Under middagen är Benny nyfiken. Till och med omåttligt nyfiken, vilket gör honom snudd på påflugen.
’Nu måste ni berätta hur ni träffades!’
Vera och Hans tittar på varandra och ler.
’Vera sålde pappersrosor och jag köpte en.’
’En pappersros?’
’De sålde dem i informationsdisken på stadsbiblioteket.’
’Det har ni aldrig sålt på ditt bibliotek, Britta. Eller har ni det?’
’Nej.’ Britta ler.
’De hade ett event för singlar, med pappersrosor och fika och fullt med böcker på temat’, förklarar Hans.
’Vad spännande!’ Bennys kinder är rosiga. ’Men hur kom det sig att ni började prata med varandra? För ni började väl prata med varandra? Vad sa du till henne?’
’Jag sa: Jag ser en blomma bland blommor.’
En stunds tystnad lägrar sig över bordet. Sen utbrister Benny:
’Det var banne mig bra sagt!’
Vera ser på Hans och ler. Hans ser på Vera och ler. Britta ler redan sedan tidigare, och Benny, rosig om kinderna; ja, han ler också.
6 kommentarer:
Det är inte ofta jag blir mållös, men nu blev jag det!
Är det Hans raggningsreplik som golvar dig?
På sätt och vis, ja.
How could he stoop so low?
Inte hans fel egentligen, jag var ju tvungen att klämma in ’blomma’ någonstans 😆
Wow, så fint! Lite ordlös jag också, så fint är det skrivet. Gillar det förstås!
Ha ha, tack!
Skicka en kommentar