USA från kust till kust.

6. Har varit i Kina och lyckats övertala kinesiska myndigheterna att låna ut pengar till mig. (Har lite dåligt samvete för att jag aldrig betalade tillbaka dem.)

7. På fredag åker jag till Buenos Aires.
Men nu är jag gammal, klok och försiktig.

Hjärtifjärt

När jag växte upp var det inte så mycket väsen om Alla hjärtans dag. Man skulle vara lite extra snäll, om jag minns rätt. Och inte var det någon direkt uppföljning på det heller med kontroll av snällhetsgärningarna.
Hela den här Valentin-grejen med presenter och chokladhjärtan är en nymodighet i Sverige kan jag berätta för alla yngre läsare. Den kommer från Amerikat.
Jag ska inte säga: Det var bättre förr, för så säger bara gamla och trångsynta människor, och en sån är ju inte jag, men!
Vissa saker var lite mindre pretentiösa
på den gamla goda tiden.

Frisk! *håller i trä*

Bestämde mig imorse för att vara hemma även idag. Återhämtning är viktigt har jag fått lära mig och jag ville inte gå till jobbet för att omedelbums insjukna igen. Klart som korvspad, tyckte jag men inte sjuksköterskan på vårdcentralen jag ringde för att få sjukintyg (vilket man måste ha när sjukskrivningen går över en vecka).
"Magsjuka? Så här länge? Det var konstigt........*lång uppfordrande tystnad*........"
"Ja", sa jag. Sådana här processer är det bäst att göra så korta som möjligt. Annars finns risken att man blir uppfostrad. *tvi tvi tvi*

Jag fick min tid hos läkare nu på eftermiddagen. Han var inte heller glad utan svor och muttrade så pass att han kände sig manad att be mig om ursäkt. Det var dock inte mig han svor över utan försäkringskassans överambitiösa formulär som han måste fylla i när han sjukskriver någon nuförtiden.

"Skriver jag som det är kanske de nekar dig sjukpenning", mumlade han irriterat. "Men förutom vätskeförlusten skriver jag att du ser blek och matt ut...alltså, ursäkta, men annars kanske du inte får sjukpenning..."
"Du kan ju skriva att jag gått ner fyra kilo", sa jag hjälpsamt men det tog han inte med.
Sen behövde han också skriva vad i mitt jobb som jag inte klarade av i nuvarande kondition så nu står det i intyget att jag är "för trött att leda lektioner". Hepp!

När jag lämnade vårdcentralen kände jag mig plötsligt oförskämt pigg. Försökte se lite sjuk ut utifallatt någon på jobbet (ca 1000 pers) skulle råka få syn på mig men inombords bubblade det av känslan att vara frisk, frisk FRISK! Kraft i benen och aptiten tillbaka. Så lovely!

Härligt fredagsgodis på er!

Dagens snörpar

Det finns fler än jag som kan snörpa på munnen!

Här är det programledarna för Förkväll i TV 4, Carin da Silva och Yvonne Ryding, som är sura på den tredje (numera f d) programledaren Elisabet Höglund.

Läs mer här och här om ni är intresserade.

Själv är jag mer intresserad av själva snörptekniken som jag tycker da Silva tar till sin fulländning. Rydings dito, däremot, förlorar något av sin snörpkaraktär då hon även låter käkarna jobba i en redig sammanbitning. Man kan kanske, eftersom hon är i skönhetsindustrin, anta att hon tränat att inte sno ihop munnen för att slippa alla munrynkor som t ex jag nu dras med? Notera också de något höjda ögonbrynen. De kompletterar snörpningarna fint och ger hela ansiktsuttrycket en air av oskuld.

Hursomhelst, båda visar prima prov på tillsnörpt vrede. Annat kan man inte säga.

Åter från de döda

För de som är avundsjuka på min viktnedgång kan jag berätta att med den följer ett askgrått ansikte i 103:årsåldern.

"Men, vad hon överdriver", tänker ni nu, men det gör jag inte!
Jag har blivit lika förundrad varje gång jag gått in på toa de senaste dagarna och sett mig själv i spegeln: Är det där jag?! Nej, det är det inte, har jag tänkt och gått ut därifrån, vilket inte har gjort så mycket då man ändå inte kissar speciellt många droppar när man spyr upp allt man får i sig.
Mest förvånad är jag över de nytillkomna rynkorna runt munnen. Lite som om jag hade tagit ut löständerna. Antagligen är jag en sån som går omkring och snörper på munnen utan att veta om det. Men med tanke på alla idioter man stöter på titt som tätt så är det kanske inte något att förvåna sig över.

