Bettskena, check. Hålfotsinlägg, check.

Vill bara meddela att jag nu har hålfotsinlägg. Liksom för min bettskena har gipsavgjutningar gjorts för bästa passform. Ska bli spännande att jympa med dem ikväll. Kommer det kännas ännu roligare? Frågan är om det är möjligt.

Man kan nu inte låta bli att undra vilken som blir nästa kroppsdel att stagas upp. Med käken och fotvalven fixade kan man anta att det blir något däremellan. Höfterna brukar det väl till exempel vara lite si och så med efter femtio? Jag vet inte, men man har ju hört talas om höftkulor. Lårbenshalsar har man också hört om.

Ni som är över femtio, vad är det mer för grejer?

Ser med spänning fram emot kvällens melodifestival

Ännu mer än vanligt, sedan jag i morse i vår lokala morgontidning läste att Ranelid ska delta med en låt han själv skrivit texten till.
"Vi höjer nu nivån (på melodifestivalen) och lyfter upp den till där litteratur ska vara", säger Ranelid i intervjun. Jag är som bekant mycket intresserad av litteratur, så där fick han mig på kroken. Tidningen avslöjar också ett par rader ur låttexten varav den ena säger något om konsekvenserna vi får deala med om kvinnan vägrar att ta emot mannens säd (jada jada). Den andra raden gjorde mig mer nyfiken:

Kärleken lutar, en aning, som gammaldags skrivstil.

Även maken höjde på ögonbrynen. Har vi missat något under våra dryga trettio år tillsammans? Det verkar så.
Vi kommer båda sitta bänkade i soffan i kväll, det är ett som är säkert.

On top of all the shit

Var på vårdcentralen förra veckan och fick veta att jag har för hög halt dåligt kolesterol. Men du är ju överviktig, sa den lilla ärtan till läkare, som om det var den självklara orsaken. Gå ner några kilo i vikt så kommer det dåliga kolesterolet följa med.
Övervikt? Jag? Nej, det har jag inte, förklarade jag varpå ärtan tog fram en miniräknare och räknade ut mitt BMI. Bah. Jag tror inte på BMI. Däremot har jag tung benstomme, det har jag haft sedan jag föddes (4580 gr).
När jag tog av mig tröjan för att hon skulle få lyssna på hjärtat höll hon med om att jag hade ovanligt små valkar för att vara överviktig. Hon sa att hon sett mycket värre. Ändå kom vi överens om att jag skulle gå ner några kilo till nästa kolesterolprovtagning, jag vet inte hur det gick till. Mitt i semmelperioden och allt.

Se så, nu kan ni få uttrycka ert deltagande i kommentarsfältet. Marsch pannkaka.

Jag är inte död

Bara lite deprimerad. Jag blir aldrig klar med min beiga och det renderar en del sorgepoäng. Att min roman dessutom tedde sig extremt beige (läs: intetsägande) när jag läste igenom den förra veckan gör inte saken bättre. Jag vet att några av er har sagt att det inte gör något om den är dålig, att ni vill läsa den ändå - och det är väldigt rart av er - men det känns ändå lite tungt. Eller mycket tungt, rättare sagt. (Tänk Jesus när han släpade på sitt tyngsta kors.) Att den blev så himla beige, liksom. Det hade jag inte räknat med. Mitt halmstrå är att jag för närvarande inte är vid mina sinnens fulla bruk när det kommer till att bedöma det jag skrivit. Att jag är förvirrad och skruvad efter alla beiga skrivtimmar jag lagt ner. En person har sagt det till mig och jag hoppas verkligen att hon har rätt.

Dessutom är jag fortfarande inte riktigt återställd efter dunderförkylningen, blä. Och jag har också en öm häl som gör mer och mer ont för varje dag som går. Det värsta är om det är hälsporre för då krävs ungefär ett år av stillhet, har jag hört. I så fall gräver jag ner mig.

Solen skiner in och bländar mig

Läser novellsamlingen Båten av Nam Le (ung författare som är född i Vietnam och uppvuxen i Australien) och finner svaret på mina våndor. Huvudpersonen (som också har vietnamesiskt ursprung) har liksom jag drabbats av skrivkramp:

"Veckan innan min far skulle komma blev jag utskälld av en vän som tröttnat på min ständiga defaitism.
     'Skrivkramp?' I gatlyktornas sken såg jag whiskyångorna stå som rökpuffar ur hans mun. 'Hur kan du ha skrivkramp? Du kan ju skriva om Vietnam.'"

Så klockrent. Jag vill också skriva klockrent. Om Sverige då förstås. Ska bara snora klart först.

Trist det här

Att jag skulle bli sjuk precis när jag var på väg att återuppta mitt skrivande. Jag som är så sugen på att skriva klart och ge ut min lilla roman.

Jättetrist.

Men man kan inte alltid få som man vill, det kan man verkligen inte.

Tur att jag har wordfeud att trösta mig med. Om bara mina motspelare KUNDE LÄGGA NÅGON GÅNG!

Det är allt jag kräver.

Dagens synonymer

Förkyld, snuvig, täppt i näsan, hostig, krasslig, hängig, sängen, böcker, wordfeud

Med ena benet i Indien och det andra på Åhléns

Jag har ett ben i Indien these days. En av döttrarna luffar runt där med två kompisar och tack vare blogg, instagramfoton och chattande på familjens What's Up-app har vi nästan daglig kontakt. Mycket märkligt att på så nära håll ta del av guppiga bussturer, indiska frukostar, friande indier, strandbungalows med grop i golvet och nätter fyllda av indisk musik. Om ni tycker att jag har verkat lite indisk senaste månaden, så vet ni nu varför.

För övrigt har jag shoppat idag. Ja, shoppat. Jag som hatar shopping, det har jag många gånger hört mig själv säga med emfas. När jag hängde på Åhléns idag, och njöt av det, slog det mig att jag ju tycker om shopping. Det är bara det att jag brukar kalla det: att gå och handla saker. Jag gör det minst en gång i månaden. Idag köpte jag två fina örngott, Lalehs senaste album och fyra pocketböcker. Det var lattjo.

Jag har kommit på vad min beiga roman handlar om

Lunchade med en arbetskompis i fredags som undrade. I vanlig ordning svarade jag att man inte kan veta, eftersom det inte riktigt går att beskriva. Men, sa jag, det handlar om den här personen som ... och så berättade jag utifrån ett, för mig, nytt och överraskande perspektiv. Min kollega spärrade upp ögonen och sa att den romanen ville hon verkligen läsa. Det var snudd på att jag själv spärrade upp ögonen och utbrast: Jag med!
Så bra kändes det.

Och nu ska jag bara skriva klart skiten min lilla beiga rosenknopp. Så fort det blir februari.

Skrivkrampen fortsätter åtminstone till februari

Mina karaktärer hotar att hoppa av om jag inte börjar skriva igen, men det kan de väl inte göra? De är ju ändå mina karaktärer. Som jag bestämmer över. Och jag går ju inte omkring och latar mig för nöjes skull precis, jag har ju faktiskt skrivkramp. Ja ja ja, säger de så där satans irriterande att man får lust att smälla till dem. De har en föreställning om att livet är fyllt av happenings som ständigt driver deras personliga utvecklingar framåt, att tillvaron aldrig står och stampar. De bortskämda snorvalparna. Well, nu får de lära sig att det inte är så jävla fartfyllt jämt.