Jag har ett problem

Eller, jag har en jäkla massa problem, men jag tänkte bara dra upp ett av dem nu. Och det handlar om att jag ska läsa ut Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen TILL PÅ TISDAG. Bokcirkeln, förstår ni. Någonstans spårade planeringen ur, det måste den ha gjort, för jag är bara på sidan 42 av 396 fucking sidor. Och inte läser jag den nu heller! Herregud, liksom. Lite mer struktur och ordning på den här tanten skulle verkligen behövas. Lite mer lydnad och anpassning till tillvarons ordningslagar. Om hon kände efter lite mindre och bara gjorde saker utan att tänka skulle hon få hur mycket som helst gjort. ('Hon' är jag, om ni fattar.) Men nu är jag inte en sådan där lobotomerad effektiv slags person, och alltså kommer jag inte ha läst boken till på tisdag. Problem solved, puh.

Hej allihopa

Idag har min bob visat sig från sin bästa sida. Wow, vad snygg jag är i håret, har jag tänkt varenda gång jag sett mig i spegeln. Himla otippat, men det är ju så livet är - otippat. Frisyrer utgör inget undantag.

Jaha, det var väl allt för idag.

Snart ska jag sluta tjata om min bob

Men först: Jag har fått en och annan kommentar på jobbet om min nya frisyr, och sammantaget går de ut på att mitt hår är 'mer samlat' än tidigare. Skönmålning för 'platt bob' om ni frågar mig, men jag säger inget om det utan ler bara. Snabbt. Varför komplicera saker när man kan göra pinan kort. Till jul är det dags för nästa klippning och då kommer det osamlade intrycket åter triumfera, det är ett som är säkert. Aldrig mer en bob. Och det står jag för.

Över till två små gåtor jag fått mig till livs idag:

Elev: Vad heter en mus på två ben?
Jag: ???
Elev: Musse Pigg.
Jag: Jaha, ha ha.
Elev: Och vad heter en anka på två ben?
Jag: Kalle Anka.
Elev: Nä, för alla ankor har två ben. Dah.

Hur klarar man sig på arbetsplatser som saknar elever? Fattar inte.

Det där med att jag var snygg i håret

Det har gått över. Fyllig bob är numera platt bob, och den ser bedrövlig ut. Min frisör sa att jag bara behövde ta i lite mousse och sedan blåsa håret och det låter ju inte så svårt, eller hur? Men jag har ingen hårblås. Tänkte att jag kunde fixa det genom att hoppa runt och slänga lite med huvudet, men nej, det funkar inte. Och helvete att jag tänker köpa en hårblås och bidra till konsumtionshysterin.

Nope.

För övrigt har jag en ny idol. Han heter José.

Det där med att springa omkring med järnrör på stan, iklädd kostym och slips

Hm, liksom. Och att vederbörande sitter i Sveriges riksdag... Något skaver våldsamt. Har tittat på den där filmen flera gånger för att se om det verkligen är sant. Och jo, där springer de. Med långa järnrör i händerna. Diametern är ca 6-7 cm. Uppskattningsvis.

Något som också irriterar, och som inte har kommit fram i den allmänna debatten, är att de bara släpper järnrören där de står när de hör polissiréner. Sånt kan verkligen reta gallfeber på mig. Varför bär de inte tillbaka rören till byggarbetsplatsen där de tog dem? Inte en sekund verkar de tänka på att någon annan kommer få göra det när de själva bara skiter i det.

Men det var ju så himla länge sedan, två och ett halvt långa år. Ja, vem har koll på vad man gjorde för två och ett halvt år sedan? Vad blir det... våren 2010... hm, nä gud vad länge sedan. Om jag gjorde något då kan det knappast räknas idag, eller hur?

Jag var i alla fall snygg i håret

Kommer jag kunna säga när jag summerar den här hösten, för idag har jag varit hos frisören och införskaffat en fyllig bob. Ni kan ju tänka er.

I övrigt:
Inget skrivande. (Förutom den dagen då jag skrev förra inlägget.)
Inget läsande. (Att tala om.)
Inget jympande. (!)
Och inget tramsande på bloggen, som ni kanske märkt.

Däremot:
Mycket, mycket jobb.
Och lite annat.

Frågor på det?

Jag veeeeet, jag har också jättemånga. Och jag tar gärna emot svaren.

Skriver

Och det för första gången på länge. Kul att se att Börje är kvar och att han är pigg på att utvecklas vidare, så som romankaraktärer helst ska om det ska bli lite krut i berättelsen.

Inte för att jag vet vart han är på väg.

Men.

Jenny Valentine vet inte heller vart hon är på väg när hon skriver, och hon har gett ut fyra, fem, sex eller nåt böcker. Jag lyssnade på henne på bokmässan och blev ... kär kan man nog säga. Ibland blir jag väldigt lätt kär.
'Om jag bestämmer i förväg vad som ska hända kan jag inte skriva', sa hon och såg intressant avslappnad ut. När jag senare såg henne i folkhavet på mässgolvet skyndade jag fram till henne och skrek sa: INTE JAG HELLER! Fast på engelska, eftersom hon inte förstår svenska. Jag berättade för henne om min vånda över att inte kunna skriva med synopsis, och hon sa (igen) att inga synopsis behövs. Att man kan låta karaktärerna leda vägen. Thank you, Jenny Valentine, I love you.

Nu sitter jag här med min auberginefärgade och ser henne framför mig. Och jag bara skriver på. Har ingen aning om vad det kommer bli av det hela, men jag har jävligt roligt, och det får räcka.

Jenny Valentine i mitten. Till vänster om henne sitter Jenny Jägerfeld och till höger en karl.
                                                          Foto: Magica de Hex

Okej

Det kanske var något av ett önsketänkande, det där om att mina elever längtar till vår mattelektion på måndag morgon. Men ändå. Varför skulle de inte.

Så jag tror nog att de gör det.

Ikväll ska jag gå på teater med KNASTERFASTER, fatta vad kul. Inte för att man kan veta innan hur roligt det blir, men oddsen är goda. Först ska vi prata med varandra och sedan ska vi äta samtidigt som vi ser pjäsen. Hög mysfaktor på det. Ostnebulosa ska vi mumsa i oss, en tallrik var. Jag vet vad ost är och jag vet vad en nebulosa är (ett jätte jätte jättestort moln av gas i rymden), men vad en ostnebulosa är vet jag inte. Kanske ost i gasform.

Nu ska jag dammsuga klart.

Jaha

Då var det fredag igen. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur mina elever ska klara sig utan mig hela helgen. De kommer hänga på låset på måndag morgon kl.08.15, det är vad jag tror. Då har vi matte tillsammans och det är väldigt roligt att ha det att se fram emot. Tycker de.

Nu ska jag dammsuga.

Läget

Mitt liv är en aning rörigt den här hösten, om ni undrar varför jag bloggar så glest.

Det undrar ni inte?

Nä nä.

I alla fall så känner jag mig som en tårta som luften har gått ur. Och bloggandet blir därefter. Endast tre av mina sju bloggar prunkar för närvarande.

Nej, jag skojar bara, jag har inte sju bloggar. Bara typ en. Som inte prunkar så värst.