Hårt arbete ger en tillfredställd kropp och ett förnöjt sinne (typ)

Idag ska jag inte sitta här vid datorn. Tänkte att det är information som behöver tryckas in trumpetas ut så att alla vet.
Mitt hem dignar av små och stora projekt av typen städning och tvättning. Solen och bukfettet manar till raska promenader och de överfulla äppelträden ber att jag ska befria dem från deras övervikt. Äppelmos, äppelkaka och äppelchutney kan man t ex göra.
Om man inte sitter vid datorn vill säga.

Om att göra en Faster

Jag gjorde en Faster på tågresan hem igår, faktiskt.
När jag klev på tåget satte jag mig på en plats vid fönstret med bord. Ett bord för fyra som blir ännu större när man fäller ner den fjärdedel som går att fälla upp. Eller ner.
Jag hann inte mycket mer än sätta mig förrän de tre övriga platserna fylldes med andra passagerare. Den långbenta killen med långt  blont hår i tofs som slängde sig över platsen bredvid mig fällde ner bordet när han hade satt sig och tog upp sin middag. Eftersom jag sjunker ganska djupt ner i sätet på tåg, och eftersom bordet när det är nedfällt kommer väldigt nära kände jag mig som ett barn där jag satt. Ett barn som är inklämt på sin stol vid det för höga matbordet.
Jag tittade på killen, flashade av ett leende och sa: Jag känner mig som ett barn, typ.
Han log tillbaka och sa: Som ett barn vid den för höga skolbänken?
Ja, svarade jag då, eftersom jag tyckte skolbänk funkade lika bra som matbord.
Jag är lärare, sa han då.
Det är jag med, sa jag.
Jag är lärare på gymnasiet i och för sig, sa han då.
Det är i och för sig jag också, sa jag.
Jaha...jag undervisar på estetprogrammet, sa han då.
Det gör jag också, sa jag.
Nämen, vilket sammanträffande! Sa han och råkade i samband med en hostning flytta sig något ifrån mig.
Skönt med helg nu, fortsatte han väluppfostrat konversera.
Mmm, fast det är inte så stor skillnad på mina helger och vardagar för jag jobbar inte, sa jag.
Sen tittade jag ut genom fönstret en stund.
I Västerås gick han av.

Jag tror att man behöver träna på Fastrar när man inte är så van.
På't igen bara.

Bara en fråga

Kan ni, när ni är på offentliga toaletten på Stockholms Central och har byxorna nere vid knäna, få för er att någon (förslagsvis en stockholmare) monterat en liten kamera därinne någonstans, och att ni kommer ligga ute på Youtube innan kvällen?
Inte jag heller.

Flödesskrivning

Sitter på Centralstationen i Stockholm och försöker smälta in bland de som köper datortid här. Inga andra  medelålders kvinnor på plats, men har man en blogg så har man.
Nu annonseras en spårändring i högtalarna. Han, som pratar, tar det nu på engelska. Track number twelve. Men det var inte mitt tåg.
Hursomhelst. Jag lever.
Och jag kommer skriva. På längden, på tvären, randigt, rutigt och blommigt. Ja, ni fattar. Det är det som är så bra med er; ni fattar liksom hela tiden.
Det är många som drar väskor på hjul när de passerar. De tittar inte ens på mig, trots att jag inte smälter in. De ser mig faktiskt inte alls. Verkar bara fokuserade på att ta sig fram (assholes).
Nu sa han track number twelve i högtalaren igen. Och där kom en till med väska på hjul. En ryggsäck på hjul var det snarare. Ägaren var en lång slyngling i jeans. Han tittade bara åt det håll han gick. Hela tiden. Och nu är han med på min blogg.
Det var ett himla tjat i högtalaren. SJ har formodligen en heltidsanställd bara för högtalarpratet. Han sa något om spår nummer tre nu. Hoppas att det inte var om mitt tåg för jag måste skriva här och har inte tid att ta in spårändringsinformation.
Pang pang pang pang. Jag förstår om ni undrar. Skottdrama? Det var en ung kvinna som tyckte om att slå klackarna lite sådär extra hårt i marmorgolvet när hon gick förbi. Hennes långa cendré hår pendlade fram och tillbaka på ryggen i samma takt.
Ett av mina flöden i hjärnan tycker lite synd om Maj som fick stå ut med lite (mycket) skrivångestgnäll igårkväll. Först på en spansk liten tapaskrog och sedan hemma hos henne. Gnäll gnäll gnäll. Av typen: Ååååh, jag kan inte skriva. Ååååh, alla andra är mycket bättre än jag. Ååååh, mitt skrivprojekt är så luddigt att det i stort sett inte finns. That sort of gnäll. Ändå slängde hon inte ut mig.
Framöver ska jag bara skriva jättesnälla kommentarer på hennes blogg. Då kanske jag får sova över nästa gång också.
Nu går min datortid mot sitt slut. 02.28 är tiden som är kvar. Minuter och sekunder. Jag kommer inte ens hinna läsa igenom det jag skrivit. Och inte komma på någon avslutning på det här inlägget. Bara
SLUT, typ.

