Funderar på om jag skulle göra söndagsbloggande till tradition?

Jag är inte så mycket för vissa andra traditioner i det här landet, så varför inte fixa egna?

Att välja söndag är ett slags genidrag för då kan man berätta om helgen som är på väg att ta slut.

Den gångna helgen är dock ingen munter historia. För det första har Skåne varit i Skåne och jag i Örebro, vilket strider mot min uppfattning om världsordningen. Tänk vilka mysiga utflykter vi hade kunnat göra i det fina vädret. Istället har jag städat, rensat avloppsbrunn i badrummet, tvättat, bråkat med biologiskt ättelägg och rensat min mammas grav från gamla löv.

Nästa helg får det lov att bli andra bullar. Med lite tur kan det till och med bli Nils Holgersson-bullar. Första maj firar vi sex månader med den boken. Och vi har tagit oss igenom mer än halva. Inte illa pinkat sa kärringen som sket i vasken.

En litterär helg

Vi har burit knytblus (förstås) och vi har läst till sidan etthundrafemtio i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Mycket mer kan man inte begära av en helg med avseende på produktivitet och synkroni.

För alla som följer Skånes och mitt rafflande läsäventyr: I lördags tragglade vi oss igenom ett ganska segt äventyr i Kolmårdens stora skogar. Bara att hålla reda på alla djur som befolkade intrigerna var en prövning, sedan skulle vi hänga med i handlingen också. Vi fick backa och läsa om vissa passager flera gånger. Igår morse, när vi läste vidare, lämnade Nils och hans gås äntligen Kolmården och landade i trakterna kring Örebro, vilket förstås livade upp läsningen en smula.

Men summa summarum: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en ganska boring läsupplevelse. Vore det inte för att Skåne och jag är ett så strävsamt och målmedvetet par skulle vi ha gett upp för länge sen. Men nu är vi ju extremt uthålliga, faktum är att jag aldrig varit med om maken. Helt otroligt är det.

Veckans TV-krönika

Jag älskar Gift vid första ögonkastet, det är ett av de bästa TV-programmen någonsin. Det är romantiskt, informativt, berörande och har helt underbar bakgrundsmusik.

Så tråkigt bara att det går åt helvete för alla Gifta-vid-första-ögonkastet par. Förr eller senare - det går åt helvete! Trots att de får ALLT serverat. Bröllop, bröllopsresa, ihopflyttningsdatum, familjeterapeut, sexolog, små tips på romantiska utflykter man kan göra för att hålla glöden vid liv och jag vet inte vad. Skrivit kontrakt har de också, på att de verkligen ska försöka sitt yttersta för att bli kär.

Men nej.

Vad är det för fel på dem?

Om jag hade blivit ihopmatchad och gift med Skåne vid första ögonkastet hade min ödmjukhet och tacksamhet inte vetat några gränser. Självklart hade jag gjort allt för att bli kär, och hade jag inte blivit det ändå hade jag försökt lite till. Och lite till och lite till och lite till och lite till och ... ja, ni fattar - till slut hade jag blivit kär. Det är jag helt säker på.

Avdelningen intressanta reflektioner

När man åker buss i en och en halv månad hinner man skriva många listor på vad man ska göra när man är tillbaka i sitt vanliga liv igen. Man får chans att tänka igenom det hela ordentligt. Att ordna upp tillvaron, göra den så där underbar och balanserad som en tillvaro faktiskt kan vara, bara det blir lite ordning och reda på den.

På ett sätt är det ju underligt att jag inte nått dit än, jag har ändå levt ganska länge och en av mina främsta talanger, faktiskt, är att planera. Visst, jag kan fara iväg och bli orealistisk ibland, men på det hela taget planerar jag som en gud, både på korsen och tvärsen. Ingen som känner mig kan säga något annat.

Problemet är att planeringarna också måste genomföras. Min talang för att genomföra planer är utan tvekan mycket god, den också, men jag använder den ytterst sällan eftersom jag tycker att det är slöseri med tid.

Tid som då ska viktas mot möjligheten att få ett liv i kronisk balans, kan man invända.

Ja, men en balans som sen ändå kommer saboteras av människor och omständigheter man inte kan påverka, för så är det ju hela tiden. ALLA mina fantastiska planer som raserats har gjort det på grund av omständigheter. I omständigheter ingår då, som ni förstår, en och annan idiot som haft ett finger med i spelet.

För att knyta ihop detta resonemang vill jag avsluta med en kort dikt jag skrev för några år sedan då jag var i en liten svacka:

Ett två tre fyra
livet går inte att styra

Tag en dag i sänder
och se vad som händer.

Bussen är framme nu

Kan ni förstå att det kunde ta sån tid?

Man skulle kunna tro att jag krupit på mina bara knän från Göteborg till Malmö, men nej. Bussen körde väldigt långsamt, och min mobil laddade ur redan första dagen, och det är hela anledningen till den en och en halv månad långa stiltjen här.

Man kan inte blogga när busschauffören krypkör och man dessutom inte har något batteri i sin mobil.

Men nu är jag framme som sagt var.