Ska träffa en bloggvän i morgon, och fick med anledning av det ett facebookmeddelande av henne:
Bla bla bla bla, och så ett telefonnummer.
Tog fram min mobiltelefon och knappade enligt konstens alla regler in bloggvännens namn i kontaktboken, och därefter telefonnumret. Seeeeeiv.
Skrev ett fb-meddelande tillbaka med mitt telefonnummer.
Precis när jag skulle skicka såg jag att de fem första siffrorna i mitt telefonnummer överensstämde med hennes. Kul. Och de två sista. Vilket sammanträffande! Och de tre i mitten. Hon hade samma telefonnummer som jag! Gud vad otippat. Som att vinna på lotto minus pengarna. Fick dock en misstanke om att något var fel och läste hennes bla bla-meddelande igen:
"Är det här ditt telefonnummer?" Och så mitt telefonnummer.
Den naturliga frågan blir nu givetvis: Vad är det för mobil (den är röd) som inte reagerar när man sparar sitt eget telefonnummer med någon annans namn? Har inte tekniken kommit längre än så?!
Sony Ericsson, HALLÅ!
söndag 31 juli 2011
Wish me luck
Nu ska jag till Friskis&Svettis och förklara för dem att jag måste få träna trots att mitt kort säger att jag inte får det. Mitt nuvarande kort räcker till 26 augusti, men ändå inte, eftersom jag var ute i god tid och köpte mitt nya årskort för två veckor sedan och för att få med rabatten jag får av jobbet behövde jag visa att jag faktiskt är med i den där föreningen på jobbet som ger rabatten, och som jag ännu inte betalt medlemsavgiften till, men eftersom jag såg så hederlig ut (får man anta) fick jag rabatten ändå, med reservationen att kortet inte fungerar förrän jag visar upp bevis på att jag har betalt, och hur ska jag få tag i ett sån't bevis på en söndag?
Får jag inte träna efter den redogörelsen så kommer jag lacka ur, känner jag.
Får jag inte träna efter den redogörelsen så kommer jag lacka ur, känner jag.
Boktips
Läser en bok jag kan rekommendera:
Konsten att tala med en änkling, av Jonathan Tropper.
En berättelse vars budskap kan sammanfattas med orden: Det är inte det fullkomliga som gör livet fullkomligt, det är alla små, och ibland stora, ofullkomligheter. Eller som det kommer till uttryck när huvudpersonen betraktar ett acneärr i en kvinnas ansikte:
"Perfektion blir lätt plastig, kall och hård. Verklig skönhet är en strömförande ledning som måste jordas och det är sådana små ofullkomligheter som gör jobbet."
En liknelse som kan överföras till livet i stort, och det görs också i den här boken.
Konsten att tala med en änkling, av Jonathan Tropper.
En berättelse vars budskap kan sammanfattas med orden: Det är inte det fullkomliga som gör livet fullkomligt, det är alla små, och ibland stora, ofullkomligheter. Eller som det kommer till uttryck när huvudpersonen betraktar ett acneärr i en kvinnas ansikte:
"Perfektion blir lätt plastig, kall och hård. Verklig skönhet är en strömförande ledning som måste jordas och det är sådana små ofullkomligheter som gör jobbet."
En liknelse som kan överföras till livet i stort, och det görs också i den här boken.
fredag 29 juli 2011
En vecka senare
När jag ser något daterat den 21 juli känns det så hemskt att vi var så aningslösa då. Att vi inte var förberedda och kunde vidta åtgärder. Att vi gick omkring som korkade idioter och inte såg det vi behövde se.
Samtidigt längtar jag tillbaka till innan. Jag vill leva i en vardag som är trygg och fri, där jag kan gnälla och svära över småsaker och pyssla med mitt i lugn och ro. Skriva på min roman.
Jag har inte kraft att vara arg över den smärta jag och de mina blivit utsatt för då så många har det så fruktansvärt mycket värre, men vore det inte för det så skulle jag vara så inihelvete förbannad. Så INIHELVETE förbannad.
Samtidigt längtar jag tillbaka till innan. Jag vill leva i en vardag som är trygg och fri, där jag kan gnälla och svära över småsaker och pyssla med mitt i lugn och ro. Skriva på min roman.
Jag har inte kraft att vara arg över den smärta jag och de mina blivit utsatt för då så många har det så fruktansvärt mycket värre, men vore det inte för det så skulle jag vara så inihelvete förbannad. Så INIHELVETE förbannad.
torsdag 28 juli 2011
Tusen tack
För era stöttande kommentarer de två senaste dagarna.
Att känna att jag inte är ensam i en sådan diskussion betyder jättemycket!
<3
Att känna att jag inte är ensam i en sådan diskussion betyder jättemycket!
<3
onsdag 27 juli 2011
Undra om jag är på någon lista nu?
Man har ju hört talas om de där listorna som högerextremisterna har på folk som tycker för mycket hit och dit.
Bäst att i sammanhanget berätta att jag har två farliga vakthundar.
Nellie
Bäst att i sammanhanget berätta att jag har två farliga vakthundar.
Nellie
Nabbe
fredag 22 juli 2011
Mina varmaste tankar till våra grannar
Varför ungdomar???
Vet inte vad mer jag ska skriva, för det finns inga ord.
Vet inte vad mer jag ska skriva, för det finns inga ord.
Roadtrip 2011
Jag och maken har varit ute på en roadtrip med Böda på Öland som yttersta utpost i öster, och Lysekil som yttersta dito i väster. Ganska mycket sol och bad, med andra ord. Vädergudarna har varit nådiga.
På Öland krängde jag även en del hamburgare i min svägerskas gatukök. En, om jag ska hålla mig till sanningen (vilket jag i och för sig sällan gör på den här bloggen, men man kan väl göra undantag). En hamburgare, alltså. Den blev god, I can tell you.
Sedan var det dags att besöka min syster och svåger i Lysekilstrakten.
Man kan tänka att det bara var att gira över på sisådär en halvtimme; det är ju på längden avstånden kan börja snacka i vårt land, inte på bredden. Men uppenbarligen även på bredden insåg vi efterhand. Kalmar, Nybro, Lessebo, Växjö, Värnamo, Gislaved, Tranemo, Borås, Göteborg, Ljungskile, Uddevallabron och Munkedal innan Lysekil äntligen uppenbarade sig. Utmattande sex-sju timmar tog resan. Vi kände oss snudd på hängfärdiga i Smålands inland, någonstans mellan Anderstorp och Gislaved, då vi fruktade att vi aldrig någonsin skulle få se hav igen.
