Om att klappa takten lite här och där i Sverige och Singapore och USA och Norge och var mer jag nu har bloggbesökare i från

Ikväll ska jag sjunga i min kör, och alla som vill får gärna klappa takten.
Jag kommer inte riktigt ihåg vilka låtar vi sjunger men ni kan klappa vilken takt ni vill, det blir jättebra.
Kl.19.00 börjar vi!

Väldigt mycket information

Men nu var det länge sedan jag bloggade, tänkte jag när jag loggade in och fick se att det var igår morse. Inga eoner av tid som gått sedan dess kanske, men jag förlorade tidsperspektivet när jag började blogga för drygt två år sedan och jag har aldrig fått tillbaka det. Det är faktiskt sant.
Idag är jag upptagen med min skrivarkurs. Dels skriver jag responser på andras texter vilket jag känner att jag lär mig väldigt mycket på. Och dels skriver jag en kort berättelse utifrån en biperson i en novell som skrivits av en författare. En riktig författare alltså, inte en sådan författare som jag är. Bipersonen i den novellen, som alltså blir huvudperson i min berättelse, drar ut till Djurgården varenda dag och man kan verkligen fråga sig varför.
Som om inte allt jag redan nämnt var nog, så har jag också jobbat idag på eftermiddagen. Man måste kunna konsten att slå på flera trummor samtidigt när man lever mitt liv, det är ett som är säkert.
På vägen hem från jobbet stannade jag och handlade mat och i affären hejade jag inte på en som jag känner lite. Jag känner honom bara pyttelite, men ändå. Jag mötte honom tre gånger i affären och ändå hejade vi inte. Första gången var det kanske så att någon av oss inte såg den andra och då förstår man ju att det inte blev något hejande av. Andra gången sprang vi nästan in i varandra och då vek jag snabbt av mot äggen och fick med mig en oplanerad äggkartong medan han vek av mot juicen. Kanske fick han med sig någon oväntad sorts juice hem, jag vet inte. Tredje gången sammanstrålade vi i kassorna men då stod vi hela tiden med ryggarna mot varandra eftersom det hade varit pinsamt att heja då och liksom erkänna att vi sett varandra innan. Eller låtsas att vi inte gjort det vilket är så energikrävande.
Nu ska jag återgå till min berättelse om Djurgårdsdonnan. Min beiga roman får vänta till imorgon, men soppkvällen är i alla fall uppstyrd, det fixade jag igår.

Klimakteriet avklarat

Min migränattack bröt aldrig ut! En hel dag med migrän på gång och sedan bara poff borta. Jag har hört talas om att migrän försvinner efter att man passerat övergångsåldern så min teori just nu är att jag var i övergångsåldern igår.
En lång dag på jobbet framför mig men innan jag går dit ska jag fila lite på min beiga. Soppkvällen hemma hos Solbritt sjangserade lite på slutet och så kan vi inte ha det. De får allt uppföra sig som folk om de ska vara med i min roman.

Från vaginor till migrän

Har idag haft något så intressant som en wannabe-migränattack. Hela dagen har jag känt att den väntar på att få bryta ut men av någon anledning håller den än så länge tillbaka hästarna.
Skönt för dig, kanske ni tänker. NEJ, det är det inte. Att ha en attack som är på gränsen att bryta ut är lika jobbigt som att ha migrän. I alla fall när den är nära att bryta ut en hel dag.
Bring it on! känner jag i nuläget. Så att jag är av med den om två och ett halvt dygn. Och kan börja ladda för nästa.
Och det var allt från migränfronten eftersom jag är en sån som inte klagar på min migrän.
Lär att lida utan att klaga! som Elin Wägner skrev (med visst stänk av ironi) i Norrtullsligan (1908).
Mycket läsvärd bok, för övrigt.

Apropå det där med flödesskrivning

Har jag berättat om när jag hade flödesskrivning med mina elever på en engelsklektion en gång? Jag misstänker att jag har det, men jag orkar inte gå tillbaka och kolla så jag berättar det igen. Ni är säkert lika senila som jag, tänker jag, och märker förmodligen inte ens att ni eventuellt hört det förr. Om jag nu har berättat det förut, annars är det ju första gången.