Prestationsångest hey hey

Skulle inte jag läsa spanska?
Si, det skulle jag.
Spanska språket håller sig snällt och fint inom min trygghetszon,
och i den zonen puss på dig lilla zonen ska jag stanna resten av mitt liv.

Så läskigt var det.

Vad gäller smala och tjocka pinnar

Till den som googlesökte: Min pinne är så smal och hamnade på min blogg.

Förlåt,
men jag kan inte ta hand om alla problem.

Och vilken pinne pratar vi om här? Är det en lärare som har problem med pekpinnen så vill jag bara säga: Var glad att du har någon pekpinne överhuvudtaget! I dessa bistra besparingstider är det verkligen ingen självklarhet.
Om det är en pinne som ska användas till korvgrillning, och som går av när du sätter på korven, så föreslår jag att du letar rätt på en kraftigare pinne.

Några andra pinnar kan jag inte komma på, inte som har med medelålderskrisen att göra i alla fall.

Skrivarkursen hey hey

Enda problemet just nu är att klockan snart är halv elva utan att jag ens är i närheten av att komma i säng. Måste t ex fixa kläder, för två dagar och en natt. Och ett författarverk att ta med som har betytt sketamycket för mitt skrivande. Jag kanske får ta med ett tiotal verk och bestämma mig på tåget för vilket som verkar mest likt mig?
Fast det är bara ena delen av problemet. Den andra delen är att tåget ,till skrivarkursen dådå, går kl. 06.21 imorgonbitti.
Det betyder att jag kommer sova alldeles för lite i natt vilket i sin tur kommer betyda att jag kommer vara Nilla the Zombie imorgon på kursen.
Hon den där tanten som snarkade efter lunch, kommer de andra säga om mig.
Men va fan, det kan jag väl bjuda på! Jag kommer ju blända dem när jag är vaken, tänker jag.

SJ SJ gamle vän

Och så ska jag åka tåg imorgon. Till min skrivarkurs då.
Åka tåg är roligt, som sagt.
När jag var barn jobbade både min morfar och min faster på SJ. Min kärlek till tåg grundlades redan där.
Min morfar lyfte lok på Östersunds järnvägsstation. Därför fick han ryggskott ibland.
Min faster ritade kartor åt SJ, för att lokförarna skulle veta vägen. Det var innan datorerna. Jag var uppe på hennes arbetsrum på SJ-kontoret i Stockholm en gång. Där fick jag se kartorna hon ritade och de var jättefina. Mycket snyggare än kartorna är nuförtiden.
Både morfar och faster fick åka tåg gratis hur mycket de ville. Det fick mormor också eftersom hon var gift med morfar. Det var tider det. Innan snålvargen tog det här landet.
När faster åkte tåg till oss för att hälsa på - det var ganska ofta - pratade hon alltid med den som satt bredvid henne. Ofta var det en snygg skäggig fransman, för hon tyckte mycket om snygga skäggiga fransmän. När hon kom till oss berättade hon alltid om de intressanta samtal som utspunnit sig. Varje gång kunde man märka att hon blivit förtjust i sitt resesällskap för det liksom glittrade i ögonen på henne när hon pratade om honom. Jag kan inte minnas att hon någonsin satt bredvid nån kvinna.
Jag pratar aldrig med okända när jag åker tåg. Jag tycker de andra på tåget mest är i vägen. Sen vill man ju verka lite oberoende också. Oberoende och upptagen. Modern, liksom. Nu när jag tänker efter känns det lite trist. Jag kanske gör en Faster imorgon på tåget. Kanske.

Jag är inte ett dugg nervös (Cool as a cucumber)

Ursäkta att jag tjatar men imorgon är det dags. Skrivarkursen.
Ursäkta att jag tjatar igen men jag har fortfarande inte kommit på vilket författarverk of great importance to me and my writing skills (ursäkta, men jag har läsare i USA) som jag ska ta med.
Men jag har i alla fall skrivit en presentation av det skrivprojekt jag ska ägna mig åt under hösten. En hel A4. Ni skulle bara veta. Det verket kommer ligga på topplistan sen under våren. Plats 1-10.

Skrivarkursen närmar sig som ett tåg i sken

Idag har jag huvudvärk och ont i halsen.
I övermorgon ska jag på första skrivarkursträffen och jag har ännu inte kommit på någon fin, lite lagom klassisk litterär text som betyder något för mitt skrivande. (Kan man ta sin blogg, tro?)
Å andra sidan har jag idag fått en ny hobby; kolla bloggstatistiken, och så fyller jag snart 48.
High five!