Vaknade vid åttasnåret i morse och kände mig vilsen. Detta stora hus - är det mitt och varför? Det ekar i det, eftersom mattor, gardiner och många möbler fortfarande saknas. Det ska inte eka i ett hem.
Låg kvar i sängen och läste några sidor i Vilhelm Mobergs En stund på jorden, vilket inte precis piggade upp.
'Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som ska föra mig tillbaka (till det eviga kretsloppet)'
Blev så trött av att läsa att jag somnade om och inte vaknade förrän klockan tio. Att vakna klockan tio är deprimerande i sig, för jag tycker inte om att sova bort det liv jag har kvar. Försöker övertyga mig om att jag behöver sova ut efter en vår fylld av utbyggnad, flytt och jobb - och, ja, det låter väl rimligt.
Nu ska jag bara få in ordet kalsong också, hur fan det nu ska gå till. Förmodligen hade Vilhelm Moberg kalsonger på sig när han skrev sin deprimerade elegi.
Det kan man på god grund anta.
4 kommentarer:
Jo, det verkar vara ett rimligt antagande.
Men att sova till klockan tio är ju jätteskönt! I alla fall om du menar klockan tio på morgonen. Förr liksom skämdes jag, om jag sov länge på morgonen, men sedan jag kommit ut som sjusovare (ha! nio-tio-sovare, snarare) är det bara trevligt. Jag säger som det är: Jag har sömn som hobby!
Håller med Karin, att sova är ju underbart- en av de bästa aktiviteterna man kan göra. Men det är ju läskigt att man bara blir äldre och äldre, vilket inte skulle vara så farligt om man inte närmade sig D - det nästan onämnbara!
Kram!
Det är professorkajsa som skrev förra kommentaren! 🤗
Karin och Professorn: Kanske är det min dödsångest så gör att jag blir stressad av att sova 'bort' för mycket tid. Jag som inte ens visste att jag hade dödsångest, brukar skryta om att jag är helt chill med att jag en gång ska dö, he he.
Skicka en kommentar