Halli halla!

Sitter vid receptionens dator pa ett vandrarhem i Uruguay.
Det ar tisdag idag och vi kom till Buenos Aires i lordags vilket kanns helt omojligt eftersom det maste ha gatt minst en vecka med tanke pa allt vi varit med om.

Nar vi kom i lordagsmorse akte vi in till Buenos Aires till det stalle dar aldsta dottern, L, sedan en manad tillbaka bor,pa ett slags studentresidence, som ligger jattefint i en stadsdel som heter Palermo. Efter att ha tranat kindpussar (och gjort bort mig med att stracka fram handen ett par ganger i ren forvirring) pa L´s residencekompisar fran framforallt olika lander i Sydamerika, sa gick vi ut och strosade omkring.

Vi hade en del energi att ta av eftersom vi, trots extremt obekvamt flyg mellan Madrid och Buenos, sovit en hel del. (Helt obegripligt, kan jag saga.)
Ja, sa vi gick omkring och forsokte fatta att vi var i Sydamerika (helt plotsligt), at mat pa en mysig liten restaurang, gick lite i sko-, klad. och vaskaffarer, delvis beroende pa att mina skor, som jag tagit med fran Sverige, fick underkant av L. Nu ar jag stolt agare av ett par Havaianas, dvs sydamerikanska flipflops. Sana gick alla omkring i och da maste ju aven jag ha ett par.

Sasmaningom var det dags for mig och yngsta dottern, E, att aka till hamnen for att ta baten over Rio de la Plata till Uruguay. Vi hade pa forhand tagit reda pa att det skulle ga en bat kl. 19.00 vilket det forstas inte gjorde. Efter lite panik som inte bara berodde pa ovisshet over om vi skulle komma till Uruguay dar min mellandotter, F, satt och vantade pa oss, utan ocksa`pa att jag inte hittade vara pass nar en tjej(som bara pratade spanska) skulle hjalpa oss att fa biljetter till en bat som skulle ga klockan atta. Ingenstans var dom. Passen, alltsa. Jag insag att vi formodligen glomt dom hos L eftersom jag hade tagit upp dom, och en del annat, pa hennes rum och packat om lite sa att allt skulle ligga pa smartare stallen. Jag rev upp halva packningen dar framfor disken i hamnen och funderade febrilt pa var vi skulle spendera natten i Buenos, eftersom man inte kan aka till Uruguay utan sina pass. Da hittade jag dom.

Pa baten over somnade E och jag som sma grisar (eller snarare en liten och en stor) och yrvakna klev vi i land i Uruguay klockan 10 pa kvallen och fick krama var F som vi inte sett sen augusti. Hon sag sa avslappnad och glad ut sa jag forstod direkt att det var sant detta att hon trivs sa bra I Uruguay (dar hon ar utbytesstudent ett ar). En underbar kansla.
Eftersom vi kom sa sent med baten (F hade vantat pa oss i tre timmar) sa fick F prata oss ombord pa en buss som inte egentligen var for sana som oss och jag lyssnade forundrat pa hennes flytande spanska. Hon kunde ingen spanska alls nar hon for fran Sverige i augusti sa detta ar tydligen ett effektivt satt att lara sig ett nytt sprak.

Nar vi kom hem till F´s vardmamma som bor i en liten ort en bit in i landet var klockan runt midnatt och dar vantade vardmamman, mormor och vardbror med hustru med middagen fardig. Det var tur att vi hade sovit pa baten sa vi inte somnade med huvudena pa tallrikarna. Efter middagen, dar konversationen skedde pa en intressant mix av svenska, spanska och engelska, gick vi och la oss.

Dagen darefter vaknade jag halv tva. Lite pinsamt.
Nar vi atit lunch korde brodern och mamman ut oss pa sightseeing i byn med dess omgivningar och darefter till broderns frus foraldrar som bodde (bor fortfarande far man formoda) pa en gard pa landet med grisar, hons, kaniner, gass (som de hade som vaktare!), far (sana som braker) osv. Blev bjudna pa mate vilket ar nationaldrycken i Uruguay. En termos med pip passeras runt och den innehaller ett slags starkt te med hemliga ingredienser...

