Dagens snärtigaste

För en stund sedan slängde jag in en famn smutstvätt i maskin samtidigt som jag smällde igen dörren till handduksskåpet med rumpan.
Sådana saker kan få mig att känna mig som en tia till husmor fast jag egentligen bara är en fyra.

Om konsten att skaffa bettskena

Idag har jag inte tittat på kungligt bröllop, istället har jag skaffat bettskena. Var och en blir salig på sin tro och min drar mer åt bettskenehållet.
Ny tandläkare fick jag också. En ung. Vart den gamla tagit vägen vet jag inte, bara att han aldrig kommer komma tillbaka. Ops. Hoppas han har hoppat av och dragit till någon grekisk ö. Eller till en stuga i skogen för att skriva en roman.
Den nya började med att berätta att bettskenor inte hjälper mot migrän. Nehej, vad synd, men jag vill ha en i alla fall, sa jag. Jag har ett par bloggkompisar som sluppit sin migrän sedan de skaffade bettskena. Vem litar man mest på, en ung spoling till tandläkare eller två mogna kvinnliga bloggare av den rediga sort som jag har största förtroende för?
Det är egentligen inte så mycket migrän jag har utan alla möjliga andra slags huvudvärkar, sa jag och då var han med på noterna. Klart du ska ha en bettskena, sa han.
Sedan pressade han in en metallskena med blå gegga i min mun så att jag bara kunde säga "Aaa".  I samma veva passade han på att berätta att det var hans första dag på jobbet som tandläkare.
"Aaaa..."
Om du tycker att jag verkar förvirrad...
"Aaa..."
Så är jag det, fniss.
Fniss fniss, svarade tandsköterskan och i det  läget började jag få panik eftersom jag inte kunde svälja med geggrunkan i munnen. Sväljreflexen lever sitt eget liv och om sväljandet hindras känns det extremt jobbigt. Nästan som att inte få luft.
Men uppfostrad som jag är, till att inte få panik så att det är till besvär för andra, satt jag helt stilla. Jag tror inte ens att jag blinkade. I all enkelhet närde jag ett hopp om att tandläkarpojken skulle ta ut skenan innan mina inre mer okontrollerbara överlevnadsmekanismer rullade igång. Det gjorde han.
När jag efter den här pärsen vacklade ut därifrån glömde jag bort att betala. Jag hoppas de inte tror att jag smet.
Den artonde maj får jag min bettskena, borde jag fira då? Och finns det någon grupp på facebook för kvinnor med bettskena? Den typen av frågor börjar nu poppa upp.

Har ändrat mig

Nu ska jag fortsätta på den beiga. Skiter för närvarande i att jag skriver dåligt. Något slags skelett lär väl ändå växa fram, tänker jag, och det kan jag sedan fila på mäpan jag blir allt äldre.
Jag kan se framför mig hur jag på ålderns höst sitter och fnissar förtjust som om det vore första gången jag läste eländet. För jag tycker ju att berättelsen är lite putslustig ibland. Jag älskar den lite till och med. Även om den driver mig till vansinne mellan varven.

Min förmiddag

Denna förmiddag har jag ägnat åt städning. Så himla otippat. Men det är i och för sig alltid när man minst anar det som jag städar för jag kan inte planera sådant i förväg.
Kl. 10.00 på lördagsförmiddagar städar vi, kan man höra ibland. All heder åt människor som kan ha det så, jag kan det inte. Skulle förstöra hela torsdagen, fredagen och lördag morgon för mig.
Plötsliga ryck är vad som funkar här, och ett dylikt fick jag vid 10-tiden idag. Tjofaderittan hambo, det var nästan kul att städa. Städning kanske till och med kan ersätta min författarkarriär nu när jag lägger den på hyllan!
Men nu var jag nästan lolig ha ha. Jag kommer inte lägga någon författarkarriär på någon hylla förrän jag själv ligger död och begraven. Och det kommer dröja eftersom ont krut inte förgås i första taget.

