Frågan är vad jag ska bli istället

Med tanke på min begravning vill jag satsa på något i samma klass som författare och jag funderar på Stureplansprinsessa. Fast i New York. Obegränsat med pengar och en massa kompisar som bjuder med mig på yatchar och konserter (fast inte opera). Jag ba: Åh, vill ni att jag hänger med till Nice och bor på er yatch igen? O'kejrå.
Nu håller jag på att balla ur (igen), men ni förstår vad jag menar? (Detta eviga tramsande!)
Får jag inte bli författare så vill jag bli Madeleine. Bara det.

Kan tiotalet kvinnfolk som kommenterar hos mig ha fel?

Kanske. Men tack i alla fall.
Innan jag vaknade i morse befann jag mig i en hiss tillsammans med ett antal personer. Vi var på väg hem från någon slags skrivarkurs när hissen fastnade och började krympa, taket liksom sänktes och jag tänkte: KOMMER JAG LEVANDE HÄRIFRÅN SÅ SKA JAG ALDRIG MER ÅKA HISS.
Jag snidade också en plan om att ställa min väska med min mobil i utanför hissen nästa gång (om jag nu ändå skulle åka hiss igen) så att jag skulle kunna ringa den och ringa den och ringa den ända tills någon hörde min mobil och förstod att något var på tok. Då skulle den personen svara och jag tala om att vi var fast i hissen.
En något omständig plan som inte klickar i alla delar, men jag tycker det är bra gjort att snida planer överhuvudtaget i den här värmen.

Det gick åt helvete

Jag kan inte skriva.
Började med att läsa genom det jag skrev sist (för en evighet sen) och det är helt kass. En mening här och där som funkar men i det stora hela är det värdelöst.
Komplett värdelöst. Inte allt, men det mesta. I alla fall hälften.
Skulle behöva läsa om hela berättelsen från början för att komma in i den och se om allt är uruselt. Fy satan vad läskigt jobbigt.
Men ponera.
Att jag läser igenom rubbet, får tag i känslan, skriver klart resten och blir utgiven.
Då ska en massa folk tycka hit och dit om det jag skrivit.
Näe.
Jag vill inte.

Idag läser jag Johanna Nilssons SOS från mänskligheten

Som en galning läser jag. Tempot är en halv bok om dagen ungefär, helt sjukt.
Jag hinner därför inte skriva på min egen roman och jag misstänker att det hör till någon slags undermedveten listig plan. Man kan inte misslyckas med att läsa en bok, men man kan kapitalt misslyckas med att skriva en. Och jag har misslyckefobi, vilket innebär att jag inte hör till den spänstiga skara människor som gladeligen välkomnar alla misslyckanden som intressanta led i deras spännande utvecklingskurvor.
Istället tänker jag alltsomoftast i termer av undvikande.
Man kan undvika framtida refuseringar av sin bok genom att aldrig skriva klart den. För skriver man aldrig klart den så slipper man skicka in den till diverse förlag och de får sålunda aldrig en chans att rynka på näsan och tänka:
Vad är det här för schiiit? Lite Stockholmskt snobbish, så där. (Alla som åkt tunnelbana vet vad jag pratar om.)
Alltmäpan man man själv sitter hemma och intalar sig på klingande gnällbältsdialekt att man visst är en författare.
Det är ingen vacker bild.

Nu ska jag skriva.

