Diverse ångest

I veckan fyller jag femtioett. Fy faen, är min spontana reaktion på det. Femtio räcker, jag vill inte bli äldre än så. Femtio i sådär fyrtio år till, sedan kan jag tacka för mig. Att fylla femtioett är ju rent tekniskt som att ta första trappsteget mot sextio - FY FAEN!

Det är tur att jag känner några som är levande bevis på att det går att vara äldre än jag utan att vara död. Det ger ändå lite hopp om framtiden. Jag känner folk som fyllt sextio också. Sådana som lever som fan, tro det eller ej.

Senare idag, eller imorgon, ska jag också leva som fan för då ska jag smyga ut första delen av min beiga roman på min nya blogg. Läskigt, läskigt, läskigt. För då kan ju vem som helst läsa. Och efter första delen kanske dissa resten. Utan att jag har någon möjlighet att utdela lämpligt straff. Men jag tänker att det är smällar man får ta när man ska leva som fan. Suck.

Nu är sommaren slut, tut.

Denna evighetssommar, som känts oändlig i alla riktningar. Som ett hav där jag mestadels guppat omkring utan någon speciell färdriktning. Det får bli som det blir, har jag många gånger tänkt, och det har det också blivit. En viss tacksamhet kan jag känna över det.

Fatta omställningen när jag nu ska börja jobba på måndag. Den blir brutal. Sedan kommer den riktiga hösten med mörker och en massa mys, och gud vad jag ska mysa! Så känns det. Men när jag tänker efter kommer det kanske inte bli så jävla mysigt, jag hatar ju tidiga mornar, till exempel. Eller mornar överhuvudtaget, om jag ska vara noga. Vaknar oftast med känslan att livet kan dra åt helvete. Först när jag börjat orientera mig i tillvaron bland frukostattiraljer och dylikt, gör sig livslusten försiktigt påmind. Det kan också vara något jag hör på TV'n (som i arla morgonstund får agera respirator). En morgon hörde jag till exempel att antalet turister i Sverige stadigt ökat det senaste decenniet och då blev jag på klart bättre humör. Jag visste inte ens att jag ville ha hit fler turister, men tydligen. Antar att det är förmågan att glädjas åt det lilla som utvecklas som en oljad blixt så här i femtioårsåldern.

Apropå femtioårsåldern så har jag läst på internet att kvinnorna i Asien inte har några klimakteriebesvär. Känn på den.

Bettskena, check. Hålfotsinlägg, check.

Vill bara meddela att jag nu har hålfotsinlägg. Liksom för min bettskena har gipsavgjutningar gjorts för bästa passform. Ska bli spännande att jympa med dem ikväll. Kommer det kännas ännu roligare? Frågan är om det är möjligt.

Man kan nu inte låta bli att undra vilken som blir nästa kroppsdel att stagas upp. Med käken och fotvalven fixade kan man anta att det blir något däremellan. Höfterna brukar det väl till exempel vara lite si och så med efter femtio? Jag vet inte, men man har ju hört talas om höftkulor. Lårbenshalsar har man också hört om.

Ni som är över femtio, vad är det mer för grejer?

Jag har inte bara migrän, jag har ont i halsen också

Inte en enda kommenterade min dikt i föregående rubrik och jag tar det som ett tecken på att antingen jag eller ni saknar poetisk läggning. Jag tror att det lutar åt ert håll.

Här ska ni få en till dikt:

Det bidde ingen skrivchock.

Vad bidde det då då?

Det bidde en skrivkramp.

Är det någon som vill ha mitt julpynt?

Ett tiotal porslinstomtar, fem ljuslyktor, två överblommade amaryllis och obestämt antal julgranskulor med tillhörande äkta gran. Rester av ett pepparkakshus, liten skinkbit och oöppnad förpackning kalvsylta medföljer vid snabb överenskommelse.

Ja?

Nej?

Känner mig lite labil

Idag har jag och min migrän glidit omkring på stan och uträttat några ärenden. Bara man hela tiden håller huvudet på ett och samma avstånd från marken och inte råkar se sig i någon spegel så går det bra.