Hursomhaver, tantkadaver.
På en lektion i engelska för några år sedan lät jag mina elever skriva flödesskrivning och jag betonade förstås vikten av att ocensurerat låta det som strömmade genom huvudet på mina elever få komma ner på pappret. Säkert gjorde jag en liten flödande dans där framme vid katedern som illustration, dylikt kommer alltid så naturligt.
När de skulle lämna in var det en kille som såg lite besvärad ut. Asså, måste man lämna in? sa han och tittade ner i golvet. Japp, alla ska lämna in, sa jag som den rigida lill-Hitler jag var i den stunden. Okejrå, sa han, och bad så mycket om ursäkt för att han hade skrivit 'vagina' ganska många gånger i sin text, närmare bestämt mellan var och varannan mening. Ingen av dom (vaginorna) var med i själva berättelsen, de bara poppade upp här och där som självständiga små element. Problemet var, förklarade han, att ju mer han tänkte på att han inte skulle tänka på 'vagina', desto oftare tänkte han på det. Och var ju då tvungen att skriva ner det.
Helt naturligt, försäkrade jag för att få honom att må lite mindre dåligt över det hela. Klart man tänker mer på det man försöker tänka mindre på, det är ju så hjärnan fungerar! Förklarade jag och såg ut som om det händer mig hela tiden att elever lämnar in vaginatexter. Så himla vanligt och naturligt.
Efter det har jag inte tagit in texterna när mina elever testar flödesskrivning. Sitt innersta flöde kan de få behålla för sig själva, tänker jag.

Flödesdialog

Att flödesskriva dialoger är kul. Man utgår från en första replik och sedan skriver man bara på utan att censurera sig själv. Spännande, för man vet inte vad som poppar upp. Vilket kan vara lite för spännande ibland, men är man rädd för vad som ruvar i ens undermedvetna kan man låta bli att läsa igenom det man skrivit. Och är det riktigt läskigt kan man elda upp det.
Men är man mer lagd åt det utforskande hållet kan man  lära sig både det ena och det andra om sig själv.

Nedanstående dialog skrev jag för ett tag sedan utifrån repliken Kan du inte göra ett undantag för mig?
Skriv egna alla som känner sig manade! Det är loligt!

"Kan du inte göra ett undantag för mig?"
"Va? Nej vi kan inte göra undantag."
"Varför?"
"Vi kan bara inte det. Det är inte jag som bestämmer."
"Vem bestämmer då?"
"Eh, ja, det är dom som äger alltihop..."
"Är det flera stycken?"
"Ja, dom är flera. Kan man säga."
"Bor de här i närheten?"
"Njae, dom bor ...i USA."
"USA? Då har dom långt till jobbet."
"Ja, men dom jobbar inte här."
"Äger dom stället, men jobbar inte här?"
"Ja, det kan man säga."
"När dom ska städa och hålla ordning då?"
"Alltså, det är ju andra som gör det. Anställda."
"Okej. Men kan du inte maila dom och fråga om dom kan göra ett undantag för mig?"
"Nej, det kan jag inte."
"Varför?"
"För att...dom inte gör några undantag! Alla måste betala. Det skulle inte funka annars."
"Det skulle funka om dom bara gjorde något undantag då och då..."
"Nej, det skulle det inte!"
"Varför inte?"
"För att det bara inte skulle det! Det skulle bli rörigt, massor av folk skulle komma hit och vilja att vi gjorde undantag för dom också. Hela MacDonalds skulle bli ruinerat."
"Bara för att jag fick en hamburgare gratis?"
"Ja...det kan man säga. I princip."
"I princip skulle hela MacDonalds bli ruinerat?"
"Ja, det kan man säga."
"Mac Donalds i USA också?"
"Eh...ja, såsmåningom."
"Ja, men då är det bäst att jag betalar."