Exempel på hur man eliminerar hinder i tillvaron och får ett lättare liv

Zip, zero, nil internet har jag haft hemma senaste dagarna och igår kände jag bara: NOT OKEJ. Följde min tekniska gutinstinct och kopplade ur routern vilken kändes i vägen, trasslade ut en beige kabel som satt fast i modemet och installerade en av de vita sladdarna under sängen i min dator. Smekte telefonjacket och hey, jag hade internet.
Gick upp på stan och in i Telias butik för att lämna tillbaka routern, förklarade för en butiksanställd som såg irländsk ut hur jag hade fixat till mitt internet och han såg ut som ett frågetecken.
Du ser ut som ett frågetecken, sa jag och han log liksom osäkert. Svettpärlor på överläppen. Telia kanske borde skicka dig på en teknisk utbildning så att du vet vad du håller på med, sa jag prövande. Jag kunde ana en flackande blick under den rödlockiga luggen.
Vet du ens vad en router är? fortsatte jag lite mer hårdkokt.
Öh, ja, sa han, men han menade: nej. Det är den som är hindret, förklarade jag. Hindret som gör att bredbandet inte kommer fram. Jag placerade symboliskt den lilla lådan framför honom på disken, sladdarna jag inte behövde som ett litet smaklöst konstverk över.
Nu vet du, sa jag, och stegade ut ur butiken.

Om vassa tyska knän och en del annat

Vår weekend är slut.
Bland annat såg vi opera, La Traviata, i Veronas amfiteater tillsammans med tjugo tusen (20 000) andra. Verona i Italien, alltså. Amfiteater från romartiden.
För att undanröja alla tänkbara missuppfattningar angående makens och min finkulturella läggning, så vill jag berätta att vi inte hade en aning när vi rullade in i Verona i vår lilla italienska hyrbil, att det var storslagen säsongspremiär för x antal operaföreställningar i staden just den här helgen. Om man ska vara noga så visste vi inte ens att det fanns en opera som heter La Traviata. (Nu vet vi!) Men vi såg affischer och tänkte:
Ey, cool, det kan vi gå på.
De fyra tusen platserna som fanns nere på arenan kostade ca tvåtusen kronor per skalle så ni kan tänka er hur det såg ut från vår plats (mycket) längre upp när Italiens crème de la crème började glida in någon halvtimme innan föreställningen började. Ungefär som Nobelmiddagen. Eller ett kungabröllop. Sist kom en snubbe omgiven av smattrande blixtrar. Jag borstade av min italienska och frågade kvinnan som satt bredvid mig vem det var och fick veta att det var Italiens president Napolitani. Har aldrig hört talas om honom - Napolitani låter som en pizza, tycker jag - men jag nickade imponerat och såg högaktningsfull ut. När el presidente satte sig ner reste sig hela arenan som på en given signal och sjöng italienska nationalsången. Det var coolt.
Sedan började själva operan och den var också cool men en aning långtråkig. Vi gick efter andra akten för det är inte speciellt skönt att sitta som en packad sill på trappsteg i sten. Vi hade köpt billigaste sortens biljetter, and one could tell. Bakom oss satt två äldre tyska damer med sina spetsiga knän inkörda mellan våra skulderblad. Den ena hade dessutom en krycka som inte fick plats. Någonstans i första akten började hon rota omkring med den i mitt hår efter någon slags 'insect' hon fått syn på där, sa hon. Kanske en loppa, tänkte jag, men med tanke på hur trångt vi satt höll jag det roliga skämtet för mig själv. Man vet ju inte alltid säkert om ens humor går hem. Eller om den kommer skapa kris och kaos.
En totales, var det en ganska mäktig upplevelse. Om inte annat något att skryta om på sin blogg por eccemplos.

Vi satt till vänster.

Läser och har mig

Den är en segdragen historia den här weekenden maken och jag har, vi kommer inte komma hem förrän på onsdag. I vår ålder är det inte längre eftertraktansvärt att hafsa över saker och ting snabbt, man kan anta att det är förklaringen.
Så länge kan jag meddela att jag kom till sidan 110 i Snabba Cash innan jag med varm hand lämnade över den till maken. Undre världen i all ära, bara jag slipper höra om den.
Läser nu Hon simmade i havet vid Guanagaspar, och det är som att ligga i en hängmatta vid en schersminbuske en varm sommarkväll utan mygg. Berättelsen böljar sammetslent fram och tillbaka, hit och dit, som om Shani Mootoo inte hade några som helst ambitioner när hon skrev boken. Bara en berättelse som måste berättas i sitt eget tempo. Lovely.

