Snart är det bokmässa

Sitter och bläddrar i seminarieprogrammet för bokmässan i Göteborg och små åååh kommer över mina läppar med jämna mellanrum. Så många intressanta seminarier. Vissa krockar med varandra så här gäller att lägga upp en smart snitslad bana. Dom jag ska gå med (en vän och en syster) får vackert anpassa sig till den för jag kan tyvärr inte ta in deras viljor också, då blir det alltför komplicerat.

Schemalagt så här långt:

Vår tids Hjalmar Söderberg
Läsandet är huvudsaken
Hur får man en ko att dyka?
Den känslige mannen
Avståndet mellan 
Vad är nordisk humor?

Jympa is da shit

Jympade idag för första gången på veckor. Det gjorde mig så lycklig att jag fick tårar i ögonen. Är det helt normalt? Det låter lite överdrivet, om jag får säga vad jag tycker. Som om något är fel. Kanske har jag inget liv, i alla fall kan man undra. Hursomhelst, tårarna torkade upp efter tre låtar, för redan där blev det hysterisk jobbigt att hänga med i tempot. Man ska inte göra sommaruppehåll, det är helt klart. Jag vinglade när jag gick därifrån, kunde knappt gå upprätt. Nu är det jympa varannan dag som gäller ett tag framöver. Eller var tredje. Är det någon som vill följa med mig, så kan den lämna ett meddelande i kommentarsfältet. Den får gärna ha brunt hår och vara i fyrtiofyraårsåldern, till exempel. Den kan också få ha en kanin. Det sistnämnda är ett krav, när jag tänker efter.

Lite mer tjat om möten med förlag

Har googlat fenomenet 'möte med förlag' och hittat massor av intressanta sidor. På en står att man inte ska tro att man får sin bok utgiven bara för att ett förlag vill träffa en. Kanske vill de bara prata, man kan inte veta. På en annan står att sannolikheten är fiftyfifty.

Makens teori häromdagen var att de, efter att ha läst mitt manus, vill träffa mig för att kolla så att jag inte är galen. Jag svarade att jag kommer verka helt normal när jag träffar dem. Så klart. Bara jag får till frisyren. Å andra sidan - om man studerar frisyrerna på random publicerade författare så kan man undra om håret egentligen spelar någon roll. Om jag blir publicerad (om, om, om) kommer jag rycka upp hela branschen, känns det som. På hårsidan, that is.

Idag ska jag röja källaren, vinden och klippa gräsmattan. Så går det när man skjuter upp saker och ting.

Idag skulle jag röja källaren

Ut med allt och sedan in med det igen i en sällan skådad gudabenådad ordning. Jag hade också tänkt hinna med vinden. För första gången på tolv år. Ut med allt och helst inte in med det igen. Men nu har det obemärkligt blivit kväll och jag måste cykla iväg och köpa godis till OS-invigningen. Lite jobbigt är det att mina planer aldrig går i uppfyllelse. Det är som att jag inte kan styra mig själv, som om jag gör precis vad jag känner för oavsett vad jag har bestämt. Och inte vill jag ha någon hjälp för det heller.

Som om min bok är så himla bra då

Nä. Vore tacksam om ni inte drar den slutsatsen. Om min bok nu blir utgiven. Ha inga förväntningar om ni läser, det är allt jag ber om. Eller läs den inte. Den är liten och beige och ganska medioker, tänk på det. Själv tänker jag på alla som innan mig givit ut böcker. Jag tänker på att de fortfarande lever. Att ge ut en egen roman är ändå liktydigt med att kasta sig utför ett stup - när alla tittar på och gör en bedömning av den fallande stilen. Och jag känner att det inte är min grej att göra slikt, för jag är ganska harig av mig. Jag kunde inte känna den tydligare. Harigheten. Samtidigt som jag vill hoppa, och här kan vi snacka inre konflikt. En med många komplicerade lager. Tänk misslyckad Sachertårta. Men det var inte det jag skulle säga, allt jag hade på hjärtat var: HA INGA FÖRVÄNTNINGAR PÅ MIN BEIGA, om den kommer ut. Och om du likförbannat har det: LÄS DEN INTE.

Hemma vid datorn igen

Halleluja. Och till er som tyckte att mina mobilbloggade inlägg var obegripliga: Se dem som abstrakt konst. (Eller skit i dem, det kan ni också göra.)

Jag har nu läst ut Nu vill jag sjunga dig milda sånger, och jag tyckte inte om den. Jag har googlat recensioner på boken och kan konstatera att jag verkar rätt ensam om det.

