Att läsa eller att inte läsa - det är frågan

Har börjat året med att läsa mer än att skriva. Vilket i och för sig inte innebär att jag läser speciellt mycket. Men jag känner ett sug efter att läsa, och det är en känsla att ta vara på. Att köpa böcker och planera min läsning ger mig glädje. Själva läsningen också, men den får av någon anledning inte lika stort utrymme.

Läser för närvarande Lena Anderssons senaste; Studie i mänskligt beteende. Jag dras till hennes böcker. Jag är inte alltid så förtjust i dem, men uppenbarligen ger dem mig något ändå. För en stund sedan ett för mig nytt ord; verserad. Jag slog upp det och fann att det betyder 'mycket artig och världsvan'. Se där. Läste vidare och dök på ordet hugsvala som visade sig vara ett verb, och inte en fågel. Att hugsvala någon är att ge denne tröst och lindring. Ordet fanns redan i fornsvenskan i betydelsen 'svalka sinnet'. Jag är en sån ordnörd, blir helt till mig av att hitta ord jag inte är bekant med.

Men det är inte bara de för mig okända orden som drar mig till Lena Anderssons texter, det är något annat. Oklart vad. Trots det hade jag knappt, tidigare idag, hunnit sätta mig i min nyligen omklädda seagrass organic cotton fåtölj med Studie i mänskligt beteende förrän jag kom på att vi i kylskåpet hade en förpackning öppnad vaniljsås. Den öppnades redan förra helgen och jag insåg att jag i all hast måste slänga ihop en blåbärspaj för att vaniljsåsen inte skulle hinna bli möglig och sluta som svinn. Oroade mig för att det kanske redan var för sent, men efter att ha luktat och smakat och godkänt tog jag fram en burk blåbär ur frysen och blandade ihop en smulpajsdeg.

Blåbären plockade jag själv i somras. Skåne plockade också några, men det var inte många. Själv kan jag knappt sluta när jag är igång. Ändå blir det inte så mycket. Definitivt inga hinkar. Men jag fryser varsamt in skörden i små plastburkar som var och en rymmer lagom många blåbär för en paj. Nu hällde jag de djupfrysta blå dyrgriparna i en liten ugnsfast form, strödde över någon matsked socker och den osockrade smuliga degen. Duschade medan pajen stod i ugnen. Man måste duscha ibland, även när man bor på landet. Dock inte lika ofta som när man bor i stan.

La efter duschen upp en bit av den färdiggräddade sörjan i en skål, hällde på veckogammal vaniljsås och gick upp för trappan till min sjögräs-fåtölj där Lena Andersson väntade. Stoppade in en sked av pajen i munnen och öppnade inte boken. De sockrade blåbären, den osockrade smulpajsdegen och den nästan för gamla vaniljsåsen var det godaste jag ätit på mycket länge. Så vansinnigt gott att jag omöjligt kunde läsa samtidigt som jag åt. Skåne ropade nerifrån köket att pajen var jättegod och jag bara: Jag vet.

Här kommer en lista på böcker jag ska läsa när jag är klar med Studie i mänskligt beteende:

Jon Fosse Trilogin

Torgny Lindgren Merabs skönhet

Gun-Britt Sundström Maken

Han Suyin Skimrande dagar

Annika Norlin Stacken

Osamu Dazai The Flowers of Buffoonery

Karin Boye Kallocain

Ulrika Knutson Den besvärliga Elin Wägner

Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna

Kalle Byx Ingenting att skratta åt

Lena Andersson Dottern - en berättelse om folkhemmets upplösning

Om jag ska ha något bloggprojekt i år så kanske det blir att skriva om läsningen av dessa böcker. Kan dock som vanligt bli något helt annat.

Stunder av lycka

Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?

I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.

Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)

Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag). 

Lycka i sin renaste form.

Det är bra nu

Jag har haft mina prövningar i livet, men just nu känns allt bra. 

Kärleken, barnen, hemmet, jobbet.

Man kan bli nervös för mindre. 

Ska man vara krass så är det ju bara en tidsfråga innan det skiter sig igen.

Verkstan och folkhemmet i skön mix

Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.

Apropå stordåd

Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår. 

Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?

Möjligtvis.

Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden. 

Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.

När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.

Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.

Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.

Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt. 

Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det. 

Det där var jag.

Under

Vid tresnåret idag kände jag lycka. Jag hade monterat en hylla till badrummet och höll på att ta av emballaget till ett balkongräcke som ska sättas på plats nästa vecka, och där kom den; känslan av djup tillfredställelse. 

Slutsats: Arbete gör oss lyckliga. Åtminstone mig. Under rådande förhållanden känns denna insikt både fin och praktisk. Som två flugor i en underbar smäll. 

Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!

Jag läser!

Är redan på sidan tvåhundra nåt (i The Robber Bride av Margaret Atwood). Trots ont i vänster arm. När jag ligger i sängen på kvällen och håller boken framför ansiktet måste jag med jämna mellanrum lägga ner armen för att vila den. Var hos en fysioterapeut häromdagen som tyvärr inte kunde säga vad som var fel. Men såklart fick jag träningsråd ändå; att två gånger per dag guppa upp och ner med en petflaska fasthängd i ett snöre. Första veckan: en halv liter vatten i flaskan. Andra veckan sex deciliter vatten. Och så vidare.

Jag har inte börjat än.

Men boken är bra. Kan verkligen rekommendera. Åtminstone om man gillar detaljerat berättande på många sidor (528), med liten text. Tre kvinnor i Toronto, som varit vänner sedan studietiden, har alla drabbats av en fjärde kvinna, Zenia, som till synes utan skrupler erövrat deras pojkvänner/män, en efter en. Snott dem, helt enkelt. Och givetvis är hon blond och storbystad, det kräket. Så när hon äntligen dör (det här är ingen spoiler, det avslöjas i början av boken) går trion gladeligen på hennes begravning, och vem kan anklaga dem för det. Äntligen har rättvisa skipats!

Många år senare, när de tre äter sin månatliga lunch tillsammans på restaurangen The Toxique, tror de inte sina ögon, för där kommer plötsligt Zenia in ... 

Spännande, spännande. Men det är inte spänningen jag uppskattar, det är alla detaljer. Alla candels, ceramic eggcups, hot-water bottles, compost heaps, marshmallows, pigs, metal ashtrays, stinking garbage trucks, straw-filled boxes and whatnot. Det är de jag älskar. 

Apropå älskar så köpte jag två nya inbundna böcker på vägen hem från jobbet idag. Jag vill skriva sant av Jesper Högström och Hjärtat av Daniel Bergman. Så fina. De får bli julens läsning.

Långsamhetens lov

Det visade sig att jag behövde läsa om från början. Det är alltför många personer att hålla reda på för att man utan problem ska kunna glida in på sjätte sidan.

För att få lite ordning och reda i persongalleriet:

Modern heter Mrs Rupa Mehra. Det är hennes kamp berättelsen ska skildra.

Hennes barn:

Arun, som är gift med Meenakshi. De har tillsammans flickebarnet Aparna.

Savita, som i detta nu gifter sig med Pran Kapoor (som egentligen är för mager, men 'Savita will fatten him up', så det problemet kommer snart vara löst).

Varun, som jag tror är av hankön, alltså en son.

Lata, den yngsta dottern, och föremålet för moderns ansträngningar i denna roman.

Om jag läser fem sidor i veckan kommer jag behöva 1 535/5 = 307 veckor till att läsa hela boken. Det innebär ungefär 307/52 år, vilket med andra siffror är strax under 6 år. 

Säg 6 år, för att ha ett uns av marginal.

Om jag ökar ambitionen till tio sidor per vecka kommer jag bli klar på tre år.

I sanningens namn; min läsning av A Suitable Boy känns som ett underbart och livgivande litet projekt i grenen långsamt läsande. Jag tror att jag satsar på tio sidor i veckan, men jag tänker inte slå fast något i förväg, det får helt enkelt bli som det blir.

Fem sidor eller tio sidor. Tre år eller sex år. Kanske 4,5 år om det visar sig att jag landar på ett medelvärde av 7,5 sidor i veckan. Under alla omständigheter underbart.