Så är det

Ni vet sådana där aktiva liv som man ska leva? Ett sådant lever jag just nu. Tänker att det är bäst att jag berättar det innan det återgår till det vanliga tempot som inte är fullt så mycket att skryta om.
Förra veckan hade vi en studentexamen här, mellandotterns, vilket innebar ton av aktivitet för den blida modern. Hon hann inte ens med att blogga om tilldragelsen. Hon fick också för sig att det var en bra idé att åka till Stockholm på sin skrivarkurs dagen innan själva studenten. Hon tänkte att allt nog ordnar sig lite av sig självt. Vilket det också gjorde, men inte utan att modern drabbades av diverse nervösa besvär. Hennes hjärta har fortfarande tics. Modern i fråga tål nämligen inte stress, men det hade hon tydligen helt glömt bort! Det är konstigt att hon är så glömsk när det passar henne. Nå, dottern kom farande ut ur skolväsendet och det var ju hela meningen med dagen. Hon råkade också vara det här årets finaste student.
Dagarna den här veckan, när moderns lärarkollegor i dvala tagit sig genom diverse konferenser, har den här superkvinnan hållit i en intensivkurs i kemiska laborationer. När hon lagt huvudet på kudden till kvällen har hon undrat lite vem det var som gick med på det? Inte kan det ha varit hon i alla fall.
I morgon, slutligen, sätter hon sig på tåget för vidare transport till annan ort där hon ska ansluta till maken för att ha Weekend med honom. Jag skriver inte romantisk Weekend för det kan man aldrig veta i förväg. Efter en intensiv period som denna brukar det finnas en del att reda ut innan man kan börja kasta ömma blickar på varandra. I just say.

Dagen i koncentrat

Det var rätt kul på jobbet ändå. Labbade med en grupp elever. Vi gjorde salt. Gjorde salt, alltså, readmylips. Vi vaskade inte fram det ur havsvatten eller något annat amatörmässigt.
Efter jobbet gick jag in i en bokhandel och köpte två böcker: Jens Lapidus Snabba cash och Shani Mootoos Hon simmade i havet vid Guanagaspar. Den första för att jag hört många säga att den är bra; det är egentligen inte min genre men jag är nyfiken.
Den andra för att jag tycker om titeln: Hon simmade i havet vid Guanagaspar. En bok som heter så kan inte vara dålig. Orginalets titel är He Drown She in the Sea, och det gör mig barnsligt lycklig. Jag älskar när författare högaktningsfullt skiter i grammatiken.
Mäpan jag stod och valde mina böcker pratade de två expediterna bakom disken om en tredje. De två var lite upprörda. De slog fast att det inte var deras fel att det blivit som det blivit. Gissa om jag spetsade öronen så att de nästan nådde fram till disken? Jo, det gjorde jag. Jag hörde till och med hur de snörpte på sina munnar. Allt för min beiga.
Om hemvägen vill jag berätta att jag körde in huvudet i en schersminbuske och kände att den luktade smultron. Jag har aldrig förut tänkt på att schersmin luktar smultron, trots att jag varje försommar kör in huvudet i ett oräkneligt antal buskar.
Dagens klädsel vill ni nog också veta. Ljusa jeans, grå tunn långärmad tröja med en liten sladdrig vit blus över. Det låter inte så snyggt när jag rabblar upp det så här, men då ska ni tänka på att jag hade jeansen uppkavlade ett par varv så att man kunde skymta mina vader.
Imorgon jobbar jag min sista dag, så då ska jag kavla ett varv till.

Små lätta moln av morgonfunderingar

VARFÖR ska jag gå till jobbet när det är MENINGEN att jag ska sitta hemma och fnula? VAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAV?
Dagens bild illustrerar INTE hur jag tar mig till jobbet. Jag cyklar som vanligt.