Fredagmorgon

Sitter på ett tyst jobb eftersom klockan bara är strax efter sju.
En kopp kaffe, en ostmacka och jag.
Det ryker fortfarande lite lätt ur öronen efter mötet i tisdags, men jag har skrivit ett mail där jag sagt mitt hjärtas mening till berörda parter och det ska bli befriande att skicka iväg det när det blir möjligt. Snart snart snart.
Och jag känner en tacksamhet över att jag reagerar på galenskap. Hade jag varit anpasslig och snäll skulle jag varit galen själv vid det här laget.

Om att få nog

Är hjärndöd efter ett helt sjukt möte.
Nej, hjärndöd stämmer inte, det känns mer som att hjärnan har svullnat i ett desperat försök att tränga ut genom skallbenet och fly.
Vissa människor vill man inte sitta på möte med.
Exempelvis människor med makt som sitter i en liten glaslåda, ser korrekta ut och tror sig veta vad som är bäst för andra, eftersom de själva är mer eller mindre perfekta.
Man får lust att slå sönder glaset och skaka om dem så att de känner något, så att de reagerar, så att de tappar fattningen och blir kontaktbara människor. Men det går inte. Man behöver bara ta sats för det där slaget för att andra ska få för sig att det är en själv det är fel på och vips så är man arresterad.
Och det tänker jag inte bjuda Fru Korrekt i Glaslådan på.
Men jag kanske skriver en bok...
Jävlar vad jag kanske skriver en bok!

Sockerstoppet kap 7

Förstår att ni nu är dödligt less på att läsa om mitt sockerstopp.
Hur kul är det på en skala att läsa om människor (läs: såna som jag) som redan är näst intill perfekta och som dessutom lyckas med sitt sockerstopp?
Som till och med klarar av att klämma in tre (-fyra) tårtbitar i det utan att det förstörs?
Nej, jag hade vägrat den bloggen, faktiskt.
Så, för att skona er ska jag låta bli att skriva om eländet den närmsta veckan. En vecka som självklart kommer vara lika sockerfri som en påse kruskakli.
Men tänk inte på det när ni mumsar på er choklad, era kanelbullar, Ahlgrens bilar, färskt lösgodis, Werthers orginal och gud vet allt vad ni trycker i er.

Sockerstoppet kap 6

Nu har jag ätit en stor och två små tårtbitar.
Det gick bra.

Sockerstoppet kap 5

Tjolahoppsanfräsan!

Nu har jag bestämt mig.
Jag ska fortsätta med sockerstoppet för jag tycker inte det är så svårt egentligen.
Bara en liten depression igårkväll, men halli hallå, jag är van vid dippar i tillvaron.
Det känns dock viktigt att inte bli någon slags fanatiker så idag ska jag äta tårta.
Men bara små bitar.

Sockerstoppet kap 4

Det blev grädde i kväll igen. Med banan och kakao den här gången. Innan det här sockerstoppet är över kommer jag rulla fram. Om det nu varar en hel månad som planerat.
Imorgon står jag inför en utmaning; jag ska göra tårta till makens födelsedagsfirande. Utan att äta något av den.
Och då kan man ju undra hur smart det är. Vad sänder det för signaler till dotter och hundar till exempel? Jo, att man ska späka sig. Att man ska ha ett tråkigt liv utan tårta och godis. Inte för att varken dottern eller hundarna verkar påverkas det minsta av vad jag håller på med, men man kan ju inte vara helt säker.
Jo, det kan man.
Sen är sockerstopp egentligen stick i stäv med min människosyn. Jag tror inte på att man ska tvinga sig själv till en massa saker som man inte vill. Som sockerstopp till exempel.
Och nu skriker snart ni som tvingar er själva att fortsätta läsa denna text från hopplöshetens sista utpost: MEN HÅLL TYST OCH BÖRJA ÄTA GODIS DÅ OM DET ÄR DET DU VILL!!!
Ja?

Sockerstoppet kap 3

Min mage känns platt.
Den ser inte platt ut när jag står framför spegeln men känslan finns där. För övrigt har jag tagit ner spegeln. Det är sånt man kan behöva göra ibland.
Jag har fortfarande inte ätit några sötsaker trots att det var fredag igårkväll. Istället köpte jag nektariner, bananer, melon och vispgrädde. Det lät jättegott tyckte jag men faktum är att det inte var det. Det är nog inte säsong för god frukt nu för nektarinerna smakade ungefär lika mycket som rå potatis. Melonen smakade heller inte så mycket men den hade iallafall lite melonsmak. Bananer är alltid bananer och de tycker jag om.
Blev i veckan påmind om att de stora internationella bananodlingsföretagen använder tonvis av gift när de odlar. Det är ju inte bra för miljön men det som gör mig mest förbannad är att människor, och även barn, som inte har något val, jobbar på dessa besprutade odlingar och får sina liv förstörda av sjukdomar. Sterilitet är också en vanlig bieffekt.
Jag ska fortsätta äta bananer men hädanefter är det bara Fairtrade och Krav som hamnar i min varukorg.
Grädden smakade inte heller någonting.

Men seriöst

Skulle ni tycka om en person som tränade två-tre gånger i veckan OCH dessutom åt superhälsosamt (läs: inget socker)?
Nej, jag tänkte väl det.

Snorpdramatik

Lillsnorpa kastrerades häromdagen och har hämtat sig skapligt, men idag när jag kom hem på lunchen var hon oroväckande likgiltig när jag kallade på henne. Jag bar ut henne och satte ner henne så att hon skulle få kissa men då vek sig hennes bakben och ur tratten hon har runt sitt lilla huvud vädjade hennes kolsvarta ögon om att jag skulle ta upp henne igen och inte utelämna henne så där till den kalla och blöta gräsmattan.
Jag ringde omedelbums hem dottern, som är snorpans matte nr 1, och i taxi gav de tu sig iväg till veterinären.
Jag åkte tillbaka till jobbet och grät en skvätt när jag berättade för arbetskompis om dramatiken (och nu menar jag inte drama-tiken, mind you) och väntade sedan otåligt på samtal från dottern.
Det kom ganska snabbt.

- Kan du ringa efter en taxi så vi kommer hem?
- Men, har du redan varit inne? Vad sa de???
- De sa att Nellie är en primadonna, vissa hundar är det när de har ont.
- Va?! Primadonna? Ska de ha en smäll? Min puls sköt i höjden.
- Haha, nä, men det är inget fel på henne, hon behövde bara mer smärtstillande.

Puh, kände jag här trots min indignation å Nellies vägnar. Kan man stämma för kränkning av hund, är en fråga som jag för närvarande behandlar i hjärnkontoret.
Nu ligger hon i soffan med ökad dos smärtstillande och småsnusar. Varje gång jag tittar på henne slår hon upp korpgluggarna och ser tacksamt på mig. Är jag helt säker på.


Nellie med sin favoritmatte

Svindel

Jag känner mig lite galen,
och det svindlar en aning.
En dröm går i uppfyllelse,
men är inte drömmar ouppnåeliga?
Visioner som inte kan förverkligas?
Kanske kommer jag inte kunna skriva för att jag bestämt att det är just det jag ska göra?
Kanske kommer tiden bara swischa förbi innan jag hinner blinka?
Kanske kommer det inte bli någonting med någonting för att jag varje dag äter frukost ända till lunch och sedan sover middag till det är dags att äta middag?
Kanske kommer jag klättra på väggarna här hemma?
Kanske kommer jag känna mig ensam?

Nåja, blir det inget värre så är det okej.