Var sak har sin tid

Och mitt bloggande har kommit till vägs ände.
De nästan två år jag bloggat har gett mig så otroligt mycket. Går inte, just nu i alla fall, att beskriva med ord.
Men nu är det slut. Det har känts slut förr,men nu är det slut och det är viss skillnad.
Jag vill tacka för alla glada tillrop, om ni bara visste vad mycket de betytt.
Men det vet ni inte.

Hej då bloggen!

Nä, hörrni

Vad ska vi hitta på nu då?

Om favoritförfattare och sånt

Nu har jag fått inte mindre än två sådana här awarder. En från Kate the reader och en från Fru Venus.

Tack för det!

Med det följer att jag ska nämna tre författare jag räknar in bland mina favoriter, jag ska också nämna en favoritbok per författare.

Och det är här det blir problem.

Hur ska jag kunna välja ut tre?

Jag vet inte.

Men jag babblar på så kanske några favoriter dyker upp i alla fall.

Eftersom jag har läst engelsk litteraturvetenskap så har jag läst många engelskspråkiga författare. Några som betytt mycket för mig och som per automatik poppar upp är Toni Morrison, Doris Lessing, Nadine Gordimer, Joyce Carol Oates och AnnTyler. Morrisons  Sula är en av de mest stämningsmättade böcker jag läst. Det är också Doris Lessings novellsamlingar från hennes Afrikaperiod. Joyce Carol Oates Middle Age och The Falls är böcker som jag gick in i och sedan aldrig kommit ur, fast de sedan länge är utlästa.

I takt med att mitt eget intresse för att skriva fiktion ökat har mitt intresse för svenska nutida författare gjort detsamma. Jag nämner här två författare och böcker som jag älskat att läsa för deras dråpliga humor och samhällskritik. Jag älskar ironisk samhällskritik!

Hans Koppel (Petter Lidbäck) Vi i villa

 

Sara Kadefors Borta bäst

(Puh, jag klarade det.)

Awarden skickar jag vidare till alla som känner sig utmanade!

Vet ni vad

Det jag håller på med nu i det riktiga livet, i en landsortsstad någonstans utanför den stora staden Stockholm, är så intressant, spännande, nervdallrande och HEMLIGT att jag inte kan blogga om det.
Man kan med gott fog säga att det är därför jag inte bloggar (om det).

Idag har jag, till exempel, varit på en hemlig plats, och det kan jag inte blogga om. Som exempel, alltså.
Och igår fick jag ett hemligt telefonsamtal. Det var spännande.

Trots att jag nästan inte bloggar känner jag nu, som grädde på det hemliga moset, att jag är på väg att slå rekord i nonsensinlägg. Hoppas jag får ett fint pris. Ett perfekt liv till exempel. Bara ett förslag. Kan också tänka mig 25 000 kr i månaden i femton år.

Nej, jag skojar bara. Ett perfekt liv vill jag inte ha.
Men pengarna kan jag ta.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Senaste dagarna när jag inte skrivit inlägg har det droppat in ungefär en ny följare om dagen, och dessutom en top cherry award!
Jag vet inte hur jag ska tolka det.
Att det är guld att tiga, kanske?
Eller, typ, att man inte saknar kossan förrän båset är tomt?
Att tomma tunnor skramlar mest?
Att även en blind höna kan finna ett korn?
Eller att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder?
Någon förklaring måste det ju finnas.

Dags att vila

Nu har jag skrivit klart första femtedelen på min "roman".
Det känns ganska mycket men ändå inte. Och hur vet jag att det är en femtedel? Jag vet inte.
Frågan är om jag kommer kunna skriva fyra femtedelar till, får jag gissa blir det bara två. Och då är det ju inte femtedelar över huvud taget, så mycket kan jag räkna ut trots att jag glömt allt som har med mitt jobb (som mattelärare) att göra.
Å andra sidan inser jag att det också kan vara fem femtedelar kvar, för när jag skriver dyker nya saker upp som jag inte hade planerat. Plötsligt är de bara där och passar så himla bra in i berättelsen att jag nästan blir rädd. Vem planterade de grejerna, kan jag undra. För inte var det jag i alla fall. Möjligtvis mitt undermedvetna jag, som jag inte har koll på alls.
Hur som haver, en femtedel är en femtedel. Även om det är en tredjedel eller sjättedel.

