Skåne in da house

Skåne och jag på ålderdomshemmet om trettio år:

Jag: Du e söt.
Skåne: Naj, duuu e söt.
Jag: Nej, duuuuu e söt.
Skåne: Naj, duuuuuuu e söt.
Jag: Nej, duuuuuuuuuuuuuu e söt.


Lite vakuum i denna stund, för Skåne har satt sig på tåget söderut. Helgen har som vanligt gått fort, man hinner inte så mycket på ett och tre kvarts dygn. Men som synes ovan har det varit en helg i framtidens tecken, det är ju viktigt att se framåt så att man inte fastnar i det förgångna och börjar älta det faktum att två tredjedelar av våra liv hann förflyta innan våra vägar korsades.

Vi har även planerat kommande påskhelg, vilken ligger tre veckor framåt. Då ska jag övningsköra Närke runt med Skåne som handledare. Vi har bokat en hyrbil, en Volvo V40 med automatväxel.

SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tycker jag. Skåne är nervös, men som jag säger till honom: Vad är det värsta som kan hända??? Då blir han lite lugnare. Eller, det blir han inte, om sanningen ska fram, men då säger jag att det är okej att vara nervös. Huvudsaken är ju att inte jag är det, som ska sitta bakom ratten.

Alltså, det ska bli såååå roligt detta! Det är bland det roligaste jag har planerat i hela mitt liv.

Vissa dagar ...

Efter en natt med endast fem timmars sömn började dagen med ett möte på jobbet kvart över sju. Elev med morgonpigg förälder. Sedan har det gått i ett. Hit och dit och upp och ner i trappor har präglat dagen. Som vanligt har mitt arbete krävt en pigg och problemlösande hjärna. Något jag inte haft.

Dagen avslutades, kan man säga, med att jag gjorde upp en affär sittandes på toa när jag kom hem från jobbet. Så kan det bli när man tar med sig mobilen överallt. Den ringde och jag svarade. Köpte en avloppsanläggning för nittiotvå tusen - på toa. Förlåt, eller vad ska man säga? Personen i fråga visste ju inte att jag satt där jag satt. Jag ansträngde mig att låta normal. Som att jag satt i köket eller liknande. (Gjorde köksljud.)

Frågan är om man av anständighetsskäl borde lämna mobilen utanför toan? Eller om det nuförtiden är helt naturligt att sitta på toa och prata i telefon?

Mmmmm ...? Jag gissar på alternativ nummer två.

Nillas lilla oberäkneliga

Vad jag är nöjd med det bloggnamnet! Inte bara för att det passar på min mischmasch-blogg utan också för att jag därmed kan skriva om vad skit som helst.

Som om jag inte brukar det, kan vän av ordning invända, MEN ÄNDÅ! Tjoho, liksom.

Sitter vid mitt köksfönster och kollar ut på min lilla gata där en bil står parkerad med halvljuset på. Har undrat ett tag nu om den inte ska köra iväg någon gång. Den behöver backa någon meter, sen blinka till vänster och svänga ut. Det är så jag hade gjort. Så småningom kommer även min bil stå parkerad där ute.

Hade körlektion i fredags. Jag körde inne i stan och på leder. Tränade på att byta filer, och det gick superbra, men det är en sak att fräsa omkring när man har en körlärare vid sin sida. När jag så småningom är själv i bilen blir det kanske inte lika lätt.

NÅVÄL. Om man vill byta till vänsterfil och blinkar, saktar bakomvarande bil in något så att man smidigt kan glida in framför den. Man kommunicerar med sin blinkers, och jag älskar kommunikation så det här är verkligen något för mig. Om bilen ifråga inte saktar in ska man inte göra filbytet, då fortsätter man rakt fram även om det innebär att man inte kommer dit man ska. För det är som i livet i allmänhet, all kommunikation fungerar inte, och man åker hellre fel än tar fajten med de som inte vill kommunicera med en.

Att ta körlektioner är bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det blir lite tråkigt när de tar slut. Men ett körkort kan ju funka som plåster på såren, absolut.

Jag är bra på mycket

Men inte på att hålla en röd tråd.