Sen har jag bekymmersrynkor i pannan djupa som Marinergraven (om man ser det i ett globalt perspektiv). Sådana rynkor har jag haft tidigare också men de har inte varit lika djupa. *helt säker* Dessutom har det tillkommit mindre djupa vid sidan av som ser likadana ut som de två stora men är mindre. Som smågravar kan man säga. Eller svallvågor om man vill vara mer poetisk.

Kan också nämna att mina ögon har poppat in i skallen någon centimeter. Om det inte är döskallen som växt, så kan det också vara.

Hursomhelst, var det någon som ville byta?
Nej, jag tänkte väl det.
I helgen ska jag äta ungefär åtta kilo godis, vilket jag tror är det minsta som ska till om man ska återanskaffa fyra kilo kroppsmassa. *laddar*


PS Det går bra att tipsa om favoritgodisar! Passar bra att prova lite nytt när man ändå ska äta så mycket.

Jag lever (knappt)

Jag har gått ner 4 kg sedan i fredags.
Då förstår ni,

vad mycket godis jag behöver köpa för återuppbyggnad.
Jag hoppas jag kan börja till helgen.

Ett steg fram, två steg tillbaka

Mår sämre idag och alla meningar med livet har flugit sin kos.
Känner mig bara helt utslagen.
Antar, baserat på erfarenhet, att jag ändå såsmåningom kommer komma tillbaka.
Fast det känns fan inte som det.

En till mening

Har precis ätit en macka och druckit en kopp te.
Att göra det är också en av meningarna med livet. *lägger till*

Läget

Magen har lugnat ner sig något men febern, den sprängande huvuvärken och mattheten består.
Har kommit till stadiet där jag inser meningarna med livet. En är att ha en hund som istället för att anta sin vanliga ångvältsapproach när han vill något, sitter bredvid min säng och tittar på mig för att då och då slicka mig medkännande på smalbenet som sticker ut under täcket.
Har också sms:at min skrutta som jag var grinig och snål mot igår att jag älskar henne och är världens lyckligaste som får vara hennes mamma.
Jag skulle kanske behöva vara sjuk oftare...

Golvad

Jag är sjuk. *piper*
Och det är inte någon "Är jag inte lite sjuk om jag känner efter?"-sjukdom utan en redig golvning. Kan vara vinterkräksjukan, utan att gå in på några detaljer om varför jag tror det.
Jag hade glömt bort, kan jag säga, hur det är att må riktigt illa. Att jag dessutom har migrän och feber gör att jag inte orkar göra någonting! Inte ens cykl till jobbet.
Måste ha varit länge sedan jag var såhär sjuk. Den totala mattheten känns som en komplett överraskning.
Jag ligger nu när jag skriver och jag villinte hanågot godis fast det är fredag.
Då förstår ni hur sjuk jag är.

Snö, svett och tårar

Jag kan erkänna att det just nu är lite jobbigt att cykla till jobbet.
Inte nog med att det är snö på cykelbanorna, de har också krympt på bredden eftersom snövallarna längs med sidorna kryper närmre och närmre varandra.
Som tur är finns en någorlunda upptrampad mittfåra. Eller upptrampad och upptrampad, men det är iallafall ett något jämnare och mer ihoptryckt underlag precis på den tio centimeter breda strängen. Där kör jag.
Ända tills det går någon idiot där och blockerar vägen. Köra om är inte lämpligt, det slutar med mindre graciöst avhopp från cykeln in i ena snövallen, så det gäller att annonsera att man kommer genom att flåsa högt som fan så att de flyttar på sig. (Jag har plingklockefobi.) Flåsandet fungerar ibland men inte jämt. En del verkar tycka att strängen är deras privata egendom men då kör jag på dem.
Nästan. Jag hoppar av cykeln i sista sekunden och släpar med mig den förbi idioterna på ca en millimeters avstånd. Väl förbi, med minsta möjliga marginal, hoppar jag upp på cykeln igen och trampar vidare med all den värdighet jag förmår där jag slirar fram och försöker behålla balansen.
En stund senare snubblar jag snöig och sjöblöt av svett in på skolan med igenimmade glasögon. Värdigheten eventuellt något naggad i kanten. Men imma dunstar och svett torkar och eleverna ska inte säga nåt! Och det gör de inte heller, de tittar bara storögt. Hur många av dem är vältränade nog att cykla till skolan i detta väder? Inte många kan jag säga. Istället droppar de in en halvtimme försent till första lektionen och skyller på att bussen var sen. Klent, säger jag bara. De ska vara glada, de små liven, som har mig som rolemodel.
Det kan ni också få ha om ni vill.
Det vill ni väl?