Räkorna, aiolin och det hembakta brödet som väntade på systerpysters nybyggda altan med fjordutsikt lättade dock upp stämningen betydligt. Meningen med livet kunde skönjas i sommarnatten.
Dragna lärdomar: Man kan konstatera att Sverige är avlångt även på bredden, och att allt hänger samman som en ärtrev.
På Öland krängde jag även en del hamburgare i min svägerskas gatukök. En, om jag ska hålla mig till sanningen (vilket jag i och för sig sällan gör på den här bloggen, men man kan väl göra undantag). En hamburgare, alltså. Den blev god, I can tell you.
Sedan var det dags att besöka min syster och svåger i Lysekilstrakten.
Man kan tänka att det bara var att gira över på sisådär en halvtimme; det är ju på längden avstånden kan börja snacka i vårt land, inte på bredden. Men uppenbarligen även på bredden insåg vi efterhand. Kalmar, Nybro, Lessebo, Växjö, Värnamo, Gislaved, Tranemo, Borås, Göteborg, Ljungskile, Uddevallabron och Munkedal innan Lysekil äntligen uppenbarade sig. Utmattande sex-sju timmar tog resan. Vi kände oss snudd på hängfärdiga i Smålands inland, någonstans mellan Anderstorp och Gislaved, då vi fruktade att vi aldrig någonsin skulle få se hav igen.
Räkorna, aiolin och det hembakta brödet som väntade på systerpysters nybyggda altan med fjordutsikt lättade dock upp stämningen betydligt. Meningen med livet kunde skönjas i sommarnatten.
Dragna lärdomar: Man kan konstatera att Sverige är avlångt även på bredden, och att allt hänger samman som en ärtrev.
fredag 15 juli 2011
Verkligen
Har idag jobbat på att få i ordning en skrivhörna.
Sedan vi köpte vårt hus har det stått ett fint gammalt bord i garaget som jag ibland spanat på. Det följde med husköpet, är målat i en kräkgrön färg och har de mest pimpinetta gjutjärnsben man kan tänka sig. Kände i morse att nu var det dags, och både maken och jag slet hela morgonen med att få fram bordet under ton av bråte. Förmiddagen och lite till ägnade jag sedan åt att skrubba rent det enligt konstens alla regler.
Först därefter upptäckte jag att det var rangligt. Att det nätta underredet var alldeles för vekt. Jag tog med mig datorn till garaget, satte mig vid det kräkgröna miraklet och försökte verkligen intala mig själv att det inte gjorde något att det rörde sig fram och tillbaka i sidled varje gång jag slog ner en tangent. Tänk en fjädrad landå. (Och tänk om jag skulle sluta försöka övertyga mig själv hit och dit hela tiden, vad mycket tid jag skulle spara!)
Summa summarum: bordet får fortsätta vara avlastningsbord i garaget. Och jag får fortsätta vara skrivhörnelös. Vilket är lite tråkigt, för hade jag bara en skrivhörna är jag helt säker på att min beiga berättelse skulle bölja fram under mina fingrar som en fritt språngande galen häst på en sommaräng.
Sedan vi köpte vårt hus har det stått ett fint gammalt bord i garaget som jag ibland spanat på. Det följde med husköpet, är målat i en kräkgrön färg och har de mest pimpinetta gjutjärnsben man kan tänka sig. Kände i morse att nu var det dags, och både maken och jag slet hela morgonen med att få fram bordet under ton av bråte. Förmiddagen och lite till ägnade jag sedan åt att skrubba rent det enligt konstens alla regler.
Först därefter upptäckte jag att det var rangligt. Att det nätta underredet var alldeles för vekt. Jag tog med mig datorn till garaget, satte mig vid det kräkgröna miraklet och försökte verkligen intala mig själv att det inte gjorde något att det rörde sig fram och tillbaka i sidled varje gång jag slog ner en tangent. Tänk en fjädrad landå. (Och tänk om jag skulle sluta försöka övertyga mig själv hit och dit hela tiden, vad mycket tid jag skulle spara!)
Summa summarum: bordet får fortsätta vara avlastningsbord i garaget. Och jag får fortsätta vara skrivhörnelös. Vilket är lite tråkigt, för hade jag bara en skrivhörna är jag helt säker på att min beiga berättelse skulle bölja fram under mina fingrar som en fritt språngande galen häst på en sommaräng.
Jag har nu tagit bort bilden!
Jag har aldrig i hela mitt liv haft så många besökare och så förhållandevis få kommentarer som igår kväll. Alltså: andelen besökare som kommenterat, av alla som besökt min blogg, är rekordlåg, och jag lovar verkligen att aldrig mer sätta in en uppdaterad bild på mig.
Vi kan tala om en studseffekt. In på min blogg och ut igen fort som fan. Jag medger att jag såg läskig ut men tycker ändå att det finns ett slags oskuldens skimmer över min blick på den där bilden. Den rosa tröjan mjukar också upp intrycket; inte så många riktiga monster som klär i rosa.
När ni har lugnat ner er kanske jag lägger bilden i högermarginalen, under min presentation, eftersom jag ändå tycker att en bild på skrivkramp fyller sin funktion på den här bloggen. Det innebär att de som inte vill se den bara blundar med höger öga när de kommer in här.
High five!
Vi kan tala om en studseffekt. In på min blogg och ut igen fort som fan. Jag medger att jag såg läskig ut men tycker ändå att det finns ett slags oskuldens skimmer över min blick på den där bilden. Den rosa tröjan mjukar också upp intrycket; inte så många riktiga monster som klär i rosa.
När ni har lugnat ner er kanske jag lägger bilden i högermarginalen, under min presentation, eftersom jag ändå tycker att en bild på skrivkramp fyller sin funktion på den här bloggen. Det innebär att de som inte vill se den bara blundar med höger öga när de kommer in här.
High five!
torsdag 14 juli 2011
Den osminkade bilden av skrivkramp
Hjälp vad det går trögt att skriva idag. Det är som att vada i sirap med snöskor.
Jag har i alla fall lagt in 224 nya ord i metanivån idag. Ord som jag skrev igår. De jag har skrivit idag, 238 st, kanske får komma dit imorgon. Kanske, säger jag, kraven är ganska hårda. Fast inte så väldigt ändå, för då skulle jag aldrig komma framåt.
Det här är jag när jag har skrivkramp.
Äntligen vuxen
Ägnade morgonen åt att fota mig själv med min dator ute på altanen, ty jag behövde en uppdaterad profilbild på facebook.
Efter tiotalet bilder fick jag till en där jag ser ut som en seriös författare, och då slog jag till. Lite huggen-i-sten-känsla. Tänk en sfinx som ser otroligt vuxen ut.