'En pedagogisk blogg med skånskt perspektiv', när kläckte jag den idén? Kan ha varit när jag var nykär. I alla fall vad gäller 'skånskt perspektiv'. Varifrån 'pedagogisk blogg' kom kan man fråga sig.

Sedan har vi namnet 'Nillas medelålderskrisfrågespalt'. När någonsin var denna blogg en frågespalt? När någonsin var jag medelålders? Och vad är en medelålderskris? Kan inte påminna mig att jag har utrett de penséerna.

Nej, den här bloggen har växlat tema lika ofta som jag bytt intresseområde under de tio år som gått. Det som för tillfället befunnit sig överst i mitt huvud har stöpts om till inläggs-format och hamnat här som en oberäknelig pladuska.

Och det är ju okej.

För vad är det för folk som har en stadig röd tråd genom livet? Ja, inte är de helt normala, i alla fall. Räls-människorna kan man kalla dem, eftersom deras liv verkar gå som på räls. Man ser dem lite här och där. Gör man inte det kan man kolla efter en air av planhushållning. Har de blogg så bloggar de outtröttligt med samma tema år efter år.

Man får helt enkelt vara glad över att man inte är en av dem. För nu vill jag inte ha en pedagogisk medelålderskrisfrågespalt med skånskt perspektiv längre, och då måste jag ju få ändra. Det jag vill ha är en körblogg, för mitt huvudintresse just nu är att ta körkort.

Sedan vill jag ha en novellskrivarblogg, för att skriva noveller är också mitt huvudintresse dessa dagar. Tänker heller inte skippa Skåne, för den lilla puddingen är i sanning också ett av mina huvudintressen, trots att han kan vara lite besvärlig ibland.

Jag får ta en nypa frigörelse (körkortet), en nypa livets sötma (Skåne) och en nypa andra allvarliga grejer (mitt skrivande) och mixa ihop dem till en trevlig bloggrubrik. Kan inte gå fel.

Nu har jag tappat bort Skåne igen

Man kan inte ha en blogg med 'skånskt perspektiv' om man glömmer bort att skriva om sin skånska guldklimp.

Så, en liten uppdatering:

Han har blivit väldigt duktig på att åka tåg mellan Malmö och Örebro, för det senaste halvåret är det bara han som åkt.

Han fortsätter gnälla på mitt hems organisation och genomtänkta system. Han försöker låta bli, det får man ge honom, men då och då slinker någon liten grinig kommentar ut.

Förra helgens:

Skåne: 'Den här bestickkorgen fyller ju ingen funktion ...'

Jag: 'Nähä ...? Varför inte?'

Skåne: 'Det är ju penslar och sån skit i den!'

Jag: '???'


Den här helgens:

Skåne: 'Ska vi ta med de här tomglasen när vi går ut?'

Jag: 'Nä, varför det?'

Skåne: 'Det blir så trångt här.' (läs: under diskbänken)

Jag: '???'

Passiv aggressivitet

Jag fortsätter på temat människans tillkortakommanden och önskar slå ett slag för den passiva aggressiviteten. Är det någon som någonsin hört talas om det beteendet i positiva ordalag?

Nej, jag tänkte väl det. Så illa ansett är det.

Ibland kan man tro att passiv aggressivitet till och med är värre än aktiv dito. Men så länge aktiv aggressivitet är förbjudet beteende för kvinnor så måste man ju ägna sig åt den passiva, eller hur?

Ta en arbetsplats inom offentliga sektorn, vilken som helst. Tänk en kvinna, Beata, som får nog av att hon får allt mer att göra på grund av att närmaste kollegan Pillan alltid kommer för sent tillbaka från rasterna. Tänk dig att Beata, när hon försiktigt ifrågasätter de sena ankomsterna, får höra olika ursäkter (från Pillan-aset) varje gång, den ena mindre trovärdig än den andra.

Tänk nu att Beata en eftermiddag, när hon är överhopad av arbete, går in i personalrummet där Pillan sitter med sin kaffekopp på övertid. Att hon går fram till bordet, slår näven i det så kaffet skvimplar och ryter 'Nu får det fan vara slut på ditt maskande!'