Blä

Som om jag kom iväg och tränade.
Nej, det gjorde jag inte.
Å andra sidan var både cykelturen till jobbet och hem svettiga träningspass.
Barnen (kärringen) på Frostmofjällen by bike.

Någon jävlas med mig

Nu måste jag snart dra och då hittar jag som vanligt inte någon sportbh.
Hur svårt kan det va?!
Jag har två stycken och jag tränar bara varannan/var tredje dag, jag lägger träningskläderna i smutstvätten när jag kommer hem och i det här hushållet tvättas det varje dag, så VARFÖR ligger ingen i rentvättskorgen när jag behöver en??? Det är likadant varje gång. Dessutom är det så jävla mycket tvätt i rentvättskorgen, ett berg som tornar likt lutande tornet ni vet var, så det i princip är omöjligt att hitta någonting även om det ligger där.
Fan va arg jag är!


Kl.11.57
Hoppsan jag hittade den i korgen! Det var ju bra.

Ledig förmiddag

Sitter i sängen med täcket över mig och bloggar.
Det kan man göra när man har ledig förmiddag.
Jag hade tänkt att sova ett tag till, men eftersom övriga familjen är uppe och skramlar så vaknade jag också. Järnspikar.
Fast, om jag ska vara ärlig, så finns det något med att sitta i sängen under täcket och blogga och lyssna på de andra när de skramlar sig iväg till skola och jobb som jag kan stå ut med. Det har nog att göra med sängvärmen och det faktum att jag snart ska äta frukost i en timme ungefär. Med min egenhändigt pressade (här används inga maskiner och skit) apelsinjuice. *gillar*
Kanske skulle jag inte dras med min huvudvärk om jag hade det så här varje morgon? Det är sånt som jag tycker att den som har ansvar för mitt liv ska ta sig en funderare på. Eftersom jag är en sån människa som alltid tar itu med sådant som behöver tas itu med så skulle jag genast ta ett snack med den personen om jag bara visste vem det var.
Men nu frukost!

Tillägg kl.09.34: Och nu har jag dansat i köket också. Bästa aktiviteten när man är ensam hemma! (Obs! Notera att tonåring bör ha lämnat hemmet innan man börjar. För allas bästa.)

Nästan fredag

Jag köpte lite choklad på hemvägen idag,
vilket är jättekonstigt med tanke på att det är tisdag.

Men ibland bara händer det.
Och då får man vara beredd på att gapa och svälja.

Senaste sms-trafiken

Jag: Maten klar!
Hon: Ok. Tar nästa buss
Jag: Nar kommer du da? (Min mobil är av någon anledning inställd på engelska alfabetet och jag vet inte hur man ändrar det.)
Hon: Venne. Ska kolla

Kolla busstiderna får man förmoda.
Det är en timme sedan nu.

Min syn på saken

Jag blev ombedd i en kommentar att ge min syn på problemet med mobbing och det är snabbt gjort:

Det behövs fler vuxna i skolorna.

Jag vet att det anses omöjligt (eller det är iallafall vad vi blivit itutade) eftersom det kostar för mycket pengar. Jag är dock övertygad om att det skulle innebära en gigantisk ekonomisk besparing på lång sikt. Och det är katastrof att begreppet "lång sikt" inte finns med i den ekonomiska politiken där det framförallt handlar om att vinna valet varje fyraårsperiod.

Jag ska ge ett exempel på vad en extra vuxen i en klass kan innebära.
I en åtta, som jag hade insyn i, blev för några år sedan en arbetslös kille placerad i form av en arbetsmarknadsåtgärd. Att det blev just denna klass var för att den hade stora problem med utagerande elever, mobbing, noll arbetsro på lektionerna och lärare som själva inte klarade situationen. Det var kaos helt enkelt.
Killen, som hette Göran, var hela dagarna, både på lektioner och raster, tillsammans med eleverna och blev ganska omgående omtyckt och respekterad av desamma.