Ingen kan tro att det finns ett gram trams i den kvinnan.
Efter tiotalet bilder fick jag till en där jag ser ut som en seriös författare, och då slog jag till. Lite huggen-i-sten-känsla. Tänk en sfinx som ser otroligt vuxen ut.
Ingen kan tro att det finns ett gram trams i den kvinnan.
onsdag 13 juli 2011
Mitt system
Jag har en ganska avancerad organisation för mina färdigskrivna beiga textstycken. Jag skriver avsnitt, de flesta ganska korta men en del långa, som jag sorterar in i olika kategorier. Varje kategori har i sin tur underkategorier i ett antal nivåer, en del färgkodade, andra inte. Varje textsnutt som blir klar sorteras in, kopieras och klistras sedan in i metanivån som innehåller alla texter i kronologisk ordning. Innan en text får ta plats i meta måste den godkännas, vilket jag själv ombesörjer.
Det här är ett mycket smart system, problemet är bara att det börjar bli lite snurrigt. Allt som oftast sitter jag och funderar över var jag sparade den och den texten, för i allt kategoriserande så är ju gränserna ibland lite oklara. Det blir ett visst läckage in i angränsande fack. Vilken färg som hör till vilken underkategori undrar jag också allt oftare över. Om ni fattar. Vilket ni förstås gör, jag har ju smarta läsare.
Nå, min fundering just nu är om jag ska skita i organiserandet och bara skriva istället? Det känns onekligen som att det skulle spara en del tid.
Det här är ett mycket smart system, problemet är bara att det börjar bli lite snurrigt. Allt som oftast sitter jag och funderar över var jag sparade den och den texten, för i allt kategoriserande så är ju gränserna ibland lite oklara. Det blir ett visst läckage in i angränsande fack. Vilken färg som hör till vilken underkategori undrar jag också allt oftare över. Om ni fattar. Vilket ni förstås gör, jag har ju smarta läsare.
Nå, min fundering just nu är om jag ska skita i organiserandet och bara skriva istället? Det känns onekligen som att det skulle spara en del tid.
Igår gick det lätt att skriva
Idag är jag GALET irriterad på att jag inte får ihop något. Så trögt och segt och fan, fan, fan! Varje mening är som en fucking förlossning.
I den här takten kommer jag aldrig bli klar. Och med aldrig menar jag innan jag fyller femtio.
Men nu ska här rotas i mentala blockeringar. Vilka är hindren för att jag ska bli klar? (Sorry att jag släpar er genom det här.)
1. Skräcken för att jag egentligen inte kan skriva men bara inte har upptäckt det än.
2. Skräcken för att storyn tar slut för tidigt eftersom det egentligen inte fanns så mycket att berätta.
3. Oron för att jag ska dö för ung, som min mamma, och att jag därför inte ska hinna skriva klart.
Ja, det var väl det, typ.
Nu sätter jag mig på altan och väntar på att det ska lossna.
I den här takten kommer jag aldrig bli klar. Och med aldrig menar jag innan jag fyller femtio.
Men nu ska här rotas i mentala blockeringar. Vilka är hindren för att jag ska bli klar? (Sorry att jag släpar er genom det här.)
1. Skräcken för att jag egentligen inte kan skriva men bara inte har upptäckt det än.
2. Skräcken för att storyn tar slut för tidigt eftersom det egentligen inte fanns så mycket att berätta.
3. Oron för att jag ska dö för ung, som min mamma, och att jag därför inte ska hinna skriva klart.
Ja, det var väl det, typ.
Nu sätter jag mig på altan och väntar på att det ska lossna.
Min tio i topp
Här kommer min lista på tio bästa böckerna jag läst.
De är inte exakt tio, men på ett ungefär. Jag kanske kommer på fler.
Någon som läst och har synpunkter får gärna tycka till!
I begynnelsen var uppfostran Alice Miller
Satan i Goraj Isaac Bashevis Singer
Låt tistlarna brinna Yasar Kemal
När man skjuter arbetare - (trilogi) Kerstin Thorvall
Aliide Aliide Mare Kandre
Den perfekte vännen Jonas Karlsson
Mina drömmars stad - (serien) Per Anders Fogelström
De är inte exakt tio, men på ett ungefär. Jag kanske kommer på fler.
Någon som läst och har synpunkter får gärna tycka till!
I begynnelsen var uppfostran Alice Miller
Satan i Goraj Isaac Bashevis Singer
Låt tistlarna brinna Yasar Kemal
När man skjuter arbetare - (trilogi) Kerstin Thorvall
Aliide Aliide Mare Kandre
Den perfekte vännen Jonas Karlsson
Mina drömmars stad - (serien) Per Anders Fogelström
tisdag 12 juli 2011
Skrivprocessen
Känner mig lite som i ABBA-reklamen där de bar sillbordet ut och in och ut igen. Jag bär datorn.
Eftersom det inte är så varmt är det skönt att sitta på altanen i solen. När det är sol alltså, det varierar betänkligt. För att hela kroppa ska få sin dos drar jag av mig kläderna när jag kommer ut och sitter i bh och trosor, vi har nämligen ingen insyn. Nästan. Grannen mittemot får titta åt ett annat håll.
Jag hinner sitta där i fem-tio minuter innan regndropparna börjar falla. Klär på mig och bär in datorn, slår mig ner vid matbordet i vardagsrummet. Då kommer solen fram igen. Som bekant är det aldrig så ljuvligt ute som när solen tittar fram efter regn, så då tar jag datorn, går ut på altan, tar av mig kläderna och sätter mig tillrätta. Och då går solen i moln.
Ja, sen håller jag på så.
Mysigt!
Eftersom det inte är så varmt är det skönt att sitta på altanen i solen. När det är sol alltså, det varierar betänkligt. För att hela kroppa ska få sin dos drar jag av mig kläderna när jag kommer ut och sitter i bh och trosor, vi har nämligen ingen insyn. Nästan. Grannen mittemot får titta åt ett annat håll.
Jag hinner sitta där i fem-tio minuter innan regndropparna börjar falla. Klär på mig och bär in datorn, slår mig ner vid matbordet i vardagsrummet. Då kommer solen fram igen. Som bekant är det aldrig så ljuvligt ute som när solen tittar fram efter regn, så då tar jag datorn, går ut på altan, tar av mig kläderna och sätter mig tillrätta. Och då går solen i moln.
Ja, sen håller jag på så.