Jo, jag måste ju också berätta att jag satte på kedjan på cykeln idag. Den hoppade för ett par veckor sedan och sen dess har den hängt där som en liten ledsen trasa. Och jag har fått småspringa till jobbet varenda dag och kommit dit svettig och fin. Men nu ska jag cykla. Det är därför jag sitter här så lugnt och fint trots att jag börjar jobba om tio minuter. Och solen skiner.

Va fan liksom och hur kunde det bli så här?

Jag skriver uruselt just nu. Eller kanske inte uruselt, men nästan. Jag får ungefär två poäng på den tiogradiga skalan. Och jag pratar förstås om min beiga roman. Mina inlägg här på bloggen håller ju alltid obegripligt hög klass, vad jag än gnäller om. Ten out of ten.
Det kan vara så att mitt romanskriveri har varit lika dåligt hela tiden utan att jag märkt det eftersom jag lallat omkring med rosafluffiga skygglappar och upptempoknäck i hörlurarna.
Dock tror jag att berättelsen är lite bättre i början. Men sen rullar det snabbt utför.
Och nu har jag inget mer att säga om det.

Om att låta karaktärerna leda vägen

Läser en blogg som heter writerjen och hon skriver idag precis det jag vill höra:

Events in the book must arise out of the characters' needs, not my needs. Plot points must evolve naturally from the characters, rather than being imposed upon them.

It can be a scary lesson, because when I don't know where a story needs to go, it's tempting to impose a structure on it, in a top-down manner. Instead, I need to listen to the characters. They will tell me.

Låter eventuellt lite flummigt, men har man så viljestarka karaktärer som jag har måste man låta dem gå sina egna vägar. Och nu ska jag kolla med de mina vad de vill göra idag.

Det går alltid, och går det inte så går det ändå

Jag överlevde återgången till arbetet idag. Fick dessutom reda på att jag även till hösten får fortsatt halv tjänstledighet för att skriva. Obeskrivligt loligt. Så obeskrivligt loligt att jag råkade hoppa på en kollega när jag berättade om det. Så mycket spratt det i mig av glädje bara av att säga det. Hon skrek till av rädsla så det var inget återhållsamt litet skutt, om ni trodde det.
För även om jag är dålig på utfyllnad i form av beskrivningar så är det författare jag ska bli. Och vill jag något så blir det så, för envisare kärring än den här finns inte. Är det något jag inte vill, däremot, blir det inte fullt så många barn gjorda.  (Det där sista var en liknelse, jag tänker inte skaffa några fler barn i bokstavlig bemärkelse, om någon nu blev orolig för det.)
Jag överväger också att skicka delar av den beiga till en miljöskildringsexpert för kritisk granskning. Kanske känner hon igen sig i beskrivningen när hon läser det här, annars får jag tjonga i hennes medaljong på facebook. (Det där sista var en liknelse som betyder att man puffar och skickar privat meddelande på en och samma gång.)
Eller så ångrar jag mig och sitter här och tjongar i min egen medaljong tills jag blir lite modigare.

Felix Herngren och jag

Felix Herngren kom gående mot mig på Arlanda förra lördagen. Lite märklig känsla i och med att han är en påtaglig del av mitt liv nu för tiden. I form av huvudperson i min tvångsmässiga målbild som ni kanske kommer ihåg. (Den som går ut på att han kommer ringa mig och föreslå att vi över en lunch snackar filmatisering av min bok. Inte kul med stalker-tankar men jag har vant mig.)
Hej Felix, guuud, alltså, jag måste bara berätta...säger man inte när han kommer släntrande mot en på Arlanda. Istället står man där handlingsförlamad och fräscht författaraktig (hoppas jag) och hanterar efter bästa förmåga att man känner honom och ändå blir totalt ignorerad. På min dotter testade jag idén att gå fram och säga hej men hon gjorde tummen ner. Too bad. Man ska inte testa idéer på tonåringar.
Faktum är att han tittade till på mig när han svepte förbi. Med en blick som tycktes undra om inte vi träffats förr. Bara en millesekundsblick, men jag är känslig för dylika ögonkast så jag känner mig ganska säker. Det betyder inte nödvändigtvis att han ville ha kontakt, kanske undrade han bara vem jag var.
Måste för övrigt rycka upp mitt manus ordentligt innan jag tar steget. I morse när jag läste igenom hälften av det beiga eländet var det plötsligt uruselt. Alldeles för korta scener och tvära kast. Och dåligt i största allmänhet. Skitdåligt. Jag var deprimerad hela förmiddagen. Skulle behöva fylla ut varje avsnitt med beskrivningar men det är inte min grej. Eller jo, ibland är det min grej, men de tillfällena är sällsynta diamanter i en never-ending öken av sand och damm. Så jag vet ännu inte hur jag ska lösa det. Kanske blir det bara en varningstext på framsidan: Obs, saknar utfyllnad. Tänk ihop den själv eller läs en annan bok.

