Ikväll har jag varit på intensivpass, dah

Det var värst vad alla hade bytt vattenlås. Jösses. Finns nog inte ett vattenlås i hela vårt avlånga land som inte någon av mina bloggläsare tallat på.

Ja ja.

Vi säger väl det då.

Men har ni varit på ett intensivpass på Friskis & Svettis? Det har jag. Idag. Skulle som vanligt på ett medelpass men hade läst fel i schemat. Vände för att åka hem otränad men ett 'äh va fan' fick mig på andra tankar. Man kan väl alltid testa, eller hur? Ställde mig längst bak nära utgången och hade det inte varit för mysbyxorna hade nog ingen lagt märke till mig. Vi snackar om stan's grädda av superjympare här och ingen mer än jag hade mysbyxor. Verkligen inte. Klädkod, jag säger bara det - klädkod. (Bah.)

Sedan blev det lite jobbigt, det ska jag inte förneka. Så pass att jag var helt orkeslös i benen när jag cyklade hem. Sladdrig från knäna upp till ljumskarna. Och trött i hela kroppen, till och med i huvudet, vilket rimmar illa med hela konceptet träning. Jag tränar för att bli pigg och inte för att bli trött och kommer i ren protest undvika intensivpass i fortsättningen. Men jag gjorde det!

Nu kan ni berätta om alla era oomkullrunkeliga intensivpass idag. Jag är idel öra.

Ikväll har jag bytt vattenlås

Hur många av er har gjort det ever? Inte en enda, skulle jag tro. Inte för att jag har några fördomar mot mina bloggbesökare men jag slår vad om att ni inte ens vet vad ett vattenlås är. Än mindre har ni bytt ut ett. Jag kan ha fel, men det tror jag inte. (Och har jag fel så är jag tacksam om jag slipper höra det, tänk på att det här är min blogg, min världsbild, min snuttefilt.)

Först åkte jag och köpte vattenlåset, och sedan monterade jag dit det istället för det gamla som jag då hade tagit bort. 'Montera' är ett stort ord och jag kan avslöja att det bara är att bända, trycka och skruva lite, sedan är det klart. De som brukar använda sig av ordet 'montera' vill nog bara att det ska låta märkvärdigare än det är att skruva grejer. Så fort det är fråga om att skruva så är det så satans avancerat så det finns ingen hejd på det. Herregud.

Eller hur?

Kvällens filosofiska höjdpunkt

Man kan undra om den här tanten har väldigt mycket att göra så glest som hon bloggar? Eller om hon bara är lat? Fundera på ni, själv vet jag att lat är en egenskap som inte existerar, det är bara ett ord som används för att smutskasta folk. Gör man inget så beror det väl på något, eller hur? Allt beror på något, det är en av mina deviser. Man kan inte göra något (eller inte göra något) som bara hänger i luften utan sammanhang.

Tänk att det ska vara så jävla svårt för vissa att fatta det?!

Korkade jävlar. Men det finns givetvis en anledning till att de gör sig korkade, så är det ju. Ingen är född korkad, det är en annan av mina deviser. Människor lär sig att göra sig korkade, det är ett slags försvar. Ta till exempel alla som står och klipper med ögonfransarna och inte fattar någonting när det passar dem. Man kan bli galen på dem men då kan man tänka på att allt beror på något. Att de är skadade på något sätt.

Vad brukar ni tänka?

Efterlysning

Har jag nämnt att jag har gått ner i vikt senaste året? Skilsmässometoden. Mitt midjemått var åttioåtta centimeter i augusti förra året, nu är det åttio. Vad det motsvarar i kilo vet jag inte för jag har ingen våg, men ni fattar, jag har blivit smalare. Känns bra nu när jag bor på översta våningen utan hiss, då är det en fördel att lättsamt kunna studsa upp för trapporna. Vilket jag gör flera gånger om dagen eftersom jag är en sådan som alltid glömmer något.

Strax efter att aptiten kom tillbaka någon gång i våras fick jag ögonen på en ofi som var så söt att jag glömde äta i några veckor, och midjemåttet fortsatte krympa. Nu är det äventyret slut och jag tänker att jag behöver skaffa en ny ofi om jag vill behålla den här vikten. Frågade en man om vägen i fredags men kom inte på att han var en ofi förrän vi hade vinkat hej då, och var ska jag få tag på honom nu? Han var sjukt (SJUKT) bra på att visa vägen och ca 170 cm lång. Håret var kort och halvcendré, leendet betagande (som fan), någon som känner igen honom?

Annars får jag ta en annan, känns som att de finns lite överallt så det blir nog inte så svårt.

När går man in i klimakteriet?

Frågan kom igår. Från någon som googlat sig hela vägen till min eminenta frågespalt. Jag blir rörd. Man betyder något ändå, det är så jag tänker. Frågeställaren kanske är helt desperat och googlar som en galning. Det blir en överlevnadsstrategi, som om det handlar om livsuppehållande verksamhet. Så länge googlandet pågår hålls den värsta ångesten stången, men det är en kamp av bibliska mått. Och plötsligt är min blogg där och det lilla ångestknippet kan få svar på sina frågor.

Hursomhelst.

När går man in i klimakteriet?