Mysigt!
måndag 11 juli 2011
Min älskade dator
Om ni tycker att mina inlägg nu forsar fram som spänstiga fjällbäckar så är det för att jag kommit hem och skriver på min egen darling dator. Det är möjligt att paddar är bra att surfa på men vill man skriva så är de urusla. URUSLA. Jag var på väg att explodera flera gånger.
Inte nog med att den skrev fel, jag var tvungen att slå på den för att den skulle skriva över huvud taget. Vilket gjorde att jag bara kunde skriva när inte maken var i närheten, för han var rädd att jag skulle slå sönder den. Vilket är viktigast, din padd eller min blogg? tänkte jag, men istället för att ta den striden lovade jag att jag inte skulle slå mer och frågade honom slugt om han inte hade lite att göra utomhus. Nöden har ingen lag.
I lyckoruset över att ha tillgång till min dator har jag också i eftermiddag skrivit på min beiga. Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt för mig som varit livrädd att börja skriva igen, då det skulle kunna visa sig att jag inte längre kan skriva hitte-på. Och det hade inte varit roligt. Lika med döden, typ.
Inte nog med att den skrev fel, jag var tvungen att slå på den för att den skulle skriva över huvud taget. Vilket gjorde att jag bara kunde skriva när inte maken var i närheten, för han var rädd att jag skulle slå sönder den. Vilket är viktigast, din padd eller min blogg? tänkte jag, men istället för att ta den striden lovade jag att jag inte skulle slå mer och frågade honom slugt om han inte hade lite att göra utomhus. Nöden har ingen lag.
I lyckoruset över att ha tillgång till min dator har jag också i eftermiddag skrivit på min beiga. Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt för mig som varit livrädd att börja skriva igen, då det skulle kunna visa sig att jag inte längre kan skriva hitte-på. Och det hade inte varit roligt. Lika med döden, typ.
Om att (inte) bli publicerad
Jag följer bloggen writerjen (amerikansk författare), som gör dagliga djupdykningar i skrivandets alla möjliga aspekter.
Igår belyste hon det faktum att det nästan aldrig händer att författare får sitt första manus publicerat.
Nähä.
De flesta som blir publicerade har flera tidigare manus liggande i koffertar hemma.
Jaha... (Var köper man koffert?)
Koffertromanerna håller i regel inte publiceringsklass, men de var jättebra träning!
Okej, jag förstår vinken.
Att det bara är att skriva på.
Och inte tänka på att det om tjugotalet år kan ligga ett dussin manus i kofferten, och inget på bokdiskarna.
För övrigt läste jag någonstans igår att 2 promille av alla inskickade manus i Sverige antas. Jag trodde det bara var 1 promille, så det var goda nyheter.
Igår belyste hon det faktum att det nästan aldrig händer att författare får sitt första manus publicerat.
Nähä.
De flesta som blir publicerade har flera tidigare manus liggande i koffertar hemma.
Jaha... (Var köper man koffert?)
Koffertromanerna håller i regel inte publiceringsklass, men de var jättebra träning!
Okej, jag förstår vinken.
Att det bara är att skriva på.
Och inte tänka på att det om tjugotalet år kan ligga ett dussin manus i kofferten, och inget på bokdiskarna.
För övrigt läste jag någonstans igår att 2 promille av alla inskickade manus i Sverige antas. Jag trodde det bara var 1 promille, så det var goda nyheter.
söndag 10 juli 2011
Förarbete
Mika tycker att jag ska lista de tio bästa böckerna jag läst. Och Magica de Hex har gjort just det, och tycker att andra ska göra detsamma.
Problemet är att jag ofta tycker att boken jag håller på att läsa är så bra att det nog måste vara den bästa jag har läst. Jag är lättengagerad. En vecka senare, när jag landat, och har en mer realistisk bild av det lästa, faller boken ner till plats elva ungefär.
Och hur svårt är det inte att plocka ut de tio bästa man läst i hela sitt liv?! Vad kräver de av mig egentligen? De snorungarna.
Jag tänker ta med en bok som inte klassificeras som skönlitteratur.
Jag kommer också ta med ett par böcker som jag läste för typ trettio år sedan, trots att jag idag inte har en aning om vad som var så bra med just dem. Vet bara att jag sov med dem när de var utlästa eftersom jag inte ville lämna dem ifrån mig.
Kanske tar jag med Anna Bengtssons "Du ska vara varm och spännande" för det har inte gått en vecka sedan jag läste ut den. Bara ett halvt dygn. Och när jag igår läste den på badplatsen skrattade jag så mycket att maken hyschade på mig.
Återkommer.
Problemet är att jag ofta tycker att boken jag håller på att läsa är så bra att det nog måste vara den bästa jag har läst. Jag är lättengagerad. En vecka senare, när jag landat, och har en mer realistisk bild av det lästa, faller boken ner till plats elva ungefär.
Och hur svårt är det inte att plocka ut de tio bästa man läst i hela sitt liv?! Vad kräver de av mig egentligen? De snorungarna.
Jag tänker ta med en bok som inte klassificeras som skönlitteratur.
Jag kommer också ta med ett par böcker som jag läste för typ trettio år sedan, trots att jag idag inte har en aning om vad som var så bra med just dem. Vet bara att jag sov med dem när de var utlästa eftersom jag inte ville lämna dem ifrån mig.
Kanske tar jag med Anna Bengtssons "Du ska vara varm och spännande" för det har inte gått en vecka sedan jag läste ut den. Bara ett halvt dygn. Och när jag igår läste den på badplatsen skrattade jag så mycket att maken hyschade på mig.
Återkommer.
lördag 9 juli 2011
Hej igen
Jag har nu läst uppföljaren till Charing Cross-boken: Hertiginnan av Bloomsbury Street (jag vet tyvärr inte hur man kursiverar på den här skitpadden)och jag lider nu av svårartad Londonfeber. Efter mer än tjugo års brevväxling mellan New York-bon Helene Hanff och antikvariatet på Charing Cross Road i London, beger hon sig 1971 äntligen dit och det är hennes vistelse i London som skildras i uppföljaren. Befinner mig nu i känslan av att London på sjuttiotalet var essensen av alla perfekta rtider och platser. Bara alla brittiska gentlemän! Käre värld. En av dem erbjuder sig att köra Helene till Shakespeares Stratford-upon-Avon på en utflykt. Någonstans på vägen tittar solen fram ur det annars ständigt grå molntäcket och då kör han in till vägkanten och tar fram en klappstol ur trunken för Helene att sitta på i solen en stund. Hon hade nämligen vid ett tidigare tillfälle klagat på det dåliga vädret i London, vilket han hade lagt på minnet. Och denne man var bara en i en lång rad servila LOndonbor som tog hand om henne under hennes vistelse. Ack, ja.