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

Dumpa din kille

En bloggutmaning som pågår i december har Dumpa din kille som tema idag, och vem kan motstå det ämnet? Inte för att jag har så många genomförda dumpningar på min lista; men några har jag lyckats skrapa ihop trots ca trettio års äktenskap. Ett äktenskapet som slutade med att jag (moi!) blev dumpad, hur obegripligt det än låter.

Nåja, jag tog igen det sen. Det första klavertrampet (efter min skilsmässa) dumpade jag på sms. Att dumpa på sms är osnyggt, jag vet, men tror mig; han förtjänade det. Nog om den lilla vännen.

Nummer två dumpade jag också på sms, men vi hade bara setts två gånger vilket jag tycker är en förmildrande omständighet. Så här i efterhand kan jag se att jag panikdumpade för att undvika att själv bli dumpad.

Nummer tre dumpade jag i ett telefonsamtal. Vi hade då träffats i fyra månader. Det var ett långt telefonsamtal med mycket tårar från min sida, men med ens vi lagt på torkade tårarna och jag kände mig lycklig och fri.

För länge sedan, när jag var ung, dumpade jag en gång genom att göra mig otillgänglig. Det var innan internet och mobiltelefonerna, då det var lätt att bara försvinna från en persons radar. Vid ett tillfälle långt senare stötte jag ihop med honom, och först då förstod jag att det inte var en bra dumpning. Hur korkad var jag, kan man undra.

Fyra dumpningar, alltså. I kategorin Kvantitet går före kvalitet är det godkänt.

November del 5 - grädde på moset

Jag har drabbats av en ordentlig förkylning och sitter här i min soffa och snörvlar. Eländigt kan man tycka, men i sanningens namn är jag GLAD. Att leva är att känna, och även om en redig förkylning trubbar av lukt- och smaksinnena, så känner man att man lever. Snor och huvudvärk har den effekten, vilket gör mig tacksam och oändligt ödmjuk. Inser att chansen är stor att min förkylning kommer gå över och att jag om några månader kommer få uppleva min femtioåttonde vår. Vad mer kan man begära av livet?

Ett och annat kanske, som de bortskämdas skara förmodligen skulle pipa om de fick chansen. För det är ett satans gnäll i det här landet vid den här tiden på året. Det är för grått och för mörkt och för regnigt och för kallt och gud vet allt. Jag har arbetskompisar som tycker de är några slags hjältar bara för att de tar sig till jobbet på mornarna. Med pust och stånk kommer de in i arbetsrummet och utgjuter sig över sakernas tillstånd. De låter som om de precis gått igenom ett lidande av överjordiska mått, de bortskämda små asen.

Jag lovar att när de väl ligger på sina dödsbäddar kommer de med saknad tänka på de där mornarna i november när de släpade sig till jobbet och väl där hade privilegiet att klaga vitt och brett. När vi lider känner vi, och det är det som är så bra. När vi njuter känner vi också, men som alla vid det här laget vet finns ingen glädje utan sorg. Heller ingen njutning utan lidande.

Så TACK för förkylningen.

Nya landvinningar

Hade ett ärende utanför stan i morse och när jag kom ut på motorvägen fick jag tårar i ögonen på grund av påfart som gick som en flygande dans. Det händer ganska ofta nuförtiden, men ändå. Lyckan! Har börjat älska påfarter.

Vidare har jag pumpat mina bildäck. Något jag inte visste att jag någonsin skulle behöva göra, men nu vet jag bättre. Tänkte att jag måste åka till en verkstad när varningslampan plötsligt lyste på instrumentbrädan, men efter att ha ventilerat krissituationen med Skåne åkte jag till en mack. Jag skulle 'kolla lufttrycket' och därefter pumpa om behov fanns. Mmm, lätt som en plätt. NOT. För hur ska man veta hur man gör det när man aldrig gjort det? Man får vara glad att man har talang för att be om hjälp såna gånger. Vet egentligen inte hur jag gör, men jag får alltid hjälp när jag ber om det. Kan vara så att jag ser ut som ett hjälplöst bortkommet kvinnfolk i stort behov av en kompetent man, MEN SKITSAMMA. Tänker jag om det.