Frågespalten

Fick igår i en kommentar frågan om när min bok är klar, och eftersom det här är en frågespalt, och eftersom jag själv undrar samma sak, så ska jag svara.
Går jag på min magkänsla så blir den klar till veckan. Min magkänsla och jag är ett team utan tillstymmelse till tålamod. Vi vill helt enkelt veta NU hur jag ska lösa huvudkaraktärens, Eilerts, Solbritts, den spanande karlslokens med fleras till synes olösliga problem. Men eftersom den som skriver berättelsen (that would be me) skriver så långsamt kommer det dröja flera månader innan sista sidan är skriven.
En gång om dagen räknar jag ut när sista tangenttrycket kommer infalla och varje gång landar jag i höst någon gång. Ibland i september och ibland i oktober, någon gång framåt jul, det beror på hur jag räknar. Ibland räknar jag med att jag skriver fort, och att jag dessutom kommer se en exponentiell utveckling av skrivhastigheten, och ibland utgår jag från verkligheten som är att jag skriver långsamt.se. Ibland tar jag med marginal och ibland vill jag inte ha någon jävla marginal utan bara bli klar så snabbt som möjligt.
Men vi säger 25 oktober.

Soppor kan man använda till mycket

Jag förstår om ni är trötta på mitt tjat om min beiga roman, men det kan inte hjälpas. Jag måste skriva om den eftersom den upptar så stor del av mitt liv just nu.
Och ni kan ju alltid tänka på dom som har det värre än vad ni har det, dvs de människor jag har runt mig irl. Ni kan klicka bort mig precis när ni känner för det, det kan inte dom.

Hursomhelst, nu är min huvudkaraktär hemma hos Solbritt för första gången och det är så spännande för jag vet inte hur det kommer gå. Vad kommer de prata om till exempel? Inte vet jag. Ännu.
Så här långt har min hk bara kommit innanför dörren och Solbritt, som inte är av den finkänsliga sorten, har ställt en fråga som skapat lite jobbig stämning. Som tur var kunde de då istället börja prata om soppan som stod och puttrade på spisen. Soppor kan vara väldigt bra att ha till både det ena och det andra, om ni har tänkt på det.
Har ni det?

I eftermiddag lättar det

Idag är en bra dag för mig för i eftermiddag kommer min migränattack dra sig tillbaka.
Sedan i förrgår morse har jag haft huvudvärken från helvetet, förstår ni. Jag har inte berättat det här för jag är inte en sån som klagar och belastar andra med mina bördor, istället bär jag livets prövningar i tysthet. Förutom nu då, men jag var ju tvungen att berätta om min migrän för att kunna berätta att jag bär den i tysthet. Annars hade ni inte vetat det och då hade min osjälviska ansträngning varit helt meningslös. Ja, ni fattar.
Och nu när jag ändå har berättat att jag har såinihelvete jävla ont i höger halva av skallen så kan ni passa på att tycka synd om mig, det tycker jag.

De är ute!

Ursäkta att jag är lite tjatig, men nu är de ute ur affären. Måste bara berätta det eftersom det verkligen var på tiden.
Jag blev så less på deras irrande där inne igår att jag tillfälligt lämnade dem och skrev avsnittet som kommer efter, så nu är det också klart. Det slutar med 'Äntligen'. Det har inget att göra med lättnaden över att killarna är ute ur affären. 'Äntligen' har att göra med en spanande karl som min huvudkaraktär 'äntligen' har genomskådat. Tror hon.

Igår var jag och lyssnade på Douglas Foley, en författare av ungdomsböcker som gjorde ett besök på vår skola. Han berättade att han inte fick sin första roman publicerad. Och heller inte den andra, den var för rolig, sa förlagen. Först den tredje gick i tryck. Den fjärde boken skrev han på blott åtta veckor, så jag tänker att det går fortare och fortare ju mer man skriver. Som en centrifug i uppspeedningsstadiet. Och eftersom jag har avverkat mer än hälften av mitt liv (får man hoppas) så är det bara att skriva på för allt vad tygen håller.
Skriv 'Heja!' i kommentarerna.