Igar akte vi vidare till det stalle vid havet dar vi ar nu. L anslot i Montevideo och det var ocksa hon, som jag tidigare skrivit, som fixade boende har i La Paloma. Vi bor pa ett vandrarhem som pa webben beskriver sig som ett "partyhostel". Well, well. Lite party har val ingen 47-aring dott av. Det var halligalli inatt nar jag gick och la mig men jag somnade ovaggad till den uruguayanska rockmusiken kan jag saga.
Igar nar vi kom hit regnade det men nu lyser solen och mina alsklingar sover sott sa jag ska ga ner till havet och se om det ar blatt.

Kram pa er sa lange!

Nu så...

Då var det dags att lätta.
Ska bli intressant att se om tåget tar sig till Arlanda i detta snöoväder...
Känner mig en aning stressad just nu *har jag fått med mig allt?Nej, just ja, jag har ju inte packat klart...*
Men stressad är mitt signum, vilket kan låta lite konstigt med tanke på vilken cool person jag är.
Jättekonstigt..., så jag tror att jag lämnar den tråden.

Jag kan för övrigt meddela att det inte går att boka hotel/hostel i Uruguay. Om någon planerar att åka dit så kan det ju vara bra att veta. Jag har försökt men icke sa Nicke. Nu tror ni kanske att det är mig det är fel på, att jag eventuellt inte förstår hur man gör, men, nej; det är Uruguay som inte förstår hur man tar emot hotellbokningar.
Jag har nu satt äldsta dottern på att kontakta Uruguay och förklara för dem att de inte är bokningsbara. Därefter ska hon boka. Vad gjorde jag utan mina dötrrar???

Nu ska jag ta hand om äggen som fastnat i stekpannan. Äggmackor blir det till lunch. Tji får Arlandas dyra näringsställen! *pilutta dom*

Om detta inlägg känns något osammanhängande och virrigt så måste det vara...blogspots fel.
Mig är det iallafall inget fel på.

Varför vara ute i god tid när det är så lattjolajban att vara ute i sista sekunden

Det går inget vidare med att boka in oss på strand i Uruguay. *grrr*
Antingen har jag bokat in oss dubbelt, eller så är vi inte inbokade alls.
Oklart vilket.
Min skolspanska lämnar en del i övrigt att önska och engelska verkar de inte förstå.
Jag skriver en sak i mailet (mailen, det har blivit några) och får svar på något helt annat.

En misstanke har börjat gro om att de medvetet försöker kollra bort mig: "Gör vad som helst bara hon inte kommer hit!", typ.
Till stöd för min tes kan jag nämna att de börjar varje mail med Dear Mr Mrs Nilla. Är inte det lite nervöst så vet jag rakt inte vad som är det.

Men nu kommer vi snart, vare sig Uruguayanerna vill det eller inte.
De får helt enkelt acceptera fakta.

Snart

Det snöar ute.
Jag har inget emot snö och minusgrader, tvärtom, jag tycker om det.
Men just nu kan jag mest bara tänka på att jag och minstingen på fredag natt flyger över Atlanten för att träffa mellan- och äldstingsystern som befinner sig på breddgrader där snön lyser med sin frånvaro.
Bokade igår in tre nätter på hotell i Buenos Aires och jobbar ikväll på att boka in fyra nätter i rum vid strand i Uruguay. Sen är det några nätter till, men det blir så förutsägbart och ospännande om man har allt planerat i förväg. Vi får se var vi hamnar helt enkelt.
(Nu tänker ni kanske att jag är coolaste mamman alla kategorier (och ni har förstås rätt), även om inte mina döttrar skulle hålla med om det. De har ännu inte insett min storhet. Sådant tar tid att förstå. Väääldigt lång tid har jag märkt. Men skam den som ger sig. Jag är inte bara en cool mamma utan också en extremt uthållig. )
Iallafall så ska det bli så roligt att ha dem samlade under mina vingar att jag nästan gråter när jag tänker på det. Jag ska sitta tillbakalutad (på café eller i solstol tänker jag mig) och njuta av att höra deras röster. De hörs väldigt mycket när de är tillsammans. Tack och lov.