När jag svängt in på macken frågade jag sålunda en ung kille som höll på med sin egen bil om han kunde hjälpa mig. Hans bil såg ut som ett skrotupplag, men det behöver ju inte betyda inkompetens och det visade sig att han var en hejare på att pumpa däck. Hade jag inte hejdat honom hade han pumpat alla fyra, men jag ville ju pröva själv också. Det förstod han, och med lugn och tydlighet lärde han mig hur man gör. Först si och sen så och tryck här och håll där. Värsta superpedagogen, trots sin ringa ålder.

Kände mig glad när jag lämnade macken. Tänkte att meningen med livet nog är att man ska KLARA AV DET. Inte att man ska vara nöjd och tacksam och sån skit. Bara KLARA AV DET. Ett problem i taget.

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

Dagens reflektioner

Sällan har väl en skåning passat så bra in i det närkingska landskapet som min skåning. Det är något med hans kroppshållning, den harmonierar med Närkeslätten. Och när jag tog en bild av honom utanför Örebro slott förra sommaren upptäckte jag att han var som skapt för att stå där utanför slottsporten och vakta. Mustaschen ton i ton med stenväggen.

Nu är han på väg hit, han kör sin bil, kanske längs med Vätterns strand just nu. Att köra längs med Vätterns östra sida är en fröjd, det är så vackert att man nästan smäller av och inte kan njuta av det hela. Min Skåne är också vacker, och liksom Vättern långsmal och djup. Och hans ögon glittrar i ljust, ljust blått.

Ja, det var väl det jag hade att säga idag.

Uppkörning

På vägen in mot centrum:

Han: Du har kört med Elin?
Jag: Ja, och några lektioner med de andra också.
Han: Tycker du att det har gått bra?
Jag: Ja, det har varit jättebra, jättebra.

Tystnad.

Jag: Sedan har jag övningskört med min särbo också. Han bor i Malmö.
Han: Jaha, det var långt bort, ett riktigt långdistansförhållande! Det kan inte vara lätt ...
Jag: Jo, det har funkat i två och ett halvt år nu. Det får vara så här tills vi flyttar ihop.
Han: Mmm, det kanske är bra att ha det så? Då får man längta lite efter varandra ...?
Jag: Ja.

En kvart senare, på motorvägen:

Han: Var ska ni flytta ihop någonstans då?
Jag: Han får flytta hit.
Han: Jaha? Ha ha!

Ha ha? Om jag inte hade haft fullt sjå med att hålla koll på vägen, trafiken runt omkring och min hastighetsmätare hade jag frågat honom vad som var så roligt. Men nu var jag upptagen av min uppkörning så jag lät det passera.

Tillbaka vid Trafikverket, när jag parkerat, lagt växeln i parkeringsläge och slutat andas, sa han att min körning gått 'fint som snus'. Fint som snus! Jag älskar det uttrycket (från och med nu).

Han: Du är godkänd.
Han igen: Du har körkort nu, grattis!

WOW, liksom.

Han: Du har visat att du kan köra på ett trafiksäkert och bla bla bla bla sätt.
Han igen: Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla, och körkortet kommer på posten.

Hans 'ha ha' föll bara bort, helt enkelt. Istället tackade jag honom skitmycket; tack, tack, tack, tack, tack, tack! Klart överdrivet så här i efterhand, men när man är GLAD blir man liksom helt bäng i huvudet.

JA, JA. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare i mitt liv. MED KÖRKORT!

Boktips

Efter min skilsmässa för mer än sex år sedan förändrades min förmåga att läsa romaner. Jag kom inte in i berättelserna och gav upp en bit in i varje bok. Läste kanske tre hela romaner de första två åren och de tvingade jag mig igenom. Bestämde hur många sidor jag skulle läsa en viss dag och kämpade mig fram sida för sida.

Min läsförmåga är fortfarande inte helt återställd, men det går framåt. Läser just nu Testamente av Nina Wähä. I den halsbrytande romanen finns en skildring av den frihet hennes karaktär Siri upplever när hon skiljer sig efter många års äktenskap, och jag känner igen mig. För det var dubbelt. Trots att jag inte ville bli lämnad (för en betydligt yngre kvinna; mitt liv var en sån kliché) så tog det inte många månader förrän jag upplevde en frihetskänsla som inte kunde jämföras med något jag hade upplevt innan det. En slags lycka. Stundtals.