Och längtansfulla suckar.
Men Helene Hanff hade inte femtio vänner på Facebook, det hade hon inte.
Och längtansfulla suckar.
Men Helene Hanff hade inte femtio vänner på Facebook, det hade hon inte.
torsdag 7 juli 2011
Hej!
Nu är jag i stugan.
Givetvis har vi internet här, annars skulle det inte gå. Men bara på makens ipadd och den kan komma att bota mitt internetberoende, känner jag. Det här är jättejobbigt, faktiskt.
Jag har varit ner till sjön och badat i alla fall. Man behöver bara ta sig igenom tyranniets meter fästingstinn bush/skog/sly/djungel för att komma dit. Verkligen inte tyranniets, den här passen skriver vad den vill! Fyra hundra meter, menade jag. Bonden har dessutom fällt skog här och där utan att ta rätt på den. Över stock och sten har fått en ny innebörd.
Men det är somrigt och det ger motion.
Kan också berätta för alla som oroar sig att jag har några fler fb-vänner på ingång som typ är Sprungna ur devisen: Kommer inte vännerna frivilligt så får man tvinga dem.
Nu orkar jag inte skriva på det här eländet längre.
Givetvis har vi internet här, annars skulle det inte gå. Men bara på makens ipadd och den kan komma att bota mitt internetberoende, känner jag. Det här är jättejobbigt, faktiskt.
Jag har varit ner till sjön och badat i alla fall. Man behöver bara ta sig igenom tyranniets meter fästingstinn bush/skog/sly/djungel för att komma dit. Verkligen inte tyranniets, den här passen skriver vad den vill! Fyra hundra meter, menade jag. Bonden har dessutom fällt skog här och där utan att ta rätt på den. Över stock och sten har fått en ny innebörd.
Men det är somrigt och det ger motion.
Kan också berätta för alla som oroar sig att jag har några fler fb-vänner på ingång som typ är Sprungna ur devisen: Kommer inte vännerna frivilligt så får man tvinga dem.
Nu orkar jag inte skriva på det här eländet längre.
Nu är det varmt
Efter min indirekta vädjan om fler facebookvänner igår tänkte jag att det nog skulle rassla till ordentligt. Det kan man dock inte med bästa vilja i världen säga att det gjorde; jag har nu fyrtiosex vänner. Och en av dem är hund.
Jag tänker att det kanske inte blir bättre än så här och åker nu till stugan för att vila upp mina franska nerver. Med mig tar jag (förutom maken): Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm och Jenny Jägerfelds Hål i huvudet.
Du ska vara spännande och varm, är en uppmaning till maken. Hål i huvudet är...ett tillstånd som känns egendomligt bekant.
Jag tänker att det kanske inte blir bättre än så här och åker nu till stugan för att vila upp mina franska nerver. Med mig tar jag (förutom maken): Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm och Jenny Jägerfelds Hål i huvudet.
Du ska vara spännande och varm, är en uppmaning till maken. Hål i huvudet är...ett tillstånd som känns egendomligt bekant.
Bara lite mer lakan
Jo, Bruno på Hemtex huvudkontor har svarat mig i två kommentarer.
I den första hävdar han att det är 100% bomull i lakanen jag köpte, men att jag borde köpa satin istället. Okej, Bruno.(Not.)
I den andra skriver han att jag "självklart" ska gå tillbaka till butiken om jag har något att klaga på. Lite, lite uppfostran sitter ju aldrig fel när man har med bångstyriga kunder att göra.
Den som har missat vad jag känner för att bli uppfostrad kan läsa det HÄR.
I den första hävdar han att det är 100% bomull i lakanen jag köpte, men att jag borde köpa satin istället. Okej, Bruno.(Not.)
I den andra skriver han att jag "självklart" ska gå tillbaka till butiken om jag har något att klaga på. Lite, lite uppfostran sitter ju aldrig fel när man har med bångstyriga kunder att göra.
Den som har missat vad jag känner för att bli uppfostrad kan läsa det HÄR.
onsdag 6 juli 2011
Facebookchock
När det nu är så trögt i bloggvärlden försöker jag roa mig på facebook istället. Dock har jag hört att det inte blir kul där förrän man kommer upp i minst femtio vänner. Jag har för närvarande fyrtiofyra och väntar ivrigt på latjolajban.
Fick en chock idag när jag försökte hjälpa tillväxten på traven genom att i sökrutan skriva in namnet på den första kille jag hade ett längre seriöst förhållande med. (Eller seriöst och seriöst, men vi pussades ibland i alla fall.) Jag var elva och väldigt kär. Han var också elva och söt som en sockertopp. Lena kinder, bruna ögon och mörka lockar som liksom studsade runt hans huvud.
Nå, idag skrev jag in hans namn, som är lite ovanligt, klickade på sök, och ramlade nästan av stolen. Herregud, vad gammal han blivit! Det var det värsta jag sett. Jag hade aldrig känt igen honom om jag hade stött ihop med honom på gatan. Och alla fina bruna lockar, puts väck! En lite grå torr krans av stubb runt huvudet var allt som fanns kvar. En riktig medelålderskagge hade han också. Med lite god vilja kunde jag känna igen munnen, men det var allt. Ögonen skymdes av ett par solglasögon.
Jag har nu lovat mig själv att inte söka på en endaste kille till som jag på något sätt haft, eller velat ha, från åttiotalet och bakåt. Min modesta önskan är att få åldras i lugn och ro, och bara skaffa facebookvänner som är gamla från början.
Fick en chock idag när jag försökte hjälpa tillväxten på traven genom att i sökrutan skriva in namnet på den första kille jag hade ett längre seriöst förhållande med. (Eller seriöst och seriöst, men vi pussades ibland i alla fall.) Jag var elva och väldigt kär. Han var också elva och söt som en sockertopp. Lena kinder, bruna ögon och mörka lockar som liksom studsade runt hans huvud.
Nå, idag skrev jag in hans namn, som är lite ovanligt, klickade på sök, och ramlade nästan av stolen. Herregud, vad gammal han blivit! Det var det värsta jag sett. Jag hade aldrig känt igen honom om jag hade stött ihop med honom på gatan. Och alla fina bruna lockar, puts väck! En lite grå torr krans av stubb runt huvudet var allt som fanns kvar. En riktig medelålderskagge hade han också. Med lite god vilja kunde jag känna igen munnen, men det var allt. Ögonen skymdes av ett par solglasögon.
