Satan vad trött jag är

Kanske är det för att jag var RAK på jobbet idag. Det tog på krafterna, jag är alldeles utmattad denna afton.
Men alla blev förstås jätteglada för vem uppskattar inte raka människor på arbetsplatsen? Alla gör det. Hellre en fet käftsmäll än ett inställsamt leende, det säger alla på min arbetsplats.
Om jag inte hade vetat det så hade jag kanske blivit fundersam när vissa inte såg så happy ut över min raka approach, men det behöver jag ju inte fundera på nu. Det kan vara så enkelt som att de är i klimakteriet. Både män och kvinnor kommer ju i det nuförtiden. Jag ska fråga dem när jag kommer till jobbet imorgon.

Fjorton timmar kvar att rösta

Om ni sitter ligger där i era soffor och gnuggar händerna för att ni har röstat fram Soffan som vinnare (well, det är fortfarande inte avgjort!) så kan jag meddela att jag inte precis bryr mig. En liten skitenkät utan värde måste man ändå säga att det är. Och är urvalet av de röstande representativt för världens befolkning? Skulle inte tro det. Inte för att det är något fel på slöa svenska kärringar i femtioårsåldern, om ni förstår vad jag menar. Men de är inte speciellt representativa. Det sägs ju att kvinnorna gör 90% av arbetet på den här planeten. Ähum, den enkäten skickades nog inte ut till mina läsare, liksom.

Vad gör man åt gäddhäng under hakan?

Såja.
Nu när jag koreograferat klart kan jag koncentrera mig på viktigare saker. Som min medelålderskrisfrågespalt.

Vad gör man åt gäddhäng under hakan? har idag seglat in från Google. En sådan underbar fråga! Det finns ju så mycket man kan göra med överflödigt skinn. Endast fantasin sätter gränser. En portmonnä, kanske? Eller en antistressboll, en sådan man kramar i handen ni vet. Och när vi är inne på stress, varför inte låta gäddhänget sitta kvar under hakan och använda det som bettskena på natten? Det finns mjuka bettskenor, så den lösningen kan betraktas som helt normal.
Några egna förslag?

J.a.g. b.l.i.r. g.a.l.e.n.

Det där med dans som konstnärligt uttryck, ni vet. Jag funderar på det. I alla sammanhang uppskattas det ju inte att man hursomhelst lägger sig ner på golvet och sparkar och skriker, även om det verkligen skulle behövas.
Och då kom jag att tänka på dans. Att koreografera en egen liten balett där dansaren (jag, förstås) skuttar in förrädiskt vackert och lugnt och sedan stegvis övergår till jämnfotahopp på stället, hårdare och hårdare tills golvbrädorna börjar ge vika och hotar att skicka ner mig en våning (till helvetet kanske?). Just där tar akt två vid, i liggande ställning med sparkar och knytnävsslag i golvet en halvtimme eller så. Kanske en timme. Jag behöver inte ha någon musik för jag koreograferar in rikligt med skrik. Ungefär ända tills lungorna kommer ut genom munnen ut- och invända.
Oh, det blir en föreställning att visa upp på lämpligt ställe, där höga vederbörande (ursäkta att jag är diffus men jag vill ju inte få sparken) får första parkett. Jag tror att de kommer bli berörda. Konst som verkligen uttrycker känslor, de kommer älska det. Verkligen älska.

Väntans tider

Jag förstår att ni väntar på svaret till frågan om hur man får ett mystiskt självförtroende.

Det gör jag också.

Den intressanta ställningen

Tre dagar kvar av ENKÄTEN (I HÖGERMARGINALEN) och det är just nu i det närmaste dött lopp mellan Medelhavet och Soffan. Den sistnämnda leder med en enda ynklig röst och man undrar, herregud vad man undrar, vad det är för några idioter som föredrar Soffan framför Medelhavet? Nå, efter Medelhavet seglar Sängen upp på bronsplatsen som den giriga kandidat den är, och först långt därefter har vi Gymmetslashjympan som, med tanke på de fysiska förutsättningarna, verkligen borde ligga bättre till. Dess placering så här långt är ett mysterium. Försåvida det inte är en samling indolenta murmeldjur som hittills lämnat sina röster i enkäten? Vi lämnar den frågan obesvarad och vänder blickarna mot Jobbet och Badkaret som slirar in från vänster med åtta respektive sju röster. På nästsista plats i nuläget har vi Affären (oh, vad vi hatar klädaffärer!) och allra sist kommer Vårdcentralen haltande. Trist för Vårdcentralen som säkert gör sitt bästa och ändå inte duger, men har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Rösta!
Medan tid är.

Jag kommer fan aldrig bli klar

Nu har jag skrivit i två timmar och endast lyckas klämma ur mig hundratrettiotre ord. Vid alla avsvansade smådjävlars löständer, liksom. Blir jag klar med min roman innan jag dör så är det bara tur.
Hundratrettiotre ord som jag inte ens kunde klämma fram en bra avrundning på. Ett litet guldkorn i mitten, vilket består av den tjusiga repliken:  "Jag tror det är bra grejer det här." Det är grannen Bruno som säger så och i sitt sammanhang är det lite fyndigt. Kanske extremt lite fyndigt, men något glittrar det ändå. Visst?
Men resten är tämligen beige. Med lite spygrönt i slutet.

Pip i proppskåp?

Vadå pip i proppskåp? Det är ju inte ens en fullständig fråga.
Men jag antar att frågeställaren undrar vad man kan ha för nytta av pip i proppskåpet.
Och då tänker jag att det kan vara ett bra sätt att distrahera familjen om man vill blogga i fred.
Montera in en liten grej i proppskåpet som piper riktigt irriterande (finns otaliga alternativ nuförtiden), och låt familjemedlemmarna hållas. Om det är du som är projektledaren i hemmet kommer de först vända sig till dig och fråga vad det är för himla pipande och om du kan få tyst på det, men då låtsas du att du inte hör något pip.
Vilket pip? säger du.
Om du har gömt grejen tillräckligt bra har de att göra någon timme eller så. Och du kan skriva ett inlägg eller två och gå en bloggrunda.

Måste bara berätta

Igår på mässan snubblade jag över ett litet nystartat bokförlag som heter Gilla. Ada Wester - en av två kvinns som driver förlaget - stod bakom montern och såg så himla sympatisk ut att jag på studs bestämde mig för att skicka in mitt manus till henne när det är klart. Det höll jag dock tyst om; man kan lätt få stämpeln storhetsvansinnig om man babblar på hursomhelst om sina framtidsplaner. (Här på bloggen är det annorlunda,jag är ju typ anonym och dessutom har jag skolat in er lite försiktigt pö om pö.) Jag log bara, och innan jag gick därifrån fick jag en rockslagsknapp som jag genast satte på mig och hädanefter kommer bära med andakt: Jag kan verbalisera min ångest!

Nu ska jag göra just det, i min beiga.

Nej, det här går inte

Nu måste jag faktiskt rycka upp mig.
Och äta frukost.
Sedan skriva.
Ska jag åka till bokmässan med min bok någon gång under närmaste tioårsperioden får jag verkligen lägga på en rem. Bli en ny människa, nästan. En sådan som tar tag i saker och genomför dem. (Och inte sitter och babblar en massa skit på sin blogg, till exempel.)
Först koka ägg och göra mackor. Sedan sätta på kaffe.
Wish me luck.