Nej, det kan man knappt tänka sig, eller hur. Vad är hon för monster till kvinna, den där Beata? Hon måste helt klart tygla sig, annars blir det omplacering eller jag vet inte vad.

Så, vilka alternativ återstår när man i sanning skulle behöva slå näven i bordet? Passiv aggressivitet! Eller svälja orättvisan med ett leende på läpparna, och jobba lite effektivare så att kollegan kan fortsätta med sina för långa raster.

Valet är fritt.

En människas mognadsgrad är dynamisk

Jag har begrundat mitt beteende på danspasset häromdagen, och kommit fram till att mognad inte är något statiskt, om nu någon trodde det. Man är inte mogen, punkt, bara för att man är femtiosju. Människan fungerar inte så.

Tvärtom; ena stunden kan hon vara drottningen av moget beteende, för att i nästa regrediera flera decennier. Ni vet hur det är. Man fastnar i prestige och kan inte komma loss. Vet att man är ute och cyklar, men i helvete att man erkänner det. Anklagar andra hejvilt, enligt devisen anfall är bästa försvar. Eller spelar dum, för ibland funkar det riktigt bra att låtsas att man inte fattar det man visst fattar. Ett tips bara, för de som är dåliga på att regrediera.

Att regrediera är en konst. Inser man det så kommer man inte känna sig som en dålig och misslyckad människa när man beter sig som en femåring. Man kommer istället se det som ett tillfälle att utforska sig själv. Det finns så mycket att upptäcka när man gör det. Tyvärr vågar inte alla. Det finns de som är rädda för att komma i kontakt med sin inre femåring. Vissa menar att den inte ens finns där. Det skulle jag vilja påstå är omoget om något!

En prestationistas bekännelser

Idag har jag dansat på Friskis och Svettis. Det var länge sedan sist. Passet hette Dans Crescendo och jag läste på hemsidan att jag skulle förvänta mig 'lite trixiga steg'.

Ja ja, tänkte jag. Vad är väl lite trixiga steg i min livskarusell? Och man dansar så gott man kan, inget mer krävs. Jag är heller inte lika rädd att göra fel längre, och bryr mig inte så mycket om att andra ser mina tillkortakommanden.

Så jag ställde mig inte allra längst bak.

Men nästan. För säkerhets skull.

Tre block med koreografi gicks igenom med en jäkla fart. I första blocket var jag hjälpligt med. I andra var det två (eller tre?) snurrar som var 'trixiga' och mer eller mindre förstörde resten. När vi kom till block tre var min hjärna fullmatad av koreografin för block ett och två. Gjorde mitt bästa för att hänga med men låg en halv sekund efter alla andra. Plus att jag gick åt fel håll och gjorde andra klumpedunsfel.

Så, hur regerade jag då på detta lilla tillkortakommande?

Jag tyckte det var skitjobbigt! Skitjobbigt att inte hänga med. Skitjobbigt att snubbla runt. Skitjobbigt att jag hade personer bakom som såg mig. Mer och mer irriterad blev jag under passets gång. Och när den jävla dansledaren i slutet vände på hela gänget så att jag hamnade nästan längst fram började jag bokstavligt talat hata henne.

Verkligen moget. Och man inser att man är körd. Man kommer aldrig bli en bättre människa. Man får fortsätta dras med sina underhaltiga sidor i ur och skur.

En insikt som ändå ger lite glädje, så som insikter gör. Även ett uns tacksamhet infinner sig, över att livet sätter mig på plats när min självbild far iväg. Annars skulle den kunna få ofantliga proportioner, för det är så min självbild är funtad.

Sådär, nu blev det ändå lite hopp om livet i slutet av det här i övrigt deprimerande inlägget. Det får man vara glad för.

Livet smyger runt knutarna del 2

Idag körde jag dubbellektion, så vi hann med både stadskörning, fickparkering (satan vad bra jag är på det), en tur på mindre landsväg utanför stan och en halvmil på höghastighetsväg med mitträcke. Jag kör som en gud, bortsett från att jag inte har så bra koll framåt, så det måste jag träna mer på.