Hade tid för pensionssamtal hos en bankman som lyckats fånga in mig i sitt nät, så där gled jag in och förklarade att jag inte hade en aning om min pensionsutveckling, eller avveckling som det ju egentligen är frågan om. Hon log milt och föreslog att hon skulle få ta hand om den lille rackaren i fortsättningen varpå hon gick in på sin dator och kollade in mitt ömkliga orangea kuvert.

"Men titta, du gjorde ju ett val här 2003", sa hon och såg förvånad ut. Jag var ännu mer förvånad för jag kan inte för mitt liv minnas att jag gjort något val. "Och, oj ... vilken bra utveckling du har haft", fortsatte hon snopet för det visade sig att hennes superdupererbjudande som hon ville pracka på mig gått sämre. Men, som hon sa, om jag ändå valde hennes erbjudande skulle jag få komma och prata med henne om det en gång per år. Jag tackade för mig, och min för mig ytterst luddiga pensionsutveckling får härmed fortsätta frodas fritt utom min kontroll. Kände mig lite skuldmedveten som tagit upp hennes tid utan att ge något tillbaka (kaffe bjöd hon på också) men intalade envist mig själv att det är okej att prioritera sin egen pension framför storbankernas vinster. Hur egoistiskt det än kan verka i stunden. En liten chokladbit fick jag också. Önskade att jag aldrig hade stoppat in den i munnen när jag såg besvikelsen i hennes ögon.

Gled vidare in i en butik som reparerar mobiler och tog fram min mobil som varit död ett par dagar. Två gånger hade jag tagit ut batteriet och sim-kortet och satt i dem igen utan att det hjälpt, vilket jag talade om för killen bakom disken så att han skulle förstå att det inte var det enkla felet. Han tog ur batteriet och sim-kortet, satte in dem igen och vips fungerade telefonen. "Oj, vad konstigt", sa jag, tog min mobil och gled ut därifrån. Jag behövde inte ens betala, fullständigt förnedrande som ni förstår.

Vilka lattjolajban jobbigheter har ni upplevt idag då?

Det gäller att ligga steget före

Förra veckan vid den här tiden panikgooglade jag leverskador. Inte för att jag hade några indikationer på att jag skulle ha några av det slaget, men jag har heller inte gjort någon hälsoundersökning sedan sist jag var gravid så hur skulle jag ha kunnat få en sådan indikation?
Kom jag plötsligt på.

Läste det mesta som finns att veta på ämnet och hittade till min fasa att överkonsumtion av läkemedel skadar levern. Jag pysslar sedan många år tillbaka med överkonsumtion av treo, som läsare med minnet i behåll förmodligen kan erinra sig, och jag insåg med ens att jag kunde vara ganska illa däran. En snabb beräkning gav vid handen att ca 15,6 ton treo passerat min lever de senaste tio åren och vilken lever klarar de mängderna? Gjorde slag i saken och slutade.

Imorgon bitti har det gått en vecka sedan jag tog min sista treo, vilket måste berömmas på alla sätt och vis, men jag har nu kommit på att det är alvedon som skadar levern, inte treo. Vilket jag visste redan innan jag blev expert på levervärden, mind you. Jag bara glömde bort det när jag googlade som bäst, förblindad av leverångest som jag var. Frågan är nu om jag borde börja med treo igen? Eller om jag kan skita i det...?

Åldrandets skönhet

Så här på kvällskvisten kan jag ge er lite fakta om åldrandet, det var nämligen en intressant artikel i min lokala tidning i morse.

Detta händer när du åldras:

Huden blir tunnare
Håret blir tunnare
Leder och muskler blir stelare
Ämnesomsättningen sjunker
Blodkärlen blir stelare
Synen försämras
Smaklökarna försämras
Skelettet bryts ner
Minnet börjar svikta

Men finns det då ingenting som blir bättre med åren? En synnerligen befogad fråga som ställdes av artikelskribenten till professor Brun Ulfhake vid Karolinska institutet. Han forskar på åldrande och sägs tillsammans med mig vara Sveriges främsta expertis på området.
Hans uttömmande svar:
- En fördel är att vi ackumulerar erfarenheter, men i övrigt är svaret nej. Åldrandet är en negativ spiral.

En riktig muntergök den där Brun, man kanske skulle skicka honom på en kurs i hur man lindar in saker och ting?

Vad är det för fel på dagens ungdom?!