Nina Wähäs roman är läsvärd, och det var egentligen dit jag ville komma. Den handlar om en gigantisk familj i finska Tornedalen som är långt utanför den svenska lagom-normen, vilket är både befriande och läskigt. Jag håller andan mellan varven (eftersom jag inte har möjlighet att ingripa och sätta säkerhetsbälte och hjälm på karaktärerna), förfasar mig och tänker att det här kan aldrig gå väl.

Men vet inte eftersom jag har halva boken kvar att läsa!

Skåne in da house

Skåne och jag på ålderdomshemmet om trettio år:

Jag: Du e söt.
Skåne: Naj, duuu e söt.
Jag: Nej, duuuuu e söt.
Skåne: Naj, duuuuuuu e söt.
Jag: Nej, duuuuuuuuuuuuuu e söt.


Lite vakuum i denna stund, för Skåne har satt sig på tåget söderut. Helgen har som vanligt gått fort, man hinner inte så mycket på ett och tre kvarts dygn. Men som synes ovan har det varit en helg i framtidens tecken, det är ju viktigt att se framåt så att man inte fastnar i det förgångna och börjar älta det faktum att två tredjedelar av våra liv hann förflyta innan våra vägar korsades.

Vi har även planerat kommande påskhelg, vilken ligger tre veckor framåt. Då ska jag övningsköra Närke runt med Skåne som handledare. Vi har bokat en hyrbil, en Volvo V40 med automatväxel.

SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tycker jag. Skåne är nervös, men som jag säger till honom: Vad är det värsta som kan hända??? Då blir han lite lugnare. Eller, det blir han inte, om sanningen ska fram, men då säger jag att det är okej att vara nervös. Huvudsaken är ju att inte jag är det, som ska sitta bakom ratten.

Alltså, det ska bli såååå roligt detta! Det är bland det roligaste jag har planerat i hela mitt liv.

Nillas lilla oberäkneliga

Vad jag är nöjd med det bloggnamnet! Inte bara för att det passar på min mischmasch-blogg utan också för att jag därmed kan skriva om vad skit som helst.

Som om jag inte brukar det, kan vän av ordning invända, MEN ÄNDÅ! Tjoho, liksom.

Sitter vid mitt köksfönster och kollar ut på min lilla gata där en bil står parkerad med halvljuset på. Har undrat ett tag nu om den inte ska köra iväg någon gång. Den behöver backa någon meter, sen blinka till vänster och svänga ut. Det är så jag hade gjort. Så småningom kommer även min bil stå parkerad där ute.

Hade körlektion i fredags. Jag körde inne i stan och på leder. Tränade på att byta filer, och det gick superbra, men det är en sak att fräsa omkring när man har en körlärare vid sin sida. När jag så småningom är själv i bilen blir det kanske inte lika lätt.

NÅVÄL. Om man vill byta till vänsterfil och blinkar, saktar bakomvarande bil in något så att man smidigt kan glida in framför den. Man kommunicerar med sin blinkers, och jag älskar kommunikation så det här är verkligen något för mig. Om bilen ifråga inte saktar in ska man inte göra filbytet, då fortsätter man rakt fram även om det innebär att man inte kommer dit man ska. För det är som i livet i allmänhet, all kommunikation fungerar inte, och man åker hellre fel än tar fajten med de som inte vill kommunicera med en.

Att ta körlektioner är bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det blir lite tråkigt när de tar slut. Men ett körkort kan ju funka som plåster på såren, absolut.

Så bannat dejligt

Jag kommer klara av att ta körkort.

När man Startar en automatväxlad bil vrider man om nyckeln, trycker ner Bromsen och flyttar växelspaken till läge D. SBD - Så Bannat Dejligt

Sen släpper man upp bromspedalen och bilen börjar rulla.

Att jag, efter att ha prövat köra en manuellt växlad bil, blev rekommenderad att ta automatkörkort är inget jag hänger upp mig på. Nej, jag ser bara fram emot att köra hit och dit i min framtida automatväxlade bil. SBD.