Anledningen till det var att han hade de egenskaper som unga behöver att vuxna har.

* Han tyckte om eleverna och hade kul med dem.
* Han orkade lyssna på dem och hjälpa till när det uppstod problem.
* Han blev förbannad och reagerade med ryggmärgsreflexen när det behövdes.

Efter en termin var situationen i klassen märkbart förbättrad vilket egentligen är ganska självklart. Görans närvaro skapade en tryggare miljö för eleverna och elever som känner sig trygga beter sig inte lika jobbigt som elever som känner sig otrygga. Arbetsron ökade och mobbingen minskade.

Har vi råd att inte ge det uppväxande släktet den trygghet det innebär att ha vuxna till hands? Nej, det har vi fan inte.

Kan tillägga att "arbetsmarknadsåtgärden" Göran efter denna termin flyttades till en annan klass som bättre ansågs behöva honom och situationen i ovanstående åtta var snabbt tillbaka till kaos igen.
Vad trodde de? Att högstadieelever bara behöver tillräckligt med vuxna till hands en av sex terminer i högstadiet?
Kanske trodde de det, men de fick snabbt erfara att de hade fel.

På jobbet idag

Jag fortsätter på temat jobb med att berätta om en episod från idag när jag efter en lektion satt och småpratade med några elever. Vi kom att prata om deras grundskoletid och en av dem berättade att hon under mellanstadiet bara gick i skolan ungefär en dag i veckan pga mobbing.

Det var som att öppna en kran. Därefter kom den ena berättelsen efter den andra om vad de varit med om. En tjej berättade att en klasskompis till henne "brukade bli inträngd i ett hörn vid handikapptoaletten av ett gäng killar." Ingen vågade hjälpa henne och ingen vågade säga något till lärarna så det fortgick under lång tid.

Ytterligare en tjej berättade att hon en gång fått syn på några killar som slog och sparkade en mindre kille. Hon sprang dit och skrek åt dem att lägga av varpå gänget hade avlägsnat sig. Lillkillen hade då gråtit och sagt att han inte ville ha hennes hjälp för då skulle de här killarna bli värre mot honom.

Det gör så jävla ont i mig att höra sådana här berättelser. Det känns så fruktansvärt att veta att många barn och ungdomar varje dag är tvingade att gå till en skola där de ständigt måste gå omkring och vara rädda.

Och jag blir fullständigt vansinnig när representanter för skolor står och viftar med sina mobbingplaner och menar att de minsann är så duktiga på detta att de i princip inte har någon mobbing.
Det är precis i den stunden, när självgodheten lägger sina dimridåer, som de sviker sina elever.

Varför jag inte borde jobba

Fru Venus ska ha olika måndagsteman framöver som hon vill att andra bloggare skriver på och eftersom jag är barnsligt förtjust i slikt så ser jag nu entusiastiskt fram emot måndagarna. (Jag kanske inte ens kommer hata måndagar hädanefter? Snacka om omställning i livet.)

Idag är temat: Jobbet och jag tänker därför developpera min misstanke om att jag inte passar för jobb.
Om man ska vara krass så är det lönearbete jag inte är gjord för.
Anledningarna är flerfaldiga:

1. Jag är en fri själ som behöver få göra vad jag vill när jag själv vill det.

2. För en sån som jag är det förödande att ha en tidjävel då man "måste" vara på jobbet på mornarna. Det är helt enkelt inte i överensstämmelse med min natur.
Att jag dessutom måste vara duschad och färdigklädd när jag kommer dit kl.08.00 (!), det är katastrof för min lättjefulla sida. Den kvävs istället för att utvecklas som den skulle kunna göra under andra omständigheter.

3. Jag kan inte samarbeta med idioter, och dom finns överallt. Speciellt på arbetsplatser.

4. Jag är synnerligen dålig på att ta order. Och det är jag glad för eftersom det tyder på stor integritet, självständighet, intelligens, redbarhet, opulens och uppstudsighet.

5. Slutligen är det katastrofalt för en fri själ (som jag själv) att inordna mig i ett schema en stor del av min vakna tid. Det är som att sätta en vacker sångfågel i en bur. Eller placera en älg på Skansen. Möjligheterna för mig att nå min fulla konstnärliga potential torpederas under sådana förutsättningar med obarmhärtig kraft.


Okej, nu kommer jag inte på något mer just nu. Men det finns fler anledningar. Jan Björklund t ex... Eventuellt är alltihop hans fel.