Livet på pinnen

Jag vann något när min mamma dog, nämligen en förståelse av min betydelse som mamma till mina barn. Jag skulle vilja säga att jag blev mamman i och med att min mamma försvann.

Jag minns ögonblicket när det hände.
Det var ganska snart efter begravningen, ett par dagar kanske. Jag var på väg från vårdcentralen med min yngsta som då var en månad gammal och låg i vagnen, och min treåriga mellandotter, F, som stod på ståplatta som var fasthakad i vagnen.

Plötsligt sprang jag fram på gångbanan och körde slalom med barnvagnen. Både jag och F tjöt högt av skratt, tills jag kom på att någon jag kände kunde få syn på oss och undra om jag inte var klok i huvudet som for fram där som en galenpanna. När min mamma nyss dött och allt.

Då slog det mig att det var första gången sen mammas död som jag skrattade tillsammmans med F, och det kändes plötsligt som det viktigaste i världen. Jag vet precis var jag var på den där gångbanan när insikten om att jag är deras mamma sjönk in i mig, precis som min mamma varit min. Och att man som mamma är oersättlig.

mamma

I söndags cyklade jag ut till min mammas grav.
Det är nästan 15 år sedan hon helt oväntat dog, dagen före sin femtiofemte födelsedag.
Det blir allt glesare mellan gångerna jag besöker graven. I söndags fick jag börja med att skrapa bort mossa från stenen.
Jag saknar henne ibland.
Idag är det så.

Sommar sommar sommar NU!

Jag är en urusel lärare.
Jag är lika slö, ointresserad och skoltrött som mina elever.

Ni kan ju tänka er:
-Nilla, jag är så skoltrött…
-Åh, jag med!
-Jag orkar inte koncentrera mig…
-Jag förstår preciiis hur du känner!
-På mornarna orkar jag inte ens kliva ur sängen…
-Inte jag heller!!!

Fast jag gör ju det. Kliver ur sängen alltså. Och det trots att förnuftet skriker för full hals att jag borde ligga kvar.

Jodå, mitt förnuft gör det.

Tårta ska helst innehålla grädde

Igår åt jag ingen tårta.

Ingen sån här.


Och ingen sån här.


Och ingen sån här till exempel.


Imorse hade jag gått upp två kilo.

Analys, någon?

Min franska passion

Har ledig måndagförmiddag.

Bara en sån sak.

Sen satte jag på radion och en fransk sång fyllde köket.

Behöver jag säga något mer?

Ja, det kanske jag behöver.
En av mina stora passioner är språk och ett som får min ovillkorliga kärlek är det franska. Jag lär mig lite mer och mer för varje år. Det är ett av mina livsprojekt.

Med ålderns rätt skiter jag numer i alla traditionella inlärningsmetoder. Istället tittar jag på fransk film med svensk text, läser en roman på franska, Ensemble - c'est tout, typ en sida i månaden, och sjunger med i franska musikvideor som finns på http://www.paroles.net/.

Sen åker jag till Frankrike så ofta jag kan. Jag vill ju prata flytande franska innan jag dör.
Simplement.

Nobelpris

Jag har fått en award av Ann-Louise, alias 40taggaren. Hon tyckte min Metod nedan var så fantastiskt bra att den vips fick ett nobelpris. Egenproducerat får jag förmoda.

Hon skriver också att jag är en av de bloggare som förgyller hennes vardag. Kan bara säga:
Det är ömsesidigt; hennes personliga stil och färgstarka metaforer är unik/a!

Bästa Metoden

Vägde mig häromdagen och kunde konstatera att vågen visade fyra kilo mer än vad som är önskvärt.
Alltså dags för Metoden.
I korthet innebär Metoden mer frukt och grönsaker i kombination med mindre godis. I övrigt som vanligt.
Jag började igår, lördag. Mycket frukt, iallafall två bananer, och mycket grönsaker till maten.
Lite godis blev det också eftersom det var lördag. Därtill tre tårtbitar, en stor och två små, eftersom vi firade min makes födelsedag.
Och i morse när jag ställde mig på vågen hade jag redan gått ner två kilo!
Jag vet sen tidigare att min Metod är effektiv, men två kilo på en dag var allt över förväntan.

skydd mot alla otäckingar

Jag har fått en skyddsängel av Ulrika (http://ulrikasyr.bloggagratis.se), och det måste betyda, antar jag, att jag härmed är skyddad mot alla otäckingar, out there, som inte vill what's best for me.

Kanske, idag, också mot min lillasyster som eventuellt är sur på mig. Jag vågar inte fråga henne men ni kan gå in till henne och läsa så ni får en uppfattning. Ni får sen gärna meddela mig vad ni tror, så kan jag göra en bedömning baserad på ett brett underlag.

TACK Ulrika. Vill också passa på att säga att Ulrikas blogg är en av mina favoritbloggar, så gör ett besök om ni inte redan gjort det!

Paranoia

Igår gick jag och en kollega ner till ett konditori för att köpa tilltugg till kaffet. När jag kom in mötte jag en kvinnas blick och hon hejade glatt.
"Eh...hej...", sa jag och fortsatte sedan det samtal med min arbetskompis som jag var mitt i.

Jag kände igen kvinnan ifråga. Hon bodde en gång i samma bostadsområde som jag och hon känner folk som jag känner sådär på avstånd. Hon hör alltså till kategorin människor som man eventuellt artigt hejar på. Eller låtsas att man inte känner igen. Beror på avståndet.

Jag ser henne då och då. Men det var länge sen vi hejade på varandra. Åratal, faktiskt.
Men nu. Det var inte bara ett hej utan ett speciellt leende. Ett extra glatt. Och menande.

Ok, mitt hår stod på ända? Jag pratade för högt? Något i min klädsel som hängde och slängde opassande? (Alla alternativ fullt tänkbara.)

När jag kommit tillbaka till jobbet slog det mig: Hon läser min blogg! Hon skulle kunna ha fått nys om den via bekantas bekantas bekanta. Jag kände mig plötsligt svimfärdig. Vilka läser min blogg??? Borde jag censurera mig, inte ständigt avslöja min ofullkomligheter? Borde jag tänka lite innan jag publicerar mina inlägg?

Eller borde jag just nu sluta tänka och skita i vilka som eventuellt läser? Och intala mig själv att bekantbekantbekantingens varma leende berodde på vädret och en vårförälskelse kanske. För hon såg väldigt glad ut...

fredag minus minus godis = fredagsgodis

På förekommen anledning känner jag att minus minus = plus behöver redas ut.

Nu ska vi ta det lugnt och fint här. Läs långsamt följande påstående:

Jag är inte ologisk.

Som alla ser innehåller meningen två negationer (två minus kan vi säga); inte och o-.

Vad betyder då påståendet?

Just det, det betyder att jag är logisk! Och det måste man ju säga är väldigt positivt (ett plus alltså) med tanke på att jag jobbar som mattelärare.

Alltså; minus minus blir plus!


P(l)uss på er och gokväll!