Det gick

Varför oroa sig när man inte behöver? Det var ju inte hela världen det där. En av snickarna dök upp, den yngsta plutten, och han lyssnade och justerade så att nästan allt blev bra. Det som inte blev bra ska vi återkomma om, när det gått en tid och vi har hunnit utvärdera. Det är bara golvet i köket, inte så viktigt.

Nä, men alltså, det gick bra. Problemet är nog mest att jag hatar obekväma situationer, vilket betyder att jag oftare drabbas av dem, enligt lagen om världens samlade karma. Ju mer jag försöker undvika obekväma situationer desto fler får jag på halsen. Hurra, eller nåt.

Imorgon blir det inte roligt

Dimman ligger tät runt vårt hus, och här inne gror ångesten inför morgondagen. Då kommer de gulliga och söta snickarna som byggde vårt hus för att lyssna på våra klagomål. 

Så jävla jobbigt! 

Jag hatar att klaga på raringar. Det får mig att känna mig som ett svin. Dessutom är de duktiga och yrkesstolta, de små liven. 

Något som tydligen plötsligt blivit min sak att hantera. Hur fan gick det till? Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Varför ska jag samtidigt både klaga och skydda dem jag klagar på? Låter det inte som en uppgift för mycket? 

Hade de skitit i yrkesstoltheten, och varit råbarkade och otrevliga, hade allt varit så mycket lättare. Då hade jag kanske till och med längtat till imorgon.

'Det är väl inte så farligt, de är säkert vana vid att justera saker i efterhand', säger Skåne. 

Nej, Skåne, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att stämningen kommer vara fruktansvärd när de är här. Ångestfylld, pinsam och hemsk. Och vi kommer göra mos av deras yrkesstolthet.

Uppdatering: Trodde att min ångest skulle dämpas av att skriva av mig i ovanstående inlägg, men det gjorde den inte.

Den luftiga känslan till trots

Jag måste ändå medge att jag saknar varjedags-bloggandet. Det var så mysigt när jag la mig för att sova och kom på att jag ju glömt att blogga. Att jag snabbt var tvungen att klämma ur mig några klämmiga rader innan sömnen övermannade mig, trots att huvudet var blankt som ett oskrivet blad.

Det var tider det.

När man bloggar varannan dag

Jag är verkligen nöjd med mitt brutna nyårslöfte om att blogga varje dag. Det är så skönt att blogga varannan dag, man får liksom luftigare inlägg på det viset. Än slank jag hit varannan dag och än slank jag någon annanstans dagen emellan. 

Har aldrig fattat ett bättre beslut.

Nackdelen med att åka buss

Två eftermiddagar i rad har jag nu sprungit som en galning till bussen. Jag som inte ens kan springa. Men framförallt kan jag inte beräkna tiden det tar att gå en sträcka, tydligen. Alla gånger jag kommit till bussen med andan i halsen (milt uttryckt) går inte heller att räkna, för detta har pågått sedan jag var i tioårsåldern.

Varför komma till busshållplatsen för tidigt och stå där och slösa bort dyrbara minuter av mitt liv? 

Verkar vara mitt motto.

Idag slog jag något slags rekord i fulspring. (Betänk att jag inte kan springa.) På tolv minuter tog jag mig från mitt jobb till Centralstationen varifrån alla bussarna ut på landet går. Enligt min gps är sträckan 1,7 km. Det betyder en snittid på 7 minuter på kilometern. Det låter inte så märkvärdigt, men med tanke på att jag varvade gång och löpning (oh, det lät bra) sprang jag betydligt fortare när jag väl sprang. Kanske hade jag då ett tempo runt fem minuter på kilometern? Dessutom sprang jag något längre än 1,7 km, för jag sprang för långt. Bussplatserna är alfabetiskt ordnade och jag skulle till L, men sprang till J eftersom jag kom från fel håll och fick vända och springa tillbaka till L. Flämtande och med ett struphuvud som nästan bultade sönder. På ryggen en stor ryggsäck innehållande dator, tre nyckelknippor, tom matlåda, paraply och plånbok. Det hela en aning ovärdigt för en kvinna som fyllt sextio, men jag ville hem.

