Det gäller att hänga med

Fatta vad utanför man var innan man började facebooka!
Käre värld. Och ingen aning hade man. Gick omkring och kände sig helt innanför i tillvaron fast man inte var det. Nöjd och patetisk. Helt omedveten om vad man gick miste om.
Bara det här med att gilla något. Man fattade liksom inte vad det betydde. Inte på riktigt. Inte på djupet.
Nu undrar man såklart över det här med twitter.
Har ni roligt där, eller?

Hemligt inlägg

Det här får ni inte berätta för någon för det är lite piiinsamt.
Jag som av princip aldrig skulle handla något av en telefonförsäljare gjorde just det igårkväll.
Sååå himla pinsamt. Inte nog med att det var en telefonförsäljare, han sålde telefoner.
Och jag bara: Oooooooh, jag tar en!
Nej, riktigt så illa var det inte.
Men nästan.
Jag har tänkt ett tag att jag ska köpa en ny telefon, det kan man säga till mitt försvar. Så han ringde liksom lägligt.
En bra stund dividerade vi om vilken telefon jag skulle köpa. En sketabra, tyckte han. En mediokerbra räcker, tyckte jag. Bla bla fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Okej, jag tar en sketabra då, sa jag till sist.
Va? sa han.
Jag tar en skeeetabra, upprepade jag, du säger ju att den är bättre.
Sedan följde ett sådant där muntligt kontrakt där man ska säga ja eller nej utan att hinna tänka efter.
Nu är det klart! sa han när det var klart.
Okej, sa jag.
Men du låter inte glad? sa han.
Va? Jo, det är jag väl, sa jag.
Nej, du låter ju nästan deprimerad!
Jaha? Fast, nej, det är jag inte, sa jag.
Alltså du kan ändra till den mediokerbra om du vill. Om det var den du egentligen ville ha? Jag kan ändra!
Det behövs inte haha, sa jag.
Okej, men om det är något du är missnöjd med när du får kontraktet så är det bara att du ringer, jag heter XX. Då kan du ringa och skälla ut mig så fixar jag. Sa han.

Ja, ni fattar.
Jag skulle bli ruinerad om alla telefonförsäljare var som han.

Blev inte mycket till nedgrävning

Det är inte lätt att gräva ner sig i lugn och ro när man får så många engagerade kommentarer på sin blogg. Kommentarer som sätter hjärnan i spinn så till den milda grad att man glömmer bort att allt är hopplöst och att man inte kan skriva längre.
Så här är jag fortfarande, onedgrävd.
Och tänker att kunde jag skriva de första delarna av min berättelse, så kan jag nog få till de här senare delarna också. Krävs bara lite arbete. Och lite mindre tonårsfasoner som facebook och annat trams. Jag ska bli seriös, sanna mina ord. Så snart jag fyller femtio. Bara ett och ett halvt år kvar, och som jag längtar!

Jag tror jag går och gräver ner mig

Skummade igenom de tio sist skrivna A4:orna i den beiga och de var SKITDÅLIGA.
Alltihop utom så där femton rader som var okej.
Jag har börjat slappna av, det är det som är felet. Har börjat släppa på regeln att läsa genom allt jag skriver trettio gånger. Pratar istället med mig själv om att det nog duger ändå, jadå jadå, för jag kan ju skriva. Gör det sistnämnda med högerhanden samtidigt som jag facebookar med den vänstra. Frågar mig själv lite nonchalant hur svårt det kan va'.
GANSKA svårt vad det verkar.

Här kommer tre lösryckta meningar ur den beiga (bara för att ni ska kommentera att de inte verkar så himla dåliga):

”Nej, den är av äkta silke”, snoppade jag av och gick ner på knä för att plocka upp ritningen under bordet.

Han stod utanför hallen omklädd och klar en hel kvart innan passet började, omoget dinglande med en flaska vatten i handen.

Alltsedan dess har jag försökt andas med hela lungorna utan större framgång.

Lite för mycket av det goda

Så jag tog bort ett inlägg. (Det som kom före det här, om ni fattar. Som ni inte kan se om ni kollar. Det räcker ju med två inlägg per halvtimme, det har jag alltid sagt.)
Men nu måste jag skriva det här inlägget istället och berätta att jag tog bort det där andra så då blir det tre i alla fall. Attans, liksom.
Om någon vill vara så vänlig att skriva en liten kommentar om att jag borde gå och göra något vettigt istället för att sitta här och leka så vore jag tacksam. Det kanske kommer hjälpa.