Varför vill de inte komma hem till mamma och äta pizza på en fredagskväll, till exempel?
Slängde in en Cola i erbjudandet, men icke sa nicke.
Det är fredag lol, fick jag till svar i ett sms. Vad i hela fridens namn skulle det betyda? Att det vore laugh-out-loud-roligt att komma hem och äta pizza med mamsen, men att de till sin stora sorg hade andra planer?
Har du tråkigt? undrade dotterns pojkvän. Givetvis inte! Jag har aldrig tråkigt, skulle inte komma på fråga. Jag tänkte bara på deras roliga, vilket exempelvis hade kunnat inkludera nämnda pizzaätande. I kombination med något trevligt TV-program. Eller inte något trevligt TV-program direkt, eftersom mina ungdomar inte tycker om att titta på sådana. Kanske bara lite Skavlan i bakgrunden, tänkte jag. När vi ändå skulle sitta där i soffan och äta vår pizza.
Pizza med extra allt hade jag tänkt beställa. Till Skavlan kom norska Telenor-chefen, som har utsetts till inget mindre än Norges mäktigaste kvinna. Och sedan kom bröderna Peter och Marcus Birro.
Mina telningar vet inte vad de gick miste om.

Rutschfaderittan

Nu måste jag skynda mig att skriva nya inlägg så att de föregående snabbt rutschar ner i underjorden, det finns nämligen en liten risk att element från gårdagskvällens bokcirkel hittar in hit och jag vill ju inte att de ska se att jag refererade till dem som 'medelålders käringar med kulturell läggning', det vore förfärligt pinsamt. Och nu har jag ju upprepat det ('medelålders käringar med kulturell läggning', alltså) i det här inlägget, så nytt inlägg kommer SNART. Och sen ett till strax därefter. Och ett till och ett till. Hur många inlägg bakåt läser folk?
Inte så många, får vi verkligen hoppas.

Fast jag skojade ju bara förstås

Jag är inte det minsta nervös, faktisch. Lika cool, lugn och fin som vanligt. Det är ju bara ett gäng medelålders käringar med kulturell läggning, hur svårt kan det vara? Inte ett dugg svårt, det är vad jag har sagt hela tiden till de två jag känner sedan tidigare, och som ska vara med i den här bokcirkeln. Var inte så nervösa! har jag sagt. Ni ger ett alltför rangligt intryck om ni ska gå omkring och vara så där ängsliga och nervsprattliga. Ni duger trots allt som ni är! har jag sagt. Ta på er någon gammal trasa och var er själva! Det är vad jag har sagt.
De har tur som känner en medelålderskrisexpert.

Bokcirkeldebut

Tack för alla fina stajlingråd men jag tror jag tar och satsar på bokdiskussionen istället för kläderna. Jag kan vara den här cirkelns högintellektuella anti-käring. Anti kommersiella strömningar, anti mode och anti kläder. Anti slöseri med pengar, anti shoppingcentra och anti hela jävla systemet!
En sådan käring ska jag vara imorgon, det blir bra.

(Om ni tycker att jag verkar lite nervös så är det för att åtta av de elva deltagarna i den här speciella bokcirkeln är helt okända för mig, och när man träffar nytt folk vill man ju göra ett gediget första intryck. Det är första intrycket som gäller, det vet alla. Gör man bort sig då kan man hälsa hem. FYI.)

Det kommer frågor till medelålderskrisfrågespalten

Via fantastiska Google.

Lite ur senaste veckans skörd:

Är rutiga byxor ute?
Pip från proppskåpet?
Hur får man ett mystiskt självförtroende?
Har jag hemmorojd?
Roa mig nu då.

Den sista är mer av en uppmaning än fråga, men likväl.
Svar kommer vad det lider.

Blev inte mycket till nedgrävning

Det är inte lätt att gräva ner sig i lugn och ro när man får så många engagerade kommentarer på sin blogg. Kommentarer som sätter hjärnan i spinn så till den milda grad att man glömmer bort att allt är hopplöst och att man inte kan skriva längre.
Så här är jag fortfarande, onedgrävd.
Och tänker att kunde jag skriva de första delarna av min berättelse, så kan jag nog få till de här senare delarna också. Krävs bara lite arbete. Och lite mindre tonårsfasoner som facebook och annat trams. Jag ska bli seriös, sanna mina ord. Så snart jag fyller femtio. Bara ett och ett halvt år kvar, och som jag längtar!