Känner...

att jag vansköter min blogg aldrig så lite.
Mitt ofokus beror på att jag är väldigt inne i min beiga roman. Helt uppslukad.
Är för närvarande upptagen av en karaktär som är för jävla jobbig. Han bor, tyvärr, i samma trappuppgång som min huvudkaraktär, och han är så inihelvete irriterande att jag blir alldeles matt.
På något sätt kommer jag måsta förgöra honom, vet dock ännu inte hur.

I höger hjärnhalva

Migränen från helvetet är på besök igen. Den typen som följer med den ryska bensinen.
Ge mig klimakteriet NU, för fan. Jag ska inte ha några fler barn.

Annars är det bra.

Överklassfolk är också människor

År 2010 kommer gå till historien som ett överklassår för mig. Inte nog med att Drottning Silvia har vinkat till mig, idag har jag varit på NK i Stockholm.
På NK i Stockholm är det skillnad på folk och folk, om man säger så. Dvs skillnad på infödingarna - det går tretton bakåtslick i trenchcoat på dussinet - och på storögda landsortsbor utan tillstymmelse till klass och stil. Man (läs: jag) skulle lätt kunna känna sig som en B-människa i jämförelse, om man inte hade väldigt klart för sig vilken jävla bra människa man är. Att gå in på NK om man har en dålig dag är sålunda inte att rekommendera vanligt folk.

När jag gick in på matavdelningen passerade jag Fredrik Reinfeldt (Jodå, det gjorde jag visst det) som stod där och packade i sina matvaror i en plastkasse. Jag stannade där, inte för att jag ville stå bredvid Fredrik utan för att jag höll på att sms:a med min yngsta dotter och ville göra det stillastående. På min andra sida stod en Säpovakt och såg bister ut; det är nog inte så roligt att hänga Fredrik i hälarna hela dagarna. Jag märkte att han kollade vad jag skrev i mitt sms. Interesting, tänkte han nog.

Matavdelningen på NK är den mest förvirrande livsmedelsbutik jag satt min fot i. Trots att jag är en superlogisk människa så kom jag aldrig på hur den här affären var organiserad. Jag hade virrat omkring en lång stund och letat mejeriavdelningen när det gick upp för mig att man måste gå ur butiken för att komma in till mjölken. Kassorna (där Reinfeldt hängde) var placerade mitt i affären. Delikatessdiskar var utspridda överallt på random överklassigt vis. Som om någon blundat och slängt ut dom lite nonchalant. Överallt kunde man kliva ur affären utan att passera kassorna, det var bara att gå. Överklassmänniskor kanske känner sig instängda om enda utgången är via kassorna...så kan det vara. Jag skulle också utveckla klaustrofobi om jag tillhörde överklassen, det är jag ganska säker på.

Nu sitter jag och blickar ut över ett Stockholm som lyser som en vintergata i novembermörkret. Det är fint.

Jag älskar snö

Igår cyklade jag i snöovädret till jympan. Det är sånt jag blir lycklig av. Snön piskade i ansiktet, glasögonen prickades fulla med vattendroppar och cykeldäcken slirade fram i snön. Där det var för djupt av det vita vackra fick jag hoppa av och dra cykeln. Underbart. Det måste vara mina norrländska rötter som gör mig så här snölycklig.
På jympan såg jag mig själv i spegelväggen och blev påmind om livets förgänglighet i allmänhet, och hur man ser ut i håret efter att ha cyklat i snöstorm, i synnerhet. Det var inte lika roligt, så jag blundade. Det är den enda strategi jag kommit på som hjälper i längden; förträng och gå vidare.
Vilket inte är så svårt när man får skaka loss till tjolahoppsanmusik. Den sort som spelas på Mix Megapol, typ. Det här var ett nytt pass med nya rörelser. En rörelse gillade jag speciellt: hopp hopp hopp, snabbt, jämnfota, da da da, som en kulspruta nästan. Böjda ben. Armarna upp i luften, da da da, med knutna nävar som far upp samtidigt med varje hopp. Snabbt gick det, ska ni veta, det var en upptempolåt. Efter den varvade vi ner till den där: ten million fireflies, åh gud den är så bra! I'd like to make myself beliiiiieve, that planet earth turns slooowly  la la la la la la Please take me away from here  di di di. Fast jag ville förstås inte bli tagen därifrån för jag hade ju det jättebra.
Sen fick jag cykla hem i ännu mer snöyra. Lycka.