Jag har nu lovat mig själv att inte söka på en endaste kille till som jag på något sätt haft, eller velat ha, från åttiotalet och bakåt. Min modesta önskan är att få åldras i lugn och ro, och bara skaffa facebookvänner som är gamla från början.
Lakan lakan lakan
TVÅ kommentarer idag! TVÅ! Varav jag har skrivit den ena själv.
Det måste vara för att jag har slutat skriva om lakan.
Det måste vara för att jag har slutat skriva om lakan.
Golvad
Jag har tårar i ögonen hela tiden när jag läser 84 Charing Cross Road. Mest tårar av skratt men i mina långa täta ögonfransar hänger även droppar av livet-är-vackert-tårar.
Vilken bok! Varför har ingen sagt något???
Kan bero på att alla inte tycker om den så som jag gör, min smak kanske är något udda. Jag får vara glad att jag i alla fall har mig själv att skratta och gråta tillsammans med. (Om romanen jag för närvarande inte skriver på någonsin blir klar kommer den också vara udda.)
Kan man bli kär i en bok?
JA, DET KAN MAN!
Vilken bok! Varför har ingen sagt något???
Kan bero på att alla inte tycker om den så som jag gör, min smak kanske är något udda. Jag får vara glad att jag i alla fall har mig själv att skratta och gråta tillsammans med. (Om romanen jag för närvarande inte skriver på någonsin blir klar kommer den också vara udda.)
Kan man bli kär i en bok?
JA, DET KAN MAN!
Sista lakansinlägget
Nu ska jag sluta skriva om lakan, jag lovar.
Dock kan jag notera en svagt uppåtgående trend i antal besök på min blogg senaste dagarna, och av det drar jag slutsatsen att allmänintresset för lakan är ganska stort.
Till yttermera visso har jag inga fler undermåliga lakan att skriva om. Men jag har några fina som jag tycker mycket om. Vita påslakan med beiga blommor på. De är mina finaste.
Nu ska jag sätta mig på altanen och läsa Helene Hanffs Brev till en bokhandel - 84 Charing Cross Road. Jag har bara läste en fjärdedel än, men är redan helt betuttad.
Dock kan jag notera en svagt uppåtgående trend i antal besök på min blogg senaste dagarna, och av det drar jag slutsatsen att allmänintresset för lakan är ganska stort.
Till yttermera visso har jag inga fler undermåliga lakan att skriva om. Men jag har några fina som jag tycker mycket om. Vita påslakan med beiga blommor på. De är mina finaste.
Nu ska jag sätta mig på altanen och läsa Helene Hanffs Brev till en bokhandel - 84 Charing Cross Road. Jag har bara läste en fjärdedel än, men är redan helt betuttad.
tisdag 5 juli 2011
Det gick vägen kan man säga
Om man inte har krav på att rättvisan och sanningen ska segra.
Jag fick tillbaka pengarna, men i helvete att hon tänkte erkänna att det var smygsyntet i lakanen. Jag vet inte hur många gånger hon upprepade att det var 100% bomull, och en gång sa hon 200%. Men jag anmärkte inte på det.
Hon var bestämd på det där tvärbestämda sammanbitna sättet och det gör mig misstänksam. Antingen har hon haft många kunder före mig med samma klagomål, eller så läser hon min blogg och tränade framför spegeln i morse: Hellre dör jag än erkänner att du har rätt. Jag kan känna igen mig i det, men det är bara maken som brukar drabbas. Om jag jobbade i affär skulle jag vara jättetrevlig, det känner jag på mig.
Vid ett tillfälle var hon svarslös och det var när jag vek upp lakansbunten och visade henne alla dammpartiklar. Då blev hon tyst.
När pengarna var tillbaka på mitt konto gick jag in i Akademibokhandeln bredvid och köpte fyra pocketböcker. Lite tjolahopp, kändes det då.
Jag fick tillbaka pengarna, men i helvete att hon tänkte erkänna att det var smygsyntet i lakanen. Jag vet inte hur många gånger hon upprepade att det var 100% bomull, och en gång sa hon 200%. Men jag anmärkte inte på det.
Hon var bestämd på det där tvärbestämda sammanbitna sättet och det gör mig misstänksam. Antingen har hon haft många kunder före mig med samma klagomål, eller så läser hon min blogg och tränade framför spegeln i morse: Hellre dör jag än erkänner att du har rätt. Jag kan känna igen mig i det, men det är bara maken som brukar drabbas. Om jag jobbade i affär skulle jag vara jättetrevlig, det känner jag på mig.
Vid ett tillfälle var hon svarslös och det var när jag vek upp lakansbunten och visade henne alla dammpartiklar. Då blev hon tyst.
När pengarna var tillbaka på mitt konto gick jag in i Akademibokhandeln bredvid och köpte fyra pocketböcker. Lite tjolahopp, kändes det då.
Planen
Hej! (ge ett väluppfostrat intryck)
Jag har köpt många bomullslakan här som jag är jättenöjd med. (fjäska)
Men de här *visa* känns inte som bomull. (informera sakligt)
Det känns som att de innehåller syntet. (informera sakligt)
De liksom sticks. (informera sakligt)
Dessutom drar de till sig damm och dylikt på det elektrostatiska sätt som bara konstbibrer gör. (låta kunnig på området)
Så jag vill reklamera dem. (ge ett handlingskraftigt intryck)
Klädsel: Nystruken bomullsblus och beiga byxor i linne
Det kan inte gå fel, tänker jag.
Jag har köpt många bomullslakan här som jag är jättenöjd med. (fjäska)
Men de här *visa* känns inte som bomull. (informera sakligt)
Det känns som att de innehåller syntet. (informera sakligt)
De liksom sticks. (informera sakligt)
Dessutom drar de till sig damm och dylikt på det elektrostatiska sätt som bara konstbibrer gör. (låta kunnig på området)
Så jag vill reklamera dem. (ge ett handlingskraftigt intryck)
Klädsel: Nystruken bomullsblus och beiga byxor i linne
Det kan inte gå fel, tänker jag.
måndag 4 juli 2011
Skrivpuffstema: Synvilla
Killen därborta, du ser?
Ja?
Han kollar in mig.
Eh, det gör han väl inte...?
Jo, men titta får du se.
Mm.
Men titta då!
Alltså, han pussar ju sin tjej...
Fast titt som tätt kollar han hitåt, men kolla då! Annars ser du ju inte.
Nu pussar han henne. Och då behöver jag väl inte titta ändå?
Fast du måste ju titta åt hans håll hela tiden, för man kan inte veta när han kikar på mig nästa gång.
Jag tycker han verkar vara väldigt väldigt kär i sin tjej, faktiskt...