Om genialiska idéer och sånt

Kände mig lite frusen efter jympapasset igår kväll (well, först var jag allt annat än frusen men sen) och kröp därför, när jag kom hem, ner i ett varmt bad där jag avslappnat låg och guppade ett tag. Inget är så bra för den fria tankeverksamheten, alla de stora filosoferna och vetenskapsmännen har legat nedsänkta i vatten när de kläckt sina idéer. (Jodå!)
Och det här geniet (läs: jag) kom sålunda på idén att nu ska hon bara skrivaskrivaskriva på sin roman och inte bloggabloggablogga det allra minsta för att fortfortfort komma upp i de där typ 50 - 60 000 orden som en roman (hennes roman) ska bestå av.
En fullkomligt briljant idé!
Bara att dumpa bloggandet, hejhejhej.
Därefter kravlade hon sig upp ur badkaret, satte sig framför datorn och surfade runt i bloggvärlden som besatt i timmar och skrev inlägg om flyghoppning (?) och kom inte i säng förrän vid ettsnåret eftersom hon måste kolla kolla kommentarer och började författa på sin roman.

Söndagar är bra dagar för då kan man göra lite vad man vill och skita i resten

När jag är ensam hemma måste jag ta tillfället i akt att skriva på min beiga roman, och eftersom maken nyss försvann ut genom dörren för att inte återkomma på några timmar, är jag nu tvungen att raskt lägga dammsugningsplanerna på hyllan.
Jag som hade tänkt dammsuga, det hade jag verkligen.
Det ser ut som att det framöver kommer bli mycket sådan här ensamtid (och därmed väldigt lite dammsugning), för i fredags lämnade vår tjugoåring boet för att flytta ihop med en kompis på prov. Provet består inte i att testa relationen utan ekonomin. Jag har en känsla av att de kommer få det att gå ihop; när maken och jag kom hem från stugan var kylskåpet länsat. Visar inte det på ekonomiskt sinne så vet jag inte vad.
Vår sjuttonåring kommer inte heller förse mig med mycket dammsugartid, misstänker jag, för hon bor mer hos pojkvännen än hemma. Mycket mer. Han är gullig och så, jodå, men jag förstår ändå inte att hon i parti och minut föredrar hans sällskap framför sina ömma pärons. Hon brukar påminna mig om att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, men det var ju en helt annan sak! På den tiden var föräldrar inte alls så framsynta, moderna och alerta som vi är idag. Mer som fossiler var de.
För att tillfälligt råda bot på situationen har jag ikväll bokat tre biobiljetter på rad; en till mig och en vardera åt döttrarna. Så att jag får sitta bredvid dem en stund. Bridesmaids ska vi se. Jag har redan sett den och känner att den måste de bara uppleva. Tillsammans med sin mamma.

Hur avslutar man en fest?

Har vaknat och upptäckt att det är måndag morgon. Har stapplat ur sängen på onda ben. (Läste för några år sedan en intervju med Christer Lindarw där han sa att när man nått femtioårsåldern har man alltid ont någonstans när man vaknar på morgonen, och han hade rätt.)
Har bestämt mig för att inte jobba idag. Jobbar man bara halvtid så ska man inte åka till jobbet varje dag, så är det bara. Nu ska jag istället fortsätta skriva på min beiga roman. Tro det, eller ej, men festen håller fortfarande på. Jag misstänker att den här författaren (that would be me) inte vet hur man avslutar en fest. Alla tips och råd är sålunda välkomna.

Nej, nu tror jag att ni ljuger lite

Det var inte många som ville kännas vid problemet med ömmande ögonbrynshårsäckar, och jag funderar som bäst på om ni verkligen inte har problemet, eller om ni bara inte vill erkänna det?
Hur kan man inte ha det, tänker jag. Jo, om man alltid sover på rygg för då kommer inte ögonbrynen i kontakt med något som kan rufsa till dem. Och vem sover alltid på rygg...?
Jag sover på rygg men också på sidan. På magen var det länge sedan jag sov, när jag försöker känns det som att jag vrider nacken ur led och i processen får jag andnöd. Jag tror att man kan betrakta det som ett medelålderskrisproblem för när jag var yngre sov jag som bäst på mage. Det är också den snyggaste sovställningen, tycker jag. Jag vill inte ens veta hur jag ser ut när jag sover på rygg nuförtiden. Jag har en känsla av att det inte är vackert, men så länge jag då och då får en öm blick av maken när jag vaknar tänker jag att jag nog ser vacker ut ändå. Och att bettskenan inte syns så mycket.

