Kullerstenen

Så här ser den ut (och när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att min cykel slets ut på tre år). Längst ner i bild är min fot för att ge er en uppfattning om stenarnas omfång.


Och för er som nu blir sugna:                                                        
Hur många stenar finns på den 250 meter långa vägen? Vägens bredd är 5,5 meter och jag har skostorlek 38. Längs med sträckan rinner en å.

Nu åker jag och tränar. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig att ni har räknat som fan. Annars kommer jag aldrig mer göra matteuppgifter åt er.

Jag har kommit på det

Nu vet jag vad jag 'gjorde' med min gamla cykel. Märkligt att jag inte ens tänkt på det. Å andra sidan är det mycket man gör på daglig basis utan att man tänker på det.
Sista tre hundra metrarna till mitt jobb består av kullersten. Och då menar jag kullersten och inte gatsten. Runda fina stenar som legat där sedan 1200-talet, tror jag. Eftersom jag alltid är i sista minuten när jag närmar mig min skola cyklar jag i hög hastighet över de där kullerstenarna. Studsar fram på raksträckorna, *pang*pang*pang*pang*, och kör om så att jag ligger i kurvorna - allt för att spara varje möjlig sekund. (Maken har jag tippat av i ett tidigare skede, om ni undrar.)
Varje gång känns det som att jag får hjärnskakning, och vore man en ansvarsfull cykelinnehavare skulle man kanske fundera på hur cykelkraken upplever det hela? Idag, när jag kom finåkande på min nya röda cykel hoppade jag per automatik av när kullerstenarna började. Per automatik. Det var skyddsinstinkten som slog till. Ville skona den lilla jordgubben. Frågan är vad jag hade emot min gamla cykel? Jag är i princip emot att kvinnor har skuldkänslor annars skulle jag absolut ha det, känner jag. Massor.

Monark Monark, gjord av papper och bark

Jag har köpt en ny cykel idag.
 
Det hör inte till vanligheterna att jag gör det. Ändå är det tydligen vanligare för mig än alla andra. När jag berättade för cykelhandlaren att jag kört slut på min Monark som jag köpte för sisådär tre år sedan gav han mig en mycket skeptisk blick. Jag rabblade upp allt på cykeln som var bortom räddning - nav, bakaxel, kedja, stöd (avbrutet), sadeln (rest sig likt en svällande svamp), plingklockan, bakdäck (sprucket) - och han bara skakade på huvudet. Det var omöjligt, sa han, att en endast tre år gammal Monark var så risig.
Jaha? Hade jag haft cykeln med mig hade jag med nöje visat honom, men igår lämnade jag in den till min italienske cykelreparatör, så där stod jag utan bevismaterial. Du måste ha gjort någonting med den, sa Monarkvurmaren. Jag har suttit på den, sa jag för jag kan inte komma ihåg att jag har gjort så mycket mer. Vurpat med den ett par gånger, kanske. Skjutsat maken till jobbet på den när det kört ihop sig på mornarna. Och han gillar när jag kör ner från trottoarkanterna så det smäller där han sitter på pakethållaren. Brum, brum, liksom.

Jag fick köpa en ny. En röd.

Alltså, herregud...

Det här med att vänta på förlagens respons: inte så mycket min melodi. Jag blir liksom urlakad. Som en ål på tork. Den blir snabbt matt, om ni förstår liknelsen. Ändå måste den hänga där, kanske i flera månader. Inte undra på att den inte får så mycket gjort på sin aubergine (om den har en).

Nu hör jag röster här och där med irriterande uppmaningar om att jag ska sluta vänta och skriva på mitt nya skrivprojekt istället (bla bla bla). Och DÅ vill jag bara säga!

Nej, det tänker jag inte.

Ny dag, nytt inlägg

Men vad fan sjuttsingen ska jag skriva om?

Auberginen, kanske? Den står och stampar sedan x antal dagar tillbaka. Jag är inne i en tänkande fas, (kan vi säga). Jag har idéer om hur jag ska gå vidare, men de är för luddiga för att få ner på pränt. Jag önskar att ni kunde hjälpa mig, och det kan ni kanske? Ge mig några intressanta situationer som en medelålders man kan hamna i! Och nu snackar vi inte situationer, utan situationer. Tänk att man ska ramla ur hängmattan när man läser dem.

Jag väntar här medan ni tömmer era kreativa ådror.

Ursäkta, men jag måste skriva inlägg varje dag

Läste någonstans att man ska skriva varje dag om man vill bli författare. Och gärna i en blogg, för att det är ett bra sätt att värma upp. Så nu skriver jag i min blogg. Och hoppas på att jag blir författare.