Dagens avslöjande

Nilla har haft en politisk karriär!

Förvisso tog den slut nästan innan den hann börja men den kom att innehålla några gyllene höjdpunkter.
En var i valrörelsen 1979 när jag fick förtroendet att sitta i partiets valstuga och svara på frågor när potentiella väljare kom förbi.
Det kunde exempelvis vara två killar från en gymnasieskola som kom in med bandspelare och kamera för att göra ett skolarbete. Först kunde de ta ett fint kort på den söta tjejen med långa flätor (that would be me) för att sedan sätta på bandspelaren och be mig presentera mig och svara på frågan om det inte i slutändan kommer bli kostsamt för löntagarna med löntagarfonder, som var på tapeten detta val.
Ett bestämt nej, kunde jag då svara eftersom jag visste att här gällde det att verka säker på sin sak. "Hur kommer det sig?" kanske killarna då frågade medan bandspelaren snurrade kasettbandet framåt. "Hur det kommer sig...? Eeeeeeh....jag vet inte" kunde det då hända att jag svarade för att sen vara tyst en lång stund. En väldigt lång stund; nämligen ända tills killarna som kunde vara ganska finkänsliga, tackade för intervjun och tog med sig sin kamera och bandspelare ut ur valstugan.

Ovanstående är förstås endast ett rent hypotetiskt exempel på hur det kunde gå till och jag drömde inte mardrömmar i veckor efteråt om killarnas redovisning på sin skola av politikern Nilla. Det gjorde jag inte.
Och för övrigt blev jag säkert så snygg på bilden att de inte kunde koncentrera sig på vad jag sa på kasettbandet. Det är jag helt säker på.

Keywords: Topless, skottdrama, bordell, rumpa och pengar

Har fått en Kreativ-Blogger award av Bakom berget som innebär att man ska berätta sju saker om sig själv. Eftersom jag redan berättat massor om mig själv så tar jag mig friheten att upprepa några fakta på temat resor.

1. Har blivit uppläxad av hotelmanager i London för att jag, tillsammans med min kompis, stod och hängde i hotellfönstret topless. (Vi svarade bara några killar som ropade till oss från andra sidan gatan!)

2. Kom en gång till Caracas busstation kl. 03.00 på natten och hamnade mitt i ett skottdrama.

3. Jag har övernattat på bordell i Malaysia.

4. Jag har legat dösjuk på hotellrum i Rangoon och fått spruta med okänt innehåll i rumpan av okänd man. (Det blir säkert bra, tänkte jag, och jag tillfrisknade ju såsmåningom.)

5. Jag har åkt Transibiriska järnvägen och bilat USA från kust till kust.

6. Har varit i Kina och lyckats övertala kinesiska myndigheterna att låna ut pengar till mig. (Har lite dåligt samvete för att jag aldrig betalade tillbaka dem.)

7. På fredag åker jag till Buenos Aires.
Men nu är jag gammal, klok och försiktig.

Hjärtifjärt

När jag växte upp var det inte så mycket väsen om Alla hjärtans dag. Man skulle vara lite extra snäll, om jag minns rätt. Och inte var det någon direkt uppföljning på det heller med kontroll av snällhetsgärningarna.
Hela den här Valentin-grejen med presenter och chokladhjärtan är en nymodighet i Sverige kan jag berätta för alla yngre läsare. Den kommer från Amerikat.
Jag ska inte säga: Det var bättre förr, för så säger bara gamla och trångsynta människor, och en sån är ju inte jag, men!
Vissa saker var lite mindre pretentiösa
på den gamla goda tiden.