Nu ska jag inte sitta här och babbla, jag är ensam hemma fram till eftermiddagen och ska ta tillfället i akt att skriva på den beiga. Festen i Svängstuffa Centrum pågår fortfarande, det har den gjort i nästan en vecka nu. Utmattande för alla parter får man anta. Dags att avsluta stuffandet.

Medelålderns not so diskreta charm

Nu när jag tagit tag i min bloggs utseende känner jag att jag även borde styra in den i rätt kategori. Är det här en medelålderskrisblogg eller inte? Jo, men det är ju det.
Och mina ögonbryn har en tendens att rufsa till sig när jag sover. Det är ett förhållandevis nytt fenomen för mig så jag tror att det kan kategoriseras som ett medelålderskrisproblem.
Om det bara var att kamma till dem i samband med morgontoaletten vore problemet ringa, men så är det förstås inte. Kanske är det här ett så vanligt problem att alla som läser detta nu bara: Ah men aaah, det problemet kan man ju bli galen på! Jag misstänker det. Och hoppas, för finns det något värre än att vara den enda som har ett problem? Det är då man känner sig udda på ett dåligt sätt. Det finns ju bra udda också, som Julia Roberts rufsiga hår i Erin Brockovich, och Meg Ryans gångstil. Det är exempel på udda som går hem, mina ögonbryn hör till den typ av udda som inte går hem.
Om de bara var rufsiga skulle jag inte klaga, men nu kommer vi till kärnan i det här inlägget: de gör ont. Hårstrån som ligger åt fel håll gör det, inflammation i hårsäcken förmodligen. Kan bara åtgärdas med att hårstrået rycks bort så att hårsäcken får en chans att återhämta sig.
I det här skedet står jag inför två problem. Det ena är att jag behöver en pincett. Jag köper en i veckan, ändå finns det ingen när jag ska ha den. Kanske bygger någon i familjen en hemlig pincettskulptur av jävligt ansenlig storlek, det är min teori.
Om jag mot förmodan råkar hitta en pincett så inträder problem nummer två: jag har läst att man inte ska rycka bort de onda hårstråna i ögonbrynen, för äldre kvinnor som gör det har snart inga ögonbryn kvar och måste därför måla dit dem, och det vill inte jag. Jag pallar liksom inte hela sminkgrejen, först behöva lägga en massa pengar på det och sedan använda tid på morgnarna till själva målandet. Kanske måsta kliva upp tidigare till och med.
Jag förväntar mig inte att ni har en lösning, men om ni inte säger att ni har samma problem som jag så kommer det kännas som att jag inte har några kompisar.

Augusti är typ slut

Började jobba igår och det kändes kul! Verkligen otippat. Jag kände en slags glädje i kroppen när jag träffade vissa kollegor, vart kom det ifrån? Kanske har jag äntligen kommit till den punkt i livet där man börjar nöja sig med det lilla i tillvaron? Jag fyller ju femtio nästa år, mon dieu.
Apropå femtio hade jag en obehaglig dröm en natt förra veckan om att jag redan hade levt fem åttondelar av mitt liv. En dröm som byggde på hypotesen att jag kommer bli åttio och att livet är indelat i decennier. Då har jag bara tre åttondelar kvar av leva. Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Jag har nästan hela mitt liv haft större delen av mitt liv framför mig, och nu är den plötsligt bakom mig. Det känns så fullständigt oacceptabelt!
Bara för det ska jag ta vara på varenda dag i höst, suga ut dem till sista droppen varje vaken minut. Leva i nuet tills jag kravlar runt av utmattning. Jo, fan. Det är min hämnd.

Nu ska jag börja med att låta min solbränna gradvis blekna lite snyggt och njuta av att hösten äntligen är här. Samt skriva på min roman som ska vara klar före årsskiftet. SKA!