Men det är ju bara en del i spelet, fattar du väl!
Spelet?
Spelet han måste spela eftersom han är ihop med henne men intresserad av mig. Shit, vad du är korkad.
Skrivpuff hittar du HÄR.
Ja?
Han kollar in mig.
Eh, det gör han väl inte...?
Jo, men titta får du se.
Mm.
Men titta då!
Alltså, han pussar ju sin tjej...
Fast titt som tätt kollar han hitåt, men kolla då! Annars ser du ju inte.
Nu pussar han henne. Och då behöver jag väl inte titta ändå?
Fast du måste ju titta åt hans håll hela tiden, för man kan inte veta när han kikar på mig nästa gång.
Jag tycker han verkar vara väldigt väldigt kär i sin tjej, faktiskt...
Men det är ju bara en del i spelet, fattar du väl!
Spelet?
Spelet han måste spela eftersom han är ihop med henne men intresserad av mig. Shit, vad du är korkad.
Skrivpuff hittar du HÄR.
Att det ska vara så jävla svårt!
Lakan är fortfarande huvudämnet på den här bloggen, ska åka till Hemtexbutiken imorgon och prata med dem om smygsynteten.
I samma köpcentrum finns en telefonbutik som heter Mobilizera. Där gick jag in för en vecka sedan, med dotter och hennes pojkvän, för att fråga vad det kostar att laga en sprucken skärm på en Iphone (dotterns).
En halvtimme senare stod jag med pennan i högsta hugg över ett kontrakt på ny telefon och abonnemang till mig. Hur gick det till? Jag vill inte veta.
Klockan var över stängningsdags och kontraktet tre sidor finstilt så jag nöjde mig med att slänga en blick på det.
"Men ursäkta, du sa att startavgiften skulle vara 99 kr, inte 249!"
"Va? Öh?"
En till försäljare rusade till och förklarade för "min" försäljare att när man tecknar sisådäringa häringa kontrakt blir startavgiften 249, och inget annat.
"Okej, då vill jag inte ha någon telefon", sa jag trött. Jag blir väldigt trött av att bli lurad.
Ytterligare en försäljare slöt upp och alla tre förklarade ivrigt (läs: desperat) att det inte gick att ta tillbaka köpet nu för de hade ju redan skrivit in det i datorn, och om det var viktigt för mig att startavgiften var 99 kr så skulle "min" försäljare ta 150 kr ur egen ficka så jag slapp betala mer än 99.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tror de att man är helt jävla blåst? Ser jag perhaps korkad ut? Är det min antika mobiltelefon, min ålder, min frisyr, VAD?
"N E J, tack", sa jag tre-fyra gånger innan de fattade.
Lämnade till slut butiken, min dotter tyckte jag var pinsam och hennes pojkvän, som numera är upptagen som medlem i familjen på livstid, tyckte att det var BRA gjort.
I förvirringen glömde jag att be om att få tillbaka mitt leg. Och de glömde bort att lämna tillbaka det.
Jag bad maken, som jobbar i huset bredvid, att hämta det ett par dagar senare. Två gånger gick han dit.
Första gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget, men vi ska leta, kom tillbaka sen."
Andra gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget. Vi har typ letat, men det finns ingenstans. Hon har nog glömt det någon annanstans."
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tredje gången gick jag dit själv.
"Va? Leg? Näe, vettu, vi har letat jättemycket, och näe, finns inget leg här."
"NU ÄR DET SÅ ATT JAG VET ATT NI HAR MITT LEG HÄR." Typ. Jag försökte verkligen se lugn och fin ut.
"Va? Ja men jaha, ja, men då kommer vi leta tills vi hittar det, absolut, vi kommer leta ända tills vi hittar det, kommer vi."
Det tog mindre än en minut innan jag hade det i min hand.
"Tack", sa jag.
I morgon är det dags för Hemtex.
I samma köpcentrum finns en telefonbutik som heter Mobilizera. Där gick jag in för en vecka sedan, med dotter och hennes pojkvän, för att fråga vad det kostar att laga en sprucken skärm på en Iphone (dotterns).
En halvtimme senare stod jag med pennan i högsta hugg över ett kontrakt på ny telefon och abonnemang till mig. Hur gick det till? Jag vill inte veta.
Klockan var över stängningsdags och kontraktet tre sidor finstilt så jag nöjde mig med att slänga en blick på det.
"Men ursäkta, du sa att startavgiften skulle vara 99 kr, inte 249!"
"Va? Öh?"
En till försäljare rusade till och förklarade för "min" försäljare att när man tecknar sisådäringa häringa kontrakt blir startavgiften 249, och inget annat.
"Okej, då vill jag inte ha någon telefon", sa jag trött. Jag blir väldigt trött av att bli lurad.
Ytterligare en försäljare slöt upp och alla tre förklarade ivrigt (läs: desperat) att det inte gick att ta tillbaka köpet nu för de hade ju redan skrivit in det i datorn, och om det var viktigt för mig att startavgiften var 99 kr så skulle "min" försäljare ta 150 kr ur egen ficka så jag slapp betala mer än 99.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tror de att man är helt jävla blåst? Ser jag perhaps korkad ut? Är det min antika mobiltelefon, min ålder, min frisyr, VAD?
"N E J, tack", sa jag tre-fyra gånger innan de fattade.
Lämnade till slut butiken, min dotter tyckte jag var pinsam och hennes pojkvän, som numera är upptagen som medlem i familjen på livstid, tyckte att det var BRA gjort.
I förvirringen glömde jag att be om att få tillbaka mitt leg. Och de glömde bort att lämna tillbaka det.
Jag bad maken, som jobbar i huset bredvid, att hämta det ett par dagar senare. Två gånger gick han dit.
Första gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget, men vi ska leta, kom tillbaka sen."
Andra gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget. Vi har typ letat, men det finns ingenstans. Hon har nog glömt det någon annanstans."
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tredje gången gick jag dit själv.
"Va? Leg? Näe, vettu, vi har letat jättemycket, och näe, finns inget leg här."
"NU ÄR DET SÅ ATT JAG VET ATT NI HAR MITT LEG HÄR." Typ. Jag försökte verkligen se lugn och fin ut.
"Va? Ja men jaha, ja, men då kommer vi leta tills vi hittar det, absolut, vi kommer leta ända tills vi hittar det, kommer vi."
Det tog mindre än en minut innan jag hade det i min hand.
"Tack", sa jag.
I morgon är det dags för Hemtex.
söndag 3 juli 2011
Tjofaderittan
Det är så makalöst bra att ha en blogg!
