Nä, så där var det förstås inte

Kursen i motiverande samtal hade jag inte gått då, den går jag nu. En mycket intressant kurs, speciellt om man hade varit en maskin att programmera, för man får lära sig precis vad man ska säga och svara i olika situationer, och hur man ska göra det. Så himla fint att ha ett sådant facit i livet. Det enda som ställer till det är att man är en vanlig jävla människa, men det kanske går att fila bort.

I alla fall så lyckades jag ragga upp min skåning utan motiverande-samtal-kursen i bagaget, och det är jag väldigt glad för. Han och jag är en utmärkt kombo, för vi är båda defekta och tilltrasslade och kan haka i och ur varandras palissader på ett fruktbart och uppiggande sätt.

Och så pratar han skånska också, den lilla guldklimpen.

Lite kärlek är väl inte så mycket begärt

Kanske var jag påflugen den där gången, men jag önskade bara lite kärlek. Ett djupt allmänmänskligt behov som är helt normalt. I krig och kärlek är allt tillåtet, och jag tog tillfället i akt och körde järnet. 

'Men jag trivs ganska bra med att vara singel', pep han och jag hummade förstående. Vi satt mittemot varandra, han hade mörkblå fluga och våra knän snuddade.

'Man kan ju tro att man trivs med något, för att man inte vet bättre', förklarade jag, och skänkte en tacksam tanke till kursen i motiverande samtal jag fått gå på jobbet. 'Säg mig, vad är viktigt för dig i livet, nu när du trätt in i den sista tredjedelen?'

Hur gör ni när ni raggar?

Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret

Jag tog tag i en bok i bokhyllan, öppnade den, satte ner fingret och läste meningen Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret.

En hänryckt mening, eller hur?

Som opåkallat för mina tankar till Skåne.

Dock var det i vårt fall han som slog ned ögonen och dröjde med svaret. Tåligt satt jag där och väntade. Såg på honom med stadig blick och förundrades över att han såg rädd snarare än lättad ut. En man som blir uppraggad av mig borde väl se lättad ut? Tänker att han borde känna sig ... förlöst? Eller åtminstone lite förnöjd?

Men, nej då.

Obegripligt

Obegripligt är ett fint ord.

Vidare är det lätt att applicera det på mitt liv nuförtiden. Avståndet mellan Skåne och Örebro, till exempel. Hur kunde det bli så långt och utdraget? Smålands skogar tar liksom aldrig slut, hur kunde de bli så vitt utgrenade? Man kan också undra varför tåget nödvändigtvis alltid ska stanna i Nässjö. Där bor det väl inte så många människor ändå?

Svår

Alla fina knep var som bortblåsta i morse när jag vaknade, och nu är jag för trött för lyssna på Daily Mix eller titta ut genom vardagsrumsfönstret. Titta ut genom vardagsrumsfönstret känns för övrigt som ett väldigt dåligt sätt att komma på något att skriva om. Ett tips som kom till i ren desperation, om jag får säga det själv.

Tur då att jag fick en påminnelse om Skrivpuff. En klangfull sida som droppar ett eller några ord varje dag, för var och en att väva ihop en tilldragande text kring. Dagens ord är svår, och det passar mig bra för jag är ju en tämligen svår människa. Ibland undrar jag varför just jag blev så svår, men jag har ännu inte funnit något svar.

Hur kläcker man ur sig fler blogginlägg?

Jag är i behov av tips, så jag hittar på några:

1. På morgonen ställer jag alarmet på en viss tidpunkt under dagen (vilken som helst), och skriver ner en rad utan att tänka när mobilen sätter igång (t ex kvart över två). På kvällen skriver jag ett inlägg som utgår från den inspirerande raden jag skrev ner i all hast, när jag var mitt uppe något annat.