Man kan väl inte precis säga att man går in i klimakteriet, om vi till att börja med ska reda ut hur frågan är formulerad. Jag skulle snarare säga att det är klimakteriet som går in i oss. Och alla som tror att man kan välja om man ska släppa in det eller inte, glöm det. Det är klimakteriet som väljer NÄR det slår till, OM du ska få ett västerländskt eller ett asiatiskt, och HUR LÄNGE det ska hålla på. Vissa är kvar i det resten av livet, har jag läst. De kan få byta lakan flera gånger per natt i tjugo till trettio års tid. Stackars satar.

Första arbetsveckan är avklarad

Och jag är inte ens trött!

Hur skumt som helst. Den där komaliknande känslan jag tidigare haft när jag kommit hem från jobbet är ett minne blott. Vet inte när jag upplevde den sist, men det är i alla fall mer än ett år sedan, vilket tarvar en ANALYS.

Tänkbara orsaker till denna intressanta förändring:

Jag har inte ätit något fläsk- och nötkött senaste året.

Jag har inte haft någon make senaste året.

Jag har gått upp till heltid på jobbet.

Jag har kommit in i klimakteriet.

Sen har jag bytt frisyr också.


Ändå - jävligt konstigt är det.

Repetition är kunskapens moder

Jag lyckades skapa viss förvirring i föregående inlägg genom att använda akronymen ofi.

Kolla här:

Ofi betyder OBJEKTET FÖR INTRESSET.

Om man befinner sig i den flytande fas som kölvattnet efter en skilsmässa är, och man inte orkar hålla isär alla objekt för ens flammande intresse, är det praktiskt med ett samlingsnamn. Jag trodde att ofi var ett ganska vedertaget begrepp som alla kände till, men sedan kom jag på att jag hittade på det i tisdags.

Icke desto mindre är det en förkortning med enorm potential. Säg den högt för dig själv så kommer du upptäcka hur fint den faller på plats i (puss)munnen. Ooooffi. Galet sött. Ingen kommer kunna motstå att bli kallad det. Förmodligen kommer det räcka att gå fram och säga 'Hej ooooffi ... ' för att bli tillsammans.

Hur blir man tillsammans med någon?

Jag har tre förslag. Det första är för de som vill känna livet bulta i kroppen. Förslag två och tre är för de som skulle vilja känna att livet bultar i kroppen, men inte vågar.

1) Gå fram till objektet för intresset (ofi) och bjud hem henom. Förslag på replik: Hej, vill du komma hem till mig ikväll?

2) Titta på din ofi. Välj ett lagom avstånd. För nära kan skrämma slag på vem som helst och står du för långt bort ser inte ofi dig. Upprepa två-tre gånger per dag. Om resultat fortfarande lyser med sin frånvaro efter en vecka - byt ofi.

3) Babbelmetoden: Låtsas att du är intresserad av annat än det du egentligen är intresserad av (att få hem ofi till dig). Förbered en massa frågor och samtalsämnen som har med andra saker att göra och babbla på. Personligen tror jag inte på den här metoden. Orka, liksom.


Ett ganska magert knippe råd, kan man tycka. I synnerhet som jag är medelålderskrisexpert, specialiserad på Den nya våren och kärleksrelationers darriga inledningar. Men jag känner mig trygg i förvissningen om att ni kommer bidra med fler metoder. Om det finns några.

Frågor som kommit in till medelålderskrisfrågespalten

Sista veckans bekrullade skörd:

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?
Maj, är det verkligen en kul månad?
Det här med klimakteriet, kan man få hoppa över det?
Varför har kvinnorna i Asien inga klimakteriebesvär?
Hur var grekerna förresten?
Hur blir man tillsammans med någon? Frågar man chans eller hur är det man gör?

Svar kommer kanske.

Nu ska vi reda ut det här med det västerländska klimakteriet

Klockan sju i morse var jag på Ica och handlade mat. Just det har inget med klimakteriet att göra, men när jag stod vid tidningshyllan och lät blicken vandra fick jag syn på en förstorad bild av Jennifer Anistons lår. En liten bit bara, av det där låret, men den var förstorad så pass att man kunde se ojämnheter! Och hade jag inte sett dem, så kunde jag läsa i rubriken som var utsmetad över tidningens framsida: Anistons kropp förfaller. Kan också ha varit: faller ihop, faller isär, faller sönder eller faller i backen, jag minns inte, men ni fattar. Faller en cell så faller alla och man förstår att livet nu är slut för Jennifer. För allvarligt talat, finns det något kvar att leva för om man inte har varmkorvssläta lår? Inte lär man få några nya kompisar, i alla fall.

Jag kollade noggrannt på alla tidningar för att se om till exempel George Clooneys lår hade förstorats någonstans, men det hade de inte. Då skulle garanterat ingen vilja hänga med honom heller, det är vad jag tänker.

Nej, det tänker jag inte för det är ju skillnad på människor och människor.

I alla fall.

Så tycker jag att klimakteriepaniken i västvärlden är Anistons fel. Om hon ansträngde sig lite för att hålla kroppen i trim så skulle vi andra inte få en känsla av att livet tar slut någonstans mellan fyrtio och femtiofem. Det är min teori. Och om jag nu ska dra in Asien i den här debatten så kan jag berätta att där kallas klimakteriet för Den nya våren. Källa okänd, men ni fattar. Man ser mer fram emot en promenad i parken med en massa nya kompisar en dag i maj än att bli en skräcködla som ingen vill leka med.

Frågor på det?