Här sitter man allena på sin kammare och känner sig onormal, besvärlig och paranoid. Man känner hur man liksom får för sig att syntetfibrerna i de nyköpta sängkläderna sticks och svider. Man börjar fantisera om hur de tar över världen, och försöker verkligen tala sig själv tillrätta, det gör man. För man inser att man nog överreagerar, att det inte rimligtvis kan finnas syntet i lakan med etiketten 100% bomull. Man inser att textilbranschen inte kan luras på det sättet, att det bara känns så. Man inser också att man skulle behöva bli mer nöjd med sakernas tillstånd och att det definitivt är en själv det är fel på när den där förnöjsamheten inte infinner sig. Man har blivit en bitter ragata, tänker man. En som försöker hitta fel i allt, och kan man inte hitta något annat fel så kan man alltid inbilla sig att lakanen kliar och sticks.
Men så vädrar man sina ångestfyllda tankar om syntetiska konstfibrer på sin blogg, och när kommentarerna trillar in inser man att man är alldeles normal. För där ute i vårt avlånga land finns fler människor som är missnöjda med dagens kvalitet på lakan. Fler som misstänker att det smygsyntetas här och där.
Och man går från att se sig själv som en gnällspik av svåraste slag - som inte förstår något om dagens lakan - till en sanningssägare på barrikaderna! Swooosch, bara.
Här sitter man allena på sin kammare och känner sig onormal, besvärlig och paranoid. Man känner hur man liksom får för sig att syntetfibrerna i de nyköpta sängkläderna sticks och svider. Man börjar fantisera om hur de tar över världen, och försöker verkligen tala sig själv tillrätta, det gör man. För man inser att man nog överreagerar, att det inte rimligtvis kan finnas syntet i lakan med etiketten 100% bomull. Man inser att textilbranschen inte kan luras på det sättet, att det bara känns så. Man inser också att man skulle behöva bli mer nöjd med sakernas tillstånd och att det definitivt är en själv det är fel på när den där förnöjsamheten inte infinner sig. Man har blivit en bitter ragata, tänker man. En som försöker hitta fel i allt, och kan man inte hitta något annat fel så kan man alltid inbilla sig att lakanen kliar och sticks.
Men så vädrar man sina ångestfyllda tankar om syntetiska konstfibrer på sin blogg, och när kommentarerna trillar in inser man att man är alldeles normal. För där ute i vårt avlånga land finns fler människor som är missnöjda med dagens kvalitet på lakan. Fler som misstänker att det smygsyntetas här och där.
Och man går från att se sig själv som en gnällspik av svåraste slag - som inte förstår något om dagens lakan - till en sanningssägare på barrikaderna! Swooosch, bara.
fredag 1 juli 2011
Försäljare sökes
En kväll för ungefär ett par månader sedan hörde jag ett dovt brummande ljud när jag gick och la mig. Jag hatar ljud som inte ska vara där så jag sökte genom huset för att om möjligt kväva det i sin linda. Ingenting lät som brumljudet men med hjälp av uteslutningsmetoden insåg jag att det förmodligen var värmepumpen i källaren som var boven i dramat. Väntade tålmodigt på att maken skulle komma hem dagen därpå och släppte då bomben: Vi måste tyvärr köpa ny värmepump, ty den gamla håller på att balla ur. Jag tvingade maken att lägga sig ner för att höra ljudet, och när han inte hörde det i sovrummet fick han lägga sig i de andra rummen också, dock utan resultat. I alla fall så är det fel på värmepumpen, sa jag, och vi måste alltså köpa en ny. Det gäller att vara bestämd i lägen som dessa annars kanske man börjar tvivla själv. Okej, jag ska kolla på den, svarade han.
Ett par kvällar senare hörde jag ingenting när jag la huvudet på kudden och jag sms:ade glatt maken (som var borta igen) att vad-det-nu-var han hade gjort med pumpen så hade det hjälpt.
Jag tittade bara på den...? svarade han. Skitsamma, det funkade, svarade jag.
Tills kvällen därpå då brumhelvetet var tillbaka igen. Det vibrerade också, och tro mig; slikt kan skicka den mesta stabila person rakt in på hispan. Började lugnt och fint planera för ny värmepump, bara hundratusentalet kronor på ett ungefär.
Ett par veckor senare gick jag och la mig i stugan i skogen, fem mil härifrån, sjönk ner i kudden och hörde brumljudet! Har vi en värmepump här? frågade jag maken. Hoppet om mental hälsa är det sista som överger människan. Nej, vi hade ingen värmepump i stugan, var skulle den ha varit? Femtio kvadratmeter utan källare, liksom. Min hjärna, alltså. Vad kostar det att köpa en ny?
Eller så använder man den man har till att spåra en ny 'värmepump', och man ger inte upp förrän man hittat en. Resultat: Det är min dator som är boven, en till synes oskyldig liten pc. Jag upptäckte det när jag vickade den i en viss vinkel mot bordet och den då började brumma på EXAKT samma sätt som mitt huvud brummar när jag ska sova. Så nu gäller det bara att hitta en försäljare som har en brumfri dator till salu. Ska ladda för det ett par dagar.
Ett par kvällar senare hörde jag ingenting när jag la huvudet på kudden och jag sms:ade glatt maken (som var borta igen) att vad-det-nu-var han hade gjort med pumpen så hade det hjälpt.
Jag tittade bara på den...? svarade han. Skitsamma, det funkade, svarade jag.
Tills kvällen därpå då brumhelvetet var tillbaka igen. Det vibrerade också, och tro mig; slikt kan skicka den mesta stabila person rakt in på hispan. Började lugnt och fint planera för ny värmepump, bara hundratusentalet kronor på ett ungefär.
Ett par veckor senare gick jag och la mig i stugan i skogen, fem mil härifrån, sjönk ner i kudden och hörde brumljudet! Har vi en värmepump här? frågade jag maken. Hoppet om mental hälsa är det sista som överger människan. Nej, vi hade ingen värmepump i stugan, var skulle den ha varit? Femtio kvadratmeter utan källare, liksom. Min hjärna, alltså. Vad kostar det att köpa en ny?
Eller så använder man den man har till att spåra en ny 'värmepump', och man ger inte upp förrän man hittat en. Resultat: Det är min dator som är boven, en till synes oskyldig liten pc. Jag upptäckte det när jag vickade den i en viss vinkel mot bordet och den då började brumma på EXAKT samma sätt som mitt huvud brummar när jag ska sova. Så nu gäller det bara att hitta en försäljare som har en brumfri dator till salu. Ska ladda för det ett par dagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)