Men kolla. 

Central för berättelsen är en vänskapsrelation som växer fram mellan två kvinnor, en ung och en gammal. Tack vare denna vänskap frigörs de båda från bojor i det förflutna och de kan börja leva igen. Fine. Mitt problem: Deras sex månader långa samvaro är helt friktionsfri. Såväl yttre som inre konflikter, de två kvinnorna emellan, lyser med sin fullständiga frånvaro. Ingen irritation, ingen ilska, ingen avundsjuka eller missunnsamhet, inga missförstånd, inga ambivalenta känslor, inte ett enda litet gruskorn i maskineriet. Inte ett enda.Varje gång de träffas är allt bara fint. Jag (som är en vanlig dödlig fullproppad grus och annat skit i maskineriet) tror helt enkelt inte på den här berättelsen. Den är inte realistisk.

Nu ska jag läsa Agnès Desarthes Ät mig. Lite mer friktion i den, hoppas jag. "Ät mig, snälla! Nej, bit inte så hårt, det gör ont! Men lite kan du bita, se så." Något sådant, kanske.

Ååååååh!

Eller hur? Jag tycker det känns så. Allt regn är ett långt åååh, alla blåbär jag plockat, alla mygg och sovmornar och att det är så långt kvar till augusti, ååååååh! Jag antar att ni håller med.

Ska vi plocka körsbär i vår trädgård?

Nej, det ska vi inte, för det är redan gjort. Och för att ge er en bild av vår trädgård: Jag visste inte ens att vi hade ett körsbärsträd. Kanske om jag tänker efter ordentligt nu med facit i hand, men inte annars. Så välplanerad och överblickbar trädgård har vi. Jag fick använda stege för att komma fram till själva trädet, om ni fattar. Fast hur skulle ni kunna fatta det? Ni med era perfekta trädgårdar och balkonglådor. Fi fan.

Mina körsbär

När jag är nyklippt ser jag ut som en igelkott

Min frisyr har sin peak först fjorton dagar efter klippning. Just då är längden på mina hårstrån perfekt. Min plan, när jag ringde min frisersalong tidigare idag, var sålunda att boka tid för klippning på dagen två veckor innan mitt möte med förlaget. Det var en bra plan ända tills jag i andra änden hörde att min frisör var fullbokad både fjorton, tretton, tolv och elva dagar innan. Femton dagar innan var hennes sista semesterdag; 'vi är hemskt ledsna, men du kan kanske tänka dig någon annan frisör?'  Nej, det kan jag inte. Sämsta tillfället någonsin att börja experimentera med ny frisör, kommer inte på fråga.

Så nu ska jag klippas åtta dagar innan. Åtta. Jag vet inte hur kräsna förlag är när det gäller potentiella författares längd på håret, och jag är medveten om att jag kanske överdriver frisyrens betydelse i sammanhanget, men det känns inte bra. Åtta dagar efter klippning är mitt hår för kort. Jag ska be min frisör att inte klippa riktigt lika kort som vanligt, att det får bli något pyttelite längre, men risken är att hon då klipper så att det blir för mycket längre. Eller att hon blir osäker och klipper hur som helst. Speciellt om jag berättar att ett bokkontrakt kan stå på spel. Jag vet inte hur ni skulle göra, men ni får gärna skriva i kommentarsfältet att frisyren nog inte spelar så stor roll i bokbranschen. Ljug om ni måste.

På temat regn

Har på mig mina mönsterstickade raggsockor, de som jag kan dra upp till knäna men som ögonblicket efter korvar sig runt fötterna igen. De behövs. Det är tur att jag tycker så mycket om dem att jag kan tänka att det i alla fall finns en fördel med det här vädret; att jag har fullgod anledning att ha på mig mina mönsterstickade raggsockor.

Regnet påminner mig om en irländsk rolig historia. Den går ut på att den irländska sommaren bara är en dag lång, mer kommer jag inte ihåg. Kanske går den så här: Två irländska gubbar sitter på en pub och pratar. Den ena säger att han älskar sommaren, älskar när solen lyser varmt från den molnfria irländska himmelen. Han suckar hänfört. Och den andra svarar att han också gillar den dagen.
Nej, så var den nog inte. Jag minns att jag skrattade när jag hörde den, och det gjorde jag inte nu. Jag drog inte ens på munnen.

Om någon nu, i dessa melankoliska svallvågor, erinrar sig att jag för några inlägg sedan bad om regn, så vill jag bara säga en sak: Jag har ändrat mig.