Frisk! *håller i trä*

Bestämde mig imorse för att vara hemma även idag. Återhämtning är viktigt har jag fått lära mig och jag ville inte gå till jobbet för att omedelbums insjukna igen. Klart som korvspad, tyckte jag men inte sjuksköterskan på vårdcentralen jag ringde för att få sjukintyg (vilket man måste ha när sjukskrivningen går över en vecka).
"Magsjuka? Så här länge? Det var konstigt........*lång uppfordrande tystnad*........"
"Ja", sa jag. Sådana här processer är det bäst att göra så korta som möjligt. Annars finns risken att man blir uppfostrad. *tvi tvi tvi*

Jag fick min tid hos läkare nu på eftermiddagen. Han var inte heller glad utan svor och muttrade så pass att han kände sig manad att be mig om ursäkt. Det var dock inte mig han svor över utan försäkringskassans överambitiösa formulär som han måste fylla i när han sjukskriver någon nuförtiden.

"Skriver jag som det är kanske de nekar dig sjukpenning", mumlade han irriterat. "Men förutom vätskeförlusten skriver jag att du ser blek och matt ut...alltså, ursäkta, men annars kanske du inte får sjukpenning..."
"Du kan ju skriva att jag gått ner fyra kilo", sa jag hjälpsamt men det tog han inte med.
Sen behövde han också skriva vad i mitt jobb som jag inte klarade av i nuvarande kondition så nu står det i intyget att jag är "för trött att leda lektioner". Hepp!

När jag lämnade vårdcentralen kände jag mig plötsligt oförskämt pigg. Försökte se lite sjuk ut utifallatt någon på jobbet (ca 1000 pers) skulle råka få syn på mig men inombords bubblade det av känslan att vara frisk, frisk FRISK! Kraft i benen och aptiten tillbaka. Så lovely!

Härligt fredagsgodis på er!

Dagens snörpar

Det finns fler än jag som kan snörpa på munnen!

Här är det programledarna för Förkväll i TV 4, Carin da Silva och Yvonne Ryding, som är sura på den tredje (numera f d) programledaren Elisabet Höglund.

Läs mer här och här om ni är intresserade.

Själv är jag mer intresserad av själva snörptekniken som jag tycker da Silva tar till sin fulländning. Rydings dito, däremot, förlorar något av sin snörpkaraktär då hon även låter käkarna jobba i en redig sammanbitning. Man kan kanske, eftersom hon är i skönhetsindustrin, anta att hon tränat att inte sno ihop munnen för att slippa alla munrynkor som t ex jag nu dras med? Notera också de något höjda ögonbrynen. De kompletterar snörpningarna fint och ger hela ansiktsuttrycket en air av oskuld.

Hursomhelst, båda visar prima prov på tillsnörpt vrede. Annat kan man inte säga.

Åter från de döda

För de som är avundsjuka på min viktnedgång kan jag berätta att med den följer ett askgrått ansikte i 103:årsåldern.

"Men, vad hon överdriver", tänker ni nu, men det gör jag inte!
Jag har blivit lika förundrad varje gång jag gått in på toa de senaste dagarna och sett mig själv i spegeln: Är det där jag?! Nej, det är det inte, har jag tänkt och gått ut därifrån, vilket inte har gjort så mycket då man ändå inte kissar speciellt många droppar när man spyr upp allt man får i sig.
Mest förvånad är jag över de nytillkomna rynkorna runt munnen. Lite som om jag hade tagit ut löständerna. Antagligen är jag en sån som går omkring och snörper på munnen utan att veta om det. Men med tanke på alla idioter man stöter på titt som tätt så är det kanske inte något att förvåna sig över.

Sen har jag bekymmersrynkor i pannan djupa som Marinergraven (om man ser det i ett globalt perspektiv). Sådana rynkor har jag haft tidigare också men de har inte varit lika djupa. *helt säker* Dessutom har det tillkommit mindre djupa vid sidan av som ser likadana ut som de två stora men är mindre. Som smågravar kan man säga. Eller svallvågor om man vill vara mer poetisk.

Kan också nämna att mina ögon har poppat in i skallen någon centimeter. Om det inte är döskallen som växt, så kan det också vara.

Hursomhelst, var det någon som ville byta?
Nej, jag tänkte väl det.
I helgen ska jag äta ungefär åtta kilo godis, vilket jag tror är det minsta som ska till om man ska återanskaffa fyra kilo kroppsmassa. *laddar*


PS Det går bra att tipsa om favoritgodisar! Passar bra att prova lite nytt när man ändå ska äta så mycket.