Det går bra att fråga om något verkar oklart.

Hallå Toyota

Åker buss till och från jobbet nu, eftersom min bil är på verkstan. 

Jag har fått veta vad felet är och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. En sensor som sitter vid hjullagren har gått sönder. Hjullagren i fråga byttes ut för ungefär en månad sedan av samma verkstad. Jag fick beskedet på telefon och frågade om sensorns kollaps kunde ha något samband med bytet av hjullagren och fick till svar: 'Jo, det är möjligt'.

Va?

Ska man inte kunna förvänta sig att en auktoriserad Toyotaverkstad byter hjullager utan att sabba pinalerna runt omkring så att hela bilen brakar?

Det ska jag fråga när jag hämtar den.

Det är bra nu

Jag har haft mina prövningar i livet, men just nu känns allt bra. 

Kärleken, barnen, hemmet, jobbet.

Man kan bli nervös för mindre. 

Ska man vara krass så är det ju bara en tidsfråga innan det skiter sig igen.

Livet är ett äventyr

Jag brukar ofta, för döva öron, säga att varje dag är ett äventyr. Det är så mycket som händer från morgon till kväll, både stort och smått. Och för första gången i livet. Till exempel idag:

I förmiddags blev jag bjuden på hemmagjord kladdkaka av en arbetskompis som heter Anna. Jag visste inte ens att hon kunde baka, men det kunde hon.

På eftermiddagen kom mitt tvååriga barnbarn och hälsade på mig på jobbet. Han smälte in som om han inte gjort annat än hängt på lärarrum i sitt korta liv, men faktum är att det var första gången han var på mommas jobb.

Efter jobbet gick jag till optikern och hämtade ut nya glasögon. Det har jag gjort många gånger förr, men de har aldrig förrän nu kostat över tio tusen kronor.

På vägen hem, i min lilla bil, började plötsligt de flesta av panelens varningslampor lysa. Jag svängde av från motorvägen och upptäckte då att bromsen inte fungerade som den brukar. Det ledde till att jag fick stanna och ringa efter en bärgare (en supertrevlig Amanda) och det har banne mig aldrig hänt mig förut.

Det är spännande att leva, annat kan man inte säga.

Vidare på temat jobbdemens

Berättade en rolig historia för mina kollegor idag. Den enda jag kan utantill. Lärde mig den för kanske fyra decennier sedan. Någon i arbetsrummet drog en vits om gubbar och då fick jag lust att berätta min:

Det var två gamla gubbar på ett hem som stod och tittade ut genom fönstret. 'Titta, det ligger en gubbe på vägen', sa den ena till den andra. 'Va? Jag ser ingen gubbe?' 'Jo, där borta i vägkröken!' 'Nej, jag ser ingen.' 'Jodå, titta där - en jordgubbe!'

Mina kollegor såg måttligt roade ut. Ett par skrattade artigt. En sa att det var en gullig historia. Gullig?! Den är ju skitrolig!

Först någon halvtimme senare slog det mig att jag berättat den fel. Att jag missat själva poängen. Hur kan detta hända? Hur kunde jag berätta så fel, och framförallt: hur kunde jag tro att den blev rolig när den inte blev det? Oroväckande är bara förnamnet.

Läs nu om historien och stoppa in ett hallon istället för en jordgubbe så ser ni vad rolig den är. Tråkigt för mina arbetskompisar att de missade det, men vi kanske hamnar på samma hem vad det lider, och då lär jag väl sitta och dra den där med diverse bär i. Till allas fromma.

Skolstart

En liten glimt från dagens förvärvsarbete:

'Elevernas schema, har du det?'

'Elevernas schema?'

'Ja, vi fick det i torsdags. Du sa att du skulle kopiera upp det till eleverna ...?'

'Va, sa jag?'

'Ja, det gjorde du ...'

'Det har jag inget minne av. Men jag går och kollar.'

Jag promenerar iväg till arbetsrummet, bläddrar i högarna av papper som ska delas ut till eleverna. I C-klassens hög ligger elevernas scheman, uppkopierade. Jag utbrister 'just, ja!' och går tillbaka till min kollega.

'De låg där! Jag hade kopierat.'

'Det var väl det jag tänkte.'