2. Varje morgon när jag kliver ur sängen (min sämsta tidpunkt på dygnet) går jag raka vägen ut ur sovrummet, genom hallen och in i vardagsrummet där jag plockar fram och öppnar SAOL, blundar och pekar på ett ord, öppnar ögonen och kollar vilket ord det är. På kvällen skriver jag ett inlägg med ordet som rubrik.

3. Varje morgon när jag kliver ur sängen (fortfarande min sämsta tidpunkt på dygnet) går jag raka vägen ut ur sovrummet, genom hallen och in i vardagsrummet där jag plockar fram och öppnar SAOL, blundar och pekar på ett ord, öppnar ögonen och kollar vilket ord det är. På kvällen skriver jag ett inlägg med ordet som slutkläm.

4. Varje kväll när jag kommer hem loggar jag in på Spotify och sätter på min Daily Mix. Skriver ett inlägg som hämtar sin flegma och näring ur den första låten som spelas. (Kan bli många inlägg om kärlek, men hey det är ju ett intressant ämne!)

5. Varje kväll när jag kommer hem går jag direkt fram till mitt vardagsrumsfönster, tittar ut och skriver ett inlägg om den första detalj som min blick faller på. (Kan bli många inlägg om tvättstugor, men det är ju ett ganska outforskat ämne om man bortser från aspekten den griniga tanten som går bananas över kvarlämnat ludd i torktumlaren.)

Sen kan man ju också göra något galet och bara rakt upp och ner återge hur det gick, det funkar alltid.


Huvudsaken att man skriver!!! Inte sant?

Tack och lov för SVT Play

När relationerna på jobbet gnisslar som en gammal godsvagn är det fint att komma hem och se det senaste avsnittet av norska Gift vid första ögonkastet, eller hur.

Så.

Jag vet inte vad folk i allmänhet anser, men jag känner att hon med långkoftan och hennes man är det mest givna paret. Surprise, liksom, men kärlek kan ju ploppa upp på de mest oväntade ställen, som Skåne brukar säga. Nu drar långkoftan till Polen i fyra dagar (cliffhanger), men min känsla är att deras äktenskap kommer hålla för den prövningen.

Är lite mer tveksam till han med krulligt hår och hans tvåbenta mindfullnessfru. Tvåveckorskrisen har slagit till, och de travade därför i detta avsnitt iväg till prästen för att få hjälp att 'hitta glädjen i förhållandet och vardagen'. Jag har aldrig förr hört talas om något par som sökt hjälp för att hitta glädjen i förhållandet två veckor efter att de träffats, och min bedömning är att deras framtidsutsikter är mycket begränsade.

Det tredje paret är ändå det mest dödsdömda. Det enda som svänger där är fruns hästsvans. Jag lider faktiskt med dem, och Skåne känner samma sak. Hur orkar de ens ta sig igenom dessa veckor med TV-kameror upptryckta i ansiktet? De borde fan få något pris.

Dear Blog

Fick en så rar kommentar från DDT som typ uttryckte en önskan om att jag ska blogga oftare. Såg den igår kväll och nu bloggar jag för fullt som synes. Jag är så svag för uppmuntran. Jag antar att det är en defekt, men det kan också vara en skavank eller perturbation av något slag.

Läget:

SKÅNE. Jag är så jävla kär. Hur ska jag förklara ... Det känns som att jag kan gå rakt in i honom och bara vara där och vila. Fattar ni? Jag kan säga att det hade inte jag gjort för ett år sedan.

JOBBET. Befinner mig i en utvecklande konflikt på jobbet där jag av överordnade utsetts till en jävla gnällspik. Man får vara glad för de utmärkelser man får, vissa får inga alls.

Lite underligt ändå, med tanke på att jag alltid är kvittrande glad och aldrig får psykbryt på dåliga ogenomtänkta organisationsförändringar. Eller var det just det jag fick i veckan? Mitt minne är lite ... oorganiserat. Tovigt och svullet.

Men om man säger så här: Om inte mina överordnade hade en sådan förkärlek för FORTOCHFEL, så kanske jag inte skulle behöva knapra så mycket valium?