Idag

Idag ska min dotters hund få somna in. En liten skrutt som varit en del av familjen i femton långa år. Att så mycket glädje och kärlek kan få plats i en sån liten kropp är ett av livets mysterier.

Sov gott vår lilla fluff ❤️

Höna

Om höns skulle jag kunna skriva en hel del, men idag är inte en sån dag.

Kröning

Kröning är med för att det rimmar på löning. Vilken poet jag är!

Den senaste kröningen som ägt rum på min TV är den som poppar upp i huvudet; den där prins Charles blev kung Charles. Det som fladdrar förbi är bilder där några män klädde på honom en tung guldkappa innan han fick hjälp att sätta sig på en tron. På tronen satt han sedan och strök på guldkappan, som för att rätta till något. Ängsligt. Hakan ned mot bröstet för att se alla eventuella noppor, eller vad han letade efter. Man tänker att en kung i den situationen ska sitta rak i ryggen, ha hakan något uppåt snarare än nedåt och blicka stadigt rakt fram. 

Inte den här kungen.

Men jag känner igen mig. Jag kan också bli överdrivet medveten om hur jag tar mig ut när jag är bland folk. Alla skrynklor på kläderna blir uppförstorade, och huga om jag upptäcker en fläck på min blus. Eller att jag luktar svett, det är mitt värsta. Och ibland ser jag ut som en mossbevuxen stubbe i håret och måste platta till det igen och igen.

Kung Charles och jag, således, har en del gemensamt. 

Löning

Ordet löning var logiskt ändå. För idag ramlar lönen in på kontot. 

Ännu en fördel med att arbeta.

Cool

Cool?

Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.

Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring. 

Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.

DET ÄR SLUT PÅ DET NU!

Kjol

Kjol?

Min fantasi var på minus när jag skrev min ordlista. 

Sol

Midsommarafton avklarad. Den var svettig. Dagen idag går i chillandets tecken. Skåne och jag behöver träna på att ta det lugnt. Inte för att vi är dåliga på det; om man tänker efter är nog återhämtning vår starkaste gren. Men varför inte bli ännu bättre?

Vad gör vi då när vi chillar? Bloggar (tydligen), följer dramatiken i nyheterna, bakar bröd (Skåne), surfar på mobilen (jag), fikar (inom kort) och diskar för hand, eftersom diskmaskinen bråkar. Alltihopa inomhus, så här långt.

Vi är sålunda urusla på att njuta av sommaren när den är som ljuvligast.

Igår kväll, däremot, gjorde vi det som anstår en midsommarafton. Vi cyklade ner till Hjälmaren och tog ett dopp i kvällssolen. Om man bortser från det något dyiga vattnet (och det syns ju inte på bilderna vi tog) så var det mysigt som fan. Sketamysigt, om man ska inkludera själva dyn.

Klart slut från Närkeslätten!

Kaprifol

Dagen idag:

Upp som en sol,

ner som en kaprifol 

Viol

Vill bara berätta att jag inte har någon fiol, för alla som ivrigt undrar. Gårdagens inlägg kanske gav intrycket att jag är en violinist av rang, vilket gör mig nödgad att stämma i bäcken.

Fiol

Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.

Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?

Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.

Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.

'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'

'Om du moppar salongen så tar jag köket.'

'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'