Nu har jag varit hemma två dygn

I landet vars sydligaste landskap heter Skåne.

Och jag kan meddela att jag känner mig sjukt nöjd med hur jag lyckats med omställningen. Allt jag åstadkommit (sömn, uppackning, tvätt, handling, nyårspynt) har gjorts lugnt, metodiskt, effektivt och perfekt. Lu-met-ef-perf.

Ett förfarande jag verkligen kan rekommendera när man har rest över halva världen på tjugotvå timmar. Ett verkningsfullt sätt att motverka den jetlag som annars riskerar att locka fram ditt trötta, slitna och sämre jag. Liksom miself kan man sedan toppa med att gå till frissan och fixa håret så att man är snygg som fan på nyår. Lu-met-ef-perf-wow!

Återstår att invänta nästa år och uppleva hur det färgas av innevarande års avslut.
Gott Nytt!

Herregud!

Nu måste jag styra upp den här sladdriga bloggen, har ju inte skrivit om Skåne på över en vecka.

Ska jag ha ett tema eller inte, kan man undra.

Om jag ska slira iväg varje gång jag åker bort får jag helt enkelt stanna hemma - det är vad jag känner just nu. Vill inte ens tänka på alla besvikna skåningar när de först får en helt egen blogg och sedan förlorar den i Colombia på något mystiskt sätt. Så amatörmässigt!

Men ändå proffsigt av mig, på något sätt, att inse min fadäs och ta ansvar för den. Väldigt moget och seriöst. Annat kan man inte säga!

Bild på det

Så ni inte tror att jag ljuger, för det gör jag aldrig, och i synnerhet inte när det gäller myror i mat.

Som en liten dekoration ligger de där, de små döda liven på ett vitt flarn av något. Kokos? Jag glömde fråga, myrorna sög nämligen effektivt åt sig all uppmärksamhet. Man kan nästan önska att de hade varit levande så de fått uppleva cirkusen de skapade.

En glimt från det colombianska köket

Nu har jag kommit på en sak jag kan berätta för er om Colombia. De äter myror här. Ganska exotiskt, eller hur. Först såg jag att de såldes på en trottoar här i Bogota. ’Bigbottomed ants’. Man får anta att rumpan är det smaskigaste om man nu tycker om att käka myror.

Andra gången låg de utströdda på en köttbit på en fin restaurang. De gick under namnet lemon ants, och smakade också citron fick jag veta. Alla vid mitt bord utom jag smakade på dem, och vips fick vi in en liten extra skål med de små krypen. De var svarta och hade förhållandevis små rumpor. En aning tilltufsade, benen spretade betänkligt åt alla håll. Kanske hade de gått en brutal död till mötes. Mumsfillibabba.

Inte mitt fel

Vill bara berätta att jag såklart fortfarande bloggar varje dag, om någon undrar. Skulle aldrig svika min blogg genom att skita i den och bara lata mig över julen.

Sen kan ju inte jag hjälpa att de fläckvis saknar internet i Colombia. En omständighet som tyvärr lägger effektiva hinder i vägen för min passionerade bloggaktivitet. Hade jag vetat hade jag åkt någon annanstans, det säger sig självt. För framtida resor ska jag göra en lista över länder med hundra procent täckning. Då kommer jag kunna skriva sjukt intressanta resereportage varenda dag!

Det blir roligt.

Det hade varit lättare om jag hade haft en häst

Det finns alltid frivilliga som gladeligen hjälper till med hästskötsel. Men hur många skulle frivilligt hoppa in och blogga åt mig när jag åker bort?

Inte många!

Den fina balansgången

Som synes försöker jag krampaktigt hitta relevanta ämnen för mina blogginlägg trots att jag befinner mig niohundrafyrtio (eller vad det är) mil från den svenska julen.

Känner mig extremt ambitiös och ansvarstagande gentemot min blogg.

Eller så har jag blivit besatt av tanken att skriva ett inlägg varenda dag, oavsett vad? Ett slags tvångsmässigt beteende som med lite otur kan spåra ur fullständigt.

Det vore tråkigt.

Det blir ingen vit jul i Skåne

Det kan man idag läsa på svt.se. Det är sällan det blir det, skriver de också, så de stackars skåningarna är vana. Man kan anta att de flesta inte ens hoppas?

Om jag inte var i Colombia skulle jag göra en insats för att pigga upp några slumpmässigt utvalda skåningar. Kanske skulle jag skicka en julkram via messenger? Såna kan man för övrigt skicka till flera på en gång, så skänker man mycket glädje med en liten arbetsinsats. Win win.

Fel sorts julgransfot

Nio av tio svenskar har fel sorts julgransfot, står det att läsa på SVTs hemsida (som jag givetvis skulle länka till om jag hade orken). Det är inte utan att man känner en viss vanmakt här borta i Colombia. Hur FAN kan det ha gått till? Nio av tio är en ansenlig mängd feltillverkade julgransfötter. Vi pratar miljontals här.

Vem är den ansvarige för denna fadäs? Vem är den ansvarige för att miljontals granar kommer stå på sniskan? VA?

Snart dags för nyårsviljor

Snart är det nyår, och alltså dags att fundera över strävandemålen för nästa år.

Nej, jag skojar bara. Fy fan, för strävandemål. Jag hatar att sträva. Bara ordet ger mig rysningar. Det ger mig associationer till friktionen som uppstår när man gnider sträva material mot varandra.

Men inför det nya året - vad kan man göra för att bli en bättre människa?

Nej, jag skojar bara! Herregud. Bli en ’bättre’ människa vill jag verkligen inte. Vilken mardröm. Jag får huvudvärk av bara tanken. (En huvudvärk som får läggas till den jag redan har på grund av elva timmar i tub över Atlanten, sex timmars tidsomställning och Bogotas 2 900 m ö h)

Men jag menar - vad vill jag göra nästa år?

Övningsköra med Skåne
Galoppera mera
Arbeta mindre

Det borde väl gå att få till?

Men nu lite Treo.