Picassomuséet besökte vi också

Jag har aldrig varit något för att gå omkring och vörda storheter men man kan väl göra undantag.
Första delen av muséet gjorde vi riktigt ordentligt. Noggrannt studerade vi hans ungdomsverk som består både av porträtt och landskapsmålningar. Vanligaste kommentaren från dessa två konstexperter (that would be us) var: "Den där skulle jag också kunna måla." Och jag och dottern har inte ens gått konstskola som nådig herrn fick göra, ivrigt påhejad av sin far. Det sistnämnda säger jag inget om, alla föräldrar tycker ju att deras barn har något speciellt när de synar deras konstverk.
Men ändå.
När vi kom in på 1900-talet ökade vi tempot. Picasso hade en blå period, época azul, och under en annan period var han inspirerad av Toulouse Lautrec. Fine. Följande rum blåste vi genom för där hängde de där tavlorna på tudelade ansikten som man ju redan sett hundra gånger. Mitt i allt kom jag att tänka på en biografi om Picasso som jag läste för några år sedan, skriven av hans barnbarn, där det tydligt framgick vilken despot och mansgris han var. Det tänkte jag på och började sakteliga ånga upp mig. Blev liksom mer och mer förbannad allt eftersom hans kvinnoporträtt blev mer och mer skruvade. Och när dörren till sista rummet av utställningen var stängd kom det som en lättnad både för mig och min dotter. Det är lätt att fastna i upphöjda gamla gubbars garn och det var med en nyfödd känsla av frihet vi skyndade ut i solen.
Där köpte vi glass och gick och la oss i en park.

Kom hem igårkväll

Nu kan jag Barcelona. Eller åtminstone Barcelonas parker och innerstadsstränder. Varken jag eller mellandottern är speciellt intresserade av shopping så det blev inte så mycket av det. Ingenting, närmare bestämt.
Istället tog vi seden dit vi kom och la oss ner. I Barcelona ligger folk på rygg och softar varhelst man kan lägga sig ner, och varför inte? Att ligga på rygg och titta upp i himlen slår shopping med hästlängder. I synnerhet när det sker i det avslappnade sorlet av latinotalande människor och gitarrspelande amatörtrubadurer. Dottern och jag spånade om att ta seden hit till vår stad där det (ännu) inte faller sig lika naturligt att lägga sig raklång inne i stan. Vi skulle bli föregångare, trendsättare, framtidens spjutspets. Antar jag.
Det är också det där med den odefinierbara stämningen. Den där lättheten med vilken folk lägger sig ner, tar fram gitarren, picknickar, leker och spelar spel på allmän plats. Eller ligger på magen på en bänk och skriver. Ho la la.
Men jag kanske romantiserar. Bara spanska språkets känsla av galoppritt på en stäpp får mig att lalla lös i små lyckorus. Och återigen börja planera vägen fram till min flytande spanska. Den som skola rinna ut genom min mun en vacker dag. Una dia bella.
Ibland satt vi upp också, ska kanske sägas. En stor del av tisdagen, t ex, då vi åkte dubbeldäckad turistbuss Barcelona runt i cirklar med en babblande guide i form av röd plast i öronen. Efter att ha åkt den turen (de turerna) kan jag meddela att Barcelona är en arkitektofil stad. Det är arkitekter hit och och arkitekter dit. Gaudi var den som nämndes flest gånger men det finns några tusen till, och alla som är intresserade kan maila mig så skickar jag en lista.