Det blir en del småprat med körläraren om ditt och datt när man sitter i samma bil i en och en halv timme, och när vi babblade på som bäst hörde jag mig själv säga: 'Jaaa, livet smyger runt knutarna.' Det bara kom, som vilket uttjatat uttryck som helst. Helt oplanerat var det, vilket jag tycker är intressant.

Någon reaktion från min lärare? Nej. Nu var jag ju tvungen att kolla ut genom framrutan och hade inte möjlighet att se hennes ansiktsuttryck, men hon var helt tyst. Inte ett ljud. Å andra sidan sa jag inte heller något, när personen jag pratade med i onsdags levererade uttrycket. Jag var bara  imponerad i det tysta. Stum av förundran. Det kan hon också ha varit.

Man kan vidare spekulera i huruvida hon också kommer skriva ett blogginlägg om det hela, men sannolikheten för det är nog mycket liten. För hur många människor i detta avlånga land skriver blogginlägg om uttryck som 'livet smyger runt knutarna'?  Inte många.

Livet smyger runt knutarna

Igår pratade jag med en person som vid ett obevakat ögonblick i samtalet sa:

Livet smyger runt knutarna.

Ett uttryck jag aldrig hört, och jag bestämde mig för att lägga det på minnet, vilket jag som synes har varit duktig och gjort. Check på den. Synd bara att jag inte kommer ihåg sammanhanget och vad han ville illustrera med orden. Förmodligen något intressant.

Något om att det aldrig blir som man tänker, kanske? För det blir det ju i princip aldrig. Man planerar och tänker igenom, lämnar inget åt slumpen, och tji fick man, för där kom livet smygandes när man minst anade det och ställde allt på ända.

Och varje gång sitter man där och gapar av förvåning. För man vill inte inse att livet har övertaget. Nej nej. Desperat klamrar man sig fast vid föreställningen om att man själv bestämmer över sitt liv. Att det går att styra med säker hand. Hur många gånger man än blir överbevisad!

Det var nog det han menade.

Vissa lektioner är roligare än andra

Som engelsklärare läser jag många texter med mina elever, vissa roligare än andra. Idag har jag läst en av de allra roligaste. Den börjar så här:

'Okay, okay, I killed the bird. But what do you expect, I'm a cat! It's my job to catch sweet little birdies. So I caught it. Maybe I shouldn't have dragged it in and left it on the carpet. And maybe the stains won't come out ever. So hang me.'

Sedan fortsätter berättelsen med att denna rara katt (Tuffy) kommer hemdragandes med en fet kanin som han får arbeta hårt för att få in genom kattluckan. En död fet kanin. 'It was more like a pig than a rabbit, if you want my opinion.'

Det visar sig vara grannens kanin och familjen katten bor hos får frispel, förstås. I panik ger de den döda kaninen 'a nice bubbly wash' följt av ett jobb med hårtorken så att pälsen blir fluffigare och finare än någonsin. 'I never saw him look so nice before.'

Därefter kryper den innovativa pappan genom häcken in till grannens trädgård och lägger in kaninen i sin bur. Smart, va? Enda problemet är att grannarna tre dagar tidigare begravde sin lilla (feta) kanin, så de blir en aning förvånade när de morgonen därpå hittar den 'nice and fluffy' i buren igen.

Ja, frågan är hur man själv skulle ha löst situationen? När jag frågar eleverna brukar de flesta föreslå ett sanningsenligt samtal med grannen istället för att piffa kaninen, men jag vet inte jag ... Grannar kan vara oberäkneliga och bli skitarga för minsta småsaker. Kan man hitta någon kreativ lösning för att slippa ta på sig skulden så är det väl bra, tänker jag?

I eftermiddags läste jag den här texten med en grupp som inte kan så mycket engelska, men som ni förstår kan jag ju inte låta det hindra dem från att ta del av denna pärla till berättelse. Man får anpassa läshastigheten, ta en mening i taget. Segt, en sen tisdag, och vi hann bara halvvägs. Jag var den enda i klassrummet som skrattade och en elev somnade. 

På torsdag morgon fortsätter vi!