Plumsade ner mig i sjön igår ('plumsa ner sig' som i att sitta på bryggan med benen i vattnet och gnissa sig allt närmare kanten tills man plums glider i), och det var första doppet i år. Trevligt. Om än kyligt. I morse när jag vaknade kände jag mig lycklig typ, vet dock inte om det hade med simturen att göra. Sovrumsfönstret stod på vid gavel ut mot skogen, endast ett myggnät mellan mig och skogens alla galet kvittrande fåglar, det kan ha haft med det att göra. Eller så var anledningen en helt annan, det är inte lätt att fånga in lyckan och analysera och etikettera den, det ska gudarna veta. Innan man hunnit tänka färdigt tanken för hur man ska gå till väga har lyckoslyngeln dragit sin kos. Och där ligger man och försmäktar. "Lyckan, var tog du vägen?" ropar man, men inte en djävul svarar.

Och hur var er morgon?

Till hösten ska jag jobba heltid igen

Man kan verkligen undra vilken korkskalle som kom på den idén? Det kan inte ha varit jag i alla fall för jag vill ju skriva. (Förklarar för mig själv.) Skriva, skriva, skriva. När jag jobbar heltid har jag varken tid eller ork för det. Kanske tänkte jag att jag har så himla många år kvar att leva att jag lika gärna kan slänga bort några på vägen? Antagligen, med tanke på att 1) jag bara är i fyrtioårsåldern och 2) livet sniglar sig fram i långsammaste tempot.

Och varför dricker jag kaffe? Det är en annan fråga på samma masochistiska tema. Denna hemska, beska och äckliga sörja. Började för några år sedan i syfte att ersätta mitt treodrickande, steg för steg skulle treon fasas ut. (Tänk linjärt ekvationssystem där kaffedrickandets växande står i omvänd proportion till treodrickandets avtagande; det var onekligen smart tänkt.) Idag dricker jag både kaffe och treo. Trots att båda dryckerna smakar fan.

Slutsats 
Ja, vart tänkte jag komma med det här? Något om att jag har råd att fortsätta jobba halvtid om jag slutar köpa allt dyrt kaffe? Och att jag kan säga upp mig om jag dessutom skippar treon?

Veckan i sammanfattning

HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA betyg.

Jag har gjort det igen

Försökt strukturera upp en dag (idag) och blivit deprimerad på kuppen. Varför lär jag mig aldrig? JAG MÅR DÅLIGT AV UPPSTRUKTURERADE DAGAR. (Bankas in med sten i huvudet.)

Det är likadant varenda gång jag drabbas. Morgon: Åh, en hel ledig dag till mitt förfogande, det måste jag utnyttja. Utnyttja. Redan där borde varningsklockorna ringa, men inte då. I bästa Maria von Trapp-anda skuttar jag upp ur sängen och gör en plan för dagen. Plan. Jättebra, jättebra. Det funkade ju i Sovjetunionen så varför inte på min lilla gata i stan? (Förtränger effektivt att Sovjetunionen en vacker dag brakade samman just på grund av det satans planerandet.)
Plockar fram olikfärgade post-it lappar (eller, nej, de var alla ljusgula) och skriver upp allt jag vill göra, beräknar tidsåtgång och antecknar klockslag. Det ser verkligen fint och ordnat ut. Ordnat. Där borde tankarna gå till trettiotalets Tyskland. Aber nicht. Istället sätter jag igång och följer den fina dagordningen och det går förstås åt helvete! ÅT HELVETE!
Som tur är, får man ändå lov att säga. För tänk om man skulle fastna i det där strukturerandet ... och tvångsupprepa det dag efter dag efter dag ... *SKRÄCKMUSIK*.

Jag har utvecklat backslick- och nejlikeallergi sedan igår

Och känner (desperat) att jag behöver skriva något enkom för att få ner den läskiga Errol i underjorden.

Sååå, bara därför ska jag berätta att jag enligt planen sitter och jobbar nu. Jag rättar nationella prov i kemi. Andra arbetsuppgifter tar jag också itu med, effektivt och flyhänt, eftersom det är mitt signum. Jag ger respons på ett arbete i engelska om Charles Dickens och läser elevers översättningar av engelska låttexter. Sedan gör jag också en del andra jobbsaker, vet jag. Vilka de är, är jag dock osäker på. Har bara en luddig bild av dessa 'andra saker' som jag behöver göra. Likafullt gör jag dem för det hade jag planerat och mina planeringar följer jag alltid. Jag är den sortens människa. En planmänniska. Fördelen med det är att jag jämt får allt gjort när jag hade tänkt att få det gjort. Det är väldigt bra. Maria von Trapp är min idol, för jag föredrar det slag av okomplicerad lycka som har ett gott arbete som fundament.

(Jag publicerar nu och kollar hur långt ner Errol åkte. Eventuellt måste jag skriva ett till inlägg.)

Uppdatering: Han åkte så långt ner att han inte syns på min skärm, puh.