Skrivarkursen närmar sig som ett tåg i sken

Idag har jag huvudvärk och ont i halsen.
I övermorgon ska jag på första skrivarkursträffen och jag har ännu inte kommit på någon fin, lite lagom klassisk litterär text som betyder något för mitt skrivande. (Kan man ta sin blogg, tro?)
Å andra sidan har jag idag fått en ny hobby; kolla bloggstatistiken, och så fyller jag snart 48.
High five!

Jag har fått statistik!

Plötsligt fanns den bara där på min baksida, ni vet, sidan bakom framsidan. Om ni fattar.
Så nu kan jag inte längre gå omkring och hävda att jag inte har en aning om hur många som läser min blogg. Eller läser och läser; man kan ju inte vara säker på att alla läser igenom allt man skriver bara för att de kommer in på min sida. Man kan till exempel misstänka att de två från Vitryssland som finns med i min statistik kom in av misstag. Likaså gänget i Kanada. Men i alla fall. Det är inte bara de som kommenterar mina inlägg som är inne, det är fler. Men man vet inte hur många eftersom det inte är personer som räknas utan sidvyer. Och jag inser med ens att jag måste behärska mig när det gäller att kolla in på vissa bloggares sidor för att se om de uppdaterat (än). Man framstår kanske som en stalker om de ser att man varit inne tio gånger på ett dygn? Kanske. Å andra sidan kanske jag är en stalker och jag kanske borde vara stolt över det? Man ska ju även omfamna och bejaka sina mindre smickrande sidor. Har jag hört.
Dessutom borde jag kanske uppdatera oftare? Med tanke på alla som tittar in till mig och har några slags (får man anta) förväntningar på vad de ska hitta här. Att det är lite segt på uppdateringsfronten kan förklaras med att jag inte har något vettigt att skriva om. Å andra sidan har ju aldrig det hindrat mig förr. Det har ju blivit en del trams, om man säger så.
Och banne mig om inte det här inlägget också hamnar i tramskategorin? Eller blir det kategorin seriösast-ever? Man kan aldrig så noga veta.

Idag har jag migrän

Eftersom allt har en mening i livet så utgår jag från att meningen med min bultande högra hjärnhalva snart kommer uppenbara sig. Jag hoppas att det har något med pengar att göra.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 3

Exempelvis kan man boka tågbiljett till en liten småländsk ort som man inte visste fanns. Då kan man räkna med att få byta tåg tre eller fyra gånger innan man är framme. Det är roligt.
När man väl kommer fram till den där småländska orten behöver man inte kliva av tåget för man ser hela samhället från tågfönstret. Kul. Och praktiskt.
Nej, nu sitter jag kvar på det här tåget, kan man tänka, och då kommer man såsmåningom till Halmstad. Det är roligt. Där kan man gå igenom stationsbyggnaden och komma ut på andra sidan.
Sen kan man gå tillbaka igen och ta ett tåg söderut. När det tåget stannar i Båstad kan man få syn på äkta brats i 40-årsåldern. Det är ju kul (och lite läskigt). De känns igen på det bakåtslickade håret och solglasögonen som skyddar ögonen mot duggregnet.
Sen är man plötsligt i Mälmöu. Det är roligt. Där kan man gå omkring innan man tar tåget hem igen. På hemvägen kan man vara vild och galen och sova över på hotell någonstans. Det är bara ett förslag, alltså.

Om det är någon som inte förstår det roliga i att åka tåg så kan jag bara säga att den personen har missat något i livet.

Tjola. Hopp.

Mitt liv är väldigt händelserikt just nu. Jag hinner inte ens blogga.
I natt bodde jag till exempel på hotell. Det var verkligen inte planerat. Men ganska roligt.
Vi hade ett litet kylskåp och utsikt från fönstret. Utanför hotellet köpte vi kebab i ett kebabstånd.
Nu undrar jag vad som kommer hända kommande dygn.

Hjälp, snart börjar min skrivarkurs...

Jag har fått två uppgifter att förbereda till första kursträffen.
Dels ska jag skriva en A4 om mitt skrivprojekt som jag ännu bara har en vag uppfattning om. Mycket vag. Men jag är bra på att babbla på så det kanske ger sig.
Det andra är att förbereda en presentation av en roman, novell eller dikt som betyder mycket för mig i mitt skrivande. Jag vet inte alls vad jag ska välja. Allt jag läst har mer eller mindre en påverkan på det jag skriver men nu måste jag alltså plocka ut en enskild text.

Det finns en dikt, skriven av Eeva Kilpi, som jag haft med mig sedan jag läste den första gången för över tjugo år sedan. Jag tror inte att den haft någon direkt påverkan på mitt skrivande, så jag väljer nog inte den, men här är den:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag, 
du rubbar hela min existens.
Välkommen.


Jag tycker om den för att den säger JA till livet, JA till nya vägar, JA till att våga även om man är rädd.

Har ni någon roman, novell eller dikt som betyder något speciellt?

Tough love

Jodå, jag åkte in till jobbet och talade om för dem hur de ska jobba för att klara skivan nu när jag är borta.
Det blir inte lätt för dem, förstås. Saknaden tar typ andan ur dem, tror jag att man kan säga. Och orättvisan: Här sitter jag hemma hela dagarna och njuter mitt sällskap. Där sitter de alldeles ensamma.

Men jag försökte ingjuta mod i dem:
Tänk på att jag är tillbaka i januari och att tiden går så fort, så fort, sa jag.
Men snälla Nilla, kom och hälsa på minst en gång i veckan, grät de.
Nej, det går rakt inte, sa jag.
Inte för att jag inte skulle kunna poppa förbi någon gång i veckan och räta upp skutan, men de behöver ju lära sig att stå på egna ben. Tough love, som vi engelsklärare säger. Yay. Säger vi också. Och en massa andra coola saker.

Jag visste det!

Någon ringde från jobbet och vill att jag kommer in på ett möte.
De klarar sig inte utan mig, helt enkelt.

Både spännande och roligt

Imorgon ska jag gå upp i ottan och åka med ett tåg som går 06.12 eller 06.13.
Det blir kul.
Fyra Silvior av fem möjliga.

Det finns för många surpickar

Man kan faktiskt inte gå till samma korsning tre dagar i rad. Det skulle liksom se lite dumt ut. Det kom jag på idag när jag skulle till att gå dit.
Men. Jag ska i alla fall lämna in en motion till fullmäktige om att de döper den där korsningen till Nillas korsning.  Faktum är att jag för många herrans år sedan gjorde en annan fadäs där. Eller fadäs och fadäs... Man kan ju inte precis säga att det var mitt fel. Jag var ute på en uppkörning när jag skulle köra ut från Stora torget just vid denna gudsförgätna korsning. Grejen är att det finns två utvägar. Skulle jag vilja påstå. Men det tyckte inte uppkörningssynemannen (visst heter det så?) som tyckte att den ena utvägen var till för de som ville in på torget. Så han ställde sig på sin fuskbroms när jag valde den vägen. Bara för det gav han mig inget körkort, så jag är fortfarande irriterad på honom. Surpick!
Imorgon drar jag söderut. Med tåg.