Tjofaderittan hambo

Skulle jag inte klassificera den här dagen som. Det finns dagar på jobbet och så finns det dagar på jobbet. Jag säger inte mer för då får jag kanske sparken.

Om genialiska idéer och sånt

Kände mig lite frusen efter jympapasset igår kväll (well, först var jag allt annat än frusen men sen) och kröp därför, när jag kom hem, ner i ett varmt bad där jag avslappnat låg och guppade ett tag. Inget är så bra för den fria tankeverksamheten, alla de stora filosoferna och vetenskapsmännen har legat nedsänkta i vatten när de kläckt sina idéer. (Jodå!)
Och det här geniet (läs: jag) kom sålunda på idén att nu ska hon bara skrivaskrivaskriva på sin roman och inte bloggabloggablogga det allra minsta för att fortfortfort komma upp i de där typ 50 - 60 000 orden som en roman (hennes roman) ska bestå av.
En fullkomligt briljant idé!
Bara att dumpa bloggandet, hejhejhej.
Därefter kravlade hon sig upp ur badkaret, satte sig framför datorn och surfade runt i bloggvärlden som besatt i timmar och skrev inlägg om flyghoppning (?) och kom inte i säng förrän vid ettsnåret eftersom hon måste kolla kolla kommentarer och började författa på sin roman.

När jag skriver

Ibland när jag läser igenom ett stycke jag skrivit i den beiga förstår jag vad det var jag ville säga. Aha! liksom. Där står svart på vitt det jag inte såg när jag skrev, det som kommer från hjärta och mage, där jag sparat VIKTIGT genom åren.
För jag har ett och annat att säga, det har jag. Verkligen.

The "flyjump"

Jennies "wave" i all ära.
Men då har man inte provat flyghopp på Friskis.
Ställ vänster fot bakom höger, fördela kroppstyngden dit, ta ett steg åt sidan med höger fot, böj ordentligt på höger knä för att ta sats och hoppa uppåt åt sidan. Hjälp till med armarna för att få till höjden.
Därefter samma procedur åt andra hållet, fjong och hopp, (glöm inte armarna) och tillbaka igen åt höger. Fram och tillbaka, fram och tillbaka tills det känns som att man flyger. Jag lovar, det känns som att man flyger.
Jennies "wave"...vad ska man säga?
Inte mycket att komma med bredvid the "flyjump" i alla fall.

Men är de inte lite söta ändå de där telefonförsäljarna? NEJ!

"Men hej nilla jag heter arne och jag ringer från stora romanklubben och anledningen till att jag valt ut just dig är att jag har ett helt fantastiskt erbjudande till dig för jag tänker skicka hem en bok till dig helt gratis och helt utan kostnad och nu undrar jag bara om du vill ha en roman eller en deckare?"

"Hm...och det är inte så att jag binder upp mig för något då som jag sedan måste avsäga mig från?"

"Nej nilla det här är helt gratis och helt utan kostnad och det enda du behöver göra om du inte vill ha fler böcker är att meddela det på det sätt som passar dig bäst, du får välja helt själv."

"Nej tack, då är jag inte intresserad."

"Det tar bara tjugo sekunder för dig att avsäga dig och du kan göra det via mail eller telefon, vilket du vill, och det bästa är att det bara tar tjugo sekunder."

"Fast nej tack, jag är inte intresserad."

"Men nilla hur tänker du då? *en sekunds dramatisk tystnad* Har du inte tid med tjugo sekunder???"

"Nej, just det. Så tack, men nej tack." På med luren.

Kände att han nog inte hade utrymme för att höra en utläggning om hur mitt liv redan är fullt i avdelningen fixagrejor som tar tjugo sekunder styck. Och att risken är överhängande att jag därför glömmer bort att avsäga mig fortsatt prenumeration på Romanklubben och att jag därmed kommer måsta betala för i runda slängar tio romaner jag inte vill ha innan jag kommer till skott och avslutar prenumerationen.
Han kunde ju tro att det var något fel på mig då. Vem har inte tjugo sekunder över? Och vem klarar inte att schemalägga och komma ihåg att utföra en sådan liten pyttig